Nyheter

Skriv ut   Dela: Facebook   Twitter

den 5 oktober 2010

Nils Lindholm och Nisse Strinning i tidens ström

Kulturjournalisten och författaren Gunilla Lundahl sätter in de två förgrundsgestalterna i utställningen Nils möbler+ i sitt historiska sammanhang. 

Ett systemskifte var på väg. Fred i världen. 1945. Det året trädde syskonen Lindholm in i ledningen för Matfors Möbler. Nils stod för inriktning och formideal. Storasyster Maja tog tag i ekonomi och organisation. Grunden var fadern JW: s måleri- och tapetserarföretag. Även möbler ingick. Där fick Nils sina lärospån, som fylldes på med ett läroår i Göteborg med inredningsstudier och ett möte med konst, musik och nya formidéer.

Före kriget fanns mer än tusen småsnickerier, drivna som familjeföretag. Men Krügerkraschen och kriget tog död ett stort antal. Snickeri var sedan länge i skogrika trakter en viktig binäring till jordbruket. Produktion och försäljning hängde nära ihop.

Större företag som kunde satsa på utveckling var sällsynta. Där fanns Gemla med böjträmöbler, Nordiska Kompaniet, NK, med egna fabriker och formgivare. Svenska Möbelfabrikerna hade bildats genom en sammanslagning av flera små. Kooperativa Förbundet, KF, inrättade på 1940-talet ett arkitektkontor som ritade möbler. De skickliga kvalitetssäkra snickarna hade en given plats länge än.

Kraftsamlingen för nytt bostads- och möbeltänkande som inletts med Stockholmsutställningen 1930 fick ny fart vid fredsslutet. Satsningen på bostäder hade en central roll i välfärdsbygget. Bosättningslånen marknadsfördes med välredigerade bosättningsråd från Riksbanken. Drivande var Svenska Slöjdföreningen, SSF, Svensk Form idag. Föreningens utställning Bo Bättre 1945 på Guldheden i Göteborg blev en stark inspirationskälla och symbol för en ny tid. Inom SSF studerades bostadsvanor, bedrevs köksforskning, handel och industri bearbetades på kurser, tävlingar och utställningar uppmuntrade formgivare, studiematerial för bocirklar och skolans hemkunskap producerades, kunskap sattes mot slentrian.

Ny teknik började nu vinna insteg på en mycket traditionsbevarande möbelmarknad. Stålrörsmöblerna hade betraktats med skräckblandat misstroende 1930. Plast och nylon fanns redo. Men skulle företagen våga? Det fanns rum för driftiga entreprenörer och idéskapare.

Nisse och Kajsa Strinning tog fatt i framtiden ungefär när Matfors Möbler började färden mot att bli en av länets finaste möbelaffärer. Strinnings öppnade arkitektkontor i Stockholm. Först handlade det om plastöverdragen metalltråd till diskställ och backar. Så vann de bägge en tävling om en ny bokhylla för Bonniers Folkbibliotek. Byggbar, modern, lätt. Stringhyllans genomslag var häpnadsväckande. Konceptet byggdes ut allt mer med nya förvaringsdelar. Bordsben tillkom. Nils Strinning blev miljonär och tidens formhjälte och flyttade till Schweiz. Kajsas medverkan gömdes i hushållssfären. Nils Strinning återkom när Stringhyllan fick en ny glanstid, men att konkurrera med de egna idéerna gick inte längre.

1950-talet blev så en glansfull, förtröstansfull, ivrig epok för hela Skandinavien. Det fanns en hunger efter skönhet och kvalitet och ett stort behov billiga och välgjorda ting, när välståndet skymtade. Säkra sängar till alla barn! Bra standard. Möbelproduktionen blev mer industrialiserad. Seriemöblerna efterträdde möbelgarnityret. Nya ambitiösa företag knöt formgivare till sig. Gränser öppnades för ett inflöde av nyheter, som också nådde Matfors. Ledande funktionalist bland de danska var Arne Jacobsen, vars eleganta fåtölj Ägget togs hit. Där samsades den gott med möbler ritade av Carl Malmsten, funkisens store opponent på 30-talet, hantverkets och den svenska traditionens värn. Form diskuterades livligt i press och radio, god form hyllades, bocirklarna blev lite av en folkrörelse.

I denna välordnade värld damp IKEA ner med en skräll. Men IKEA tog till sig Slöjdföreningens kunskap och budskap och välkomnades till slut i hela världen. Deras närvaro hjälpte till att driva fram rationalisering och samgående i produktion och handel. Europamöbler var ett svar på IKEA.

En av de flitigaste bocirkelledarna, som reste Sverige runt var Erik Berglund, anställd på SSF. Nog kom han till Härnösand, kanske också till Matfors med sin varma entusiasm för den goda formen. Han växte upp i Örnsköldsvik i en familj med rötter i den norrländska allmogetradition som frambringat en lång rad "storsnickare" vars spår sedan 1600-talet är synliga i kyrkor och gårdar. Faderns möbelfabrik lades ner när kriget började. Han byggde då ut villan med en verkstad och fortsatte med en möbelkonst värdig just en storsnickare. Erik deltog, men reste så till Stockholm och utbildning och tjänst hos Carl Malmsten. Han fångades upp av SSF och inledde så småningom en epokgörande möbel- och färgforskning som väckte internationell uppmärksamhet. Ur den avsöndrades Möbelinstitutet. Anvisningar för varudeklaration och standardförbättringar kom hela möbelfältet till nytta.

Plötsligt på 1980-talet var allt för välordnat. Jonas Bohlins betongstol blev nästa skräll i möbelvärlden. Vad var god funktion för något? Gnistan från 1950-talet glödde inte längre. Nu handlar det om personligt tilltal, berättelse, livskänsla, associationsflöde. Också ett lekfullt förhållande till teknik som drog iväg åt alla håll. De unga började sticka upp. Det professionella hantverket hölls vid friskt liv på Malmstens verkstadsskola och satte sina spår.

Idag kan vi se en stol tecknas upp på en skärm och den materialiserar sig genast på golvet. Den designgrupp som introducerade detta hos oss kallar sig Front. Finns fronten i cyberrymden idag? Blir naturen en ledstjärna igen? Kan hand och tanke mötas?

Text: Gunilla Lundahl

Pil Läs mer om utställningen Nils möbler+


 

blog comments powered by Disqus
 

Artiklar publiceras även i RSS-form. Du kan prenumerera på innehållet om du har en RSS läsare eller en webläsare som stöder RSS.

Prenumerera (RSS)

Du kan läsa mer om hur prenumeration med RSS fungerar och se fler typer av innehåll publicerade i RSS läs mer på sidan Prenumerera.

Läs mer om att prenumerera