Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-R751

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Friaren som var utan "manick"

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Målare M. Bylund År: 1917

Socken/stad: Arnäs By/kvarter: Arnäsvall

Det var en gång ett bondfolk, rikt folk förstås, som hade en enda dotter. Modern lät sprida ut det ryktet, att endast en karl, som var helt och hållet utan "manick", skulle få gifta sej med dottern. Detta gjorde att det inte kom några friare till flickan på mycket länge. De vågade inte. Men slutligen var det en, som anmälde sig. Gumman frågade, om han verkligen var utan manick. Ja,det var han, svarade han, men det var lögn. Han var nog så riktigt utrustad. Nå, då skulle han få ligga hos flickan uppe på "sängtaket". Hela natten låg gumman vaken och lyssnade. Hade karlen ljugit, skulle hon väl få höra några misstänkta ordinationer däruppe. Men ingenting förmärktes i den vägen. Så fick karlen ligga på prov i tre nätter. Gumman vakade troget, men det var tyst och stilla på "sängtaket" hela tiden. Då var hon fullt och fast övertygad, att karlen var utan "manick", och så höll de bröllop för de tu, och de fick tillträda gården. Men mågen fortfor att hålla sig i skinnet. Ett helt halvår hade gått, och han hade inte rört sin hustru. Hon levde i den övertygelsen, att gubben var utan "manick" Inte kunde hon förmå sig till att undersöka den saken. Det har nog inte varit brukligt förr, men hon började tala frampå honom, att det nog skulle ha varit roligt, om han varit skapad som andra karlar. Hon var inte riktigt lycklig på det där viset. Han tröstade henne och sa, att han hört sägas, att det skulle finnas lösa "manickar" att köpa som karlen fick sätta på sig, och de skulle vara lika bra som en riktig, men de lärde vara så svinaktigt dyra. Då blev hon till sig och bad honom för all del skaffa sig en sådan så fort som möjligt, kosta, vad den kosta ville. Det var den tiden då de släppte ut korna till skogs. För att de skulle bli vänjda att gå hem, måste mannen "jäta" dem en tid framåt. Så en dag kom han springandes hem från skogen och var så ofantligt glad. Han hade träffat på en karl, dom hade en sån där lösmanick att sälja. Den hade han affärat åt sig för tolv kor. Hustrun tyckte, att den var nog så dyr, helst som de bara hade en ko och några kalvar kvar. Kon had nyss kalvat, så att de hade den hmma jämte kalvarna. Det vore nog bäst, om han finge bytet att återgå, men de skulle då pröva den ett tag först. De höll hon styvt på. Så ställde de i ordning med den saken. Då de väl kommit sig igång, fick de höra skällor. Korna kom hem. Då sade mannen: "Nu du, nu kommer han tillbaka med korna och vill att bytet skall gå tillbaka", och så låtsades ämna stiga upp, men hon höll honom kvar och sa: Nej, du! Det blir ingenting av med den saken! Förr får han ta den kon, vi har kvar och alla kalvar med. Affären skall bestå". Så kär hade hon blivit i manicken bara på den lilla stunden. Men det är klart, att det blev en glädje och fröjd förutan måtta, då hon fick veta, att manicken var hans egen medfödda, riktiga, och att de hade alla sina kor kvar. Det kan vi väl förstå.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:IV_1916-1917. Uppteckningsnr: 751

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Skämt, humor, m.m.

Dito svinaktiga

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer