Fotografier

Av Sven Bodin 2006-06-11 11:30:39
En ångermanländsk hafskurort
[av Ludvig Nordström]

I lördags [1905-07-08] blef Ulfö nyuppförda badhotell invigdt med en subskriberad middag. Därmed räkna vi, att officiellt en begynnande badortsrörelse tagit fäste på denna ö i hafvet.

Det synes lämpligt, att med några rader fästa folks uppmärksamhet på platsen och att ge en liten skildring af den natur, som kommer att möta eventuella besökare.

Men först tarfvar hotellet ett par ord. Uppfördt i villastil, rödstruket står det vid stranden, fonderadt af skog med vid utsikt öfver hafvet samt in mot fastlandet. Den som står på balkongen ser fiskeläget (störst i Norrland) med alla bodar och bitar, lotsbärget, sundet, fastlandsbärgen, skären och hafvets stora sal.

De som redan besökt hotellet ha alla prisat denna utsikt. Men äfven ha de prisat hotellet, dess glada och ljusa gästrum (5 till antalet), dess goda bord och den trefnad, man lyckats förläna det hela. Ty det hvilar ett visat gemyt öfver huset på udden, och man skall ej undgå att finna sig väl till mods, när man kommer från stadens alltför civiliseradt obehagliga gator och ut till denna röda idyll vid ett pärlblått haf.

Man fordrar dock, kan jag förmoda, att få njuta ej blott luftens och solskenets behag. När man besöker en badort, om delvis än blott in spe, vill man känna njutningen af ett friskt bad. Och då nu badhus uppförts och som vattnet häruppe ej blott är vackert att se men äfven härligt att bada i, kan man bereda sig på att få upplefva ett sådant bad, hvars make åtminstone Kanaludden i Hernösand ej tör bjuda.

Min lokalpatriotism finner här ett ord att säga. Det vore skäl att hvar och en, som känner vinterns mödor bränna i blodet och som har håg att hvila en tid, begaf sig hit Därigenom skulle han å ena sidan gagna sig själf, å den andra ett provinsiellt företag, värdt att uppmuntras. Badorter äger västkusten. För de förmögna äro de. Men de som ej äro förmögna och dock kunde kräfva att någon tids hvila, för dem är denna närbelägna plats ur alla synpunkter förmånlig.

En vackrare ort, mer typisk för de ångermanländska kusten skall man ej finna. Det kala är ej öfvervägande. Ej häller det grå. Klipporna, som sköljas af det blå hafvet, visa roströda boningar. Bärgen kläder skog. På sundets stränder grönska ängarna. Färgrika blommor vaja, och det karga är väl prydt med sommarna liftande färger.

Färden hitupp är vacker. Kusten från Hernösand går i stigande. Djupa vikar skära in; man ser fält breda sig och gårdar lysa. I fjärran skimra inlandets höjder ur sommardiset. Öar möta. Fisklägen ligga klamrade i klippskrefvorna, och färden skall låta en förnimma allt vackert, som vår kuststräcka kan erbjuda.

Här på ön finns äfven utsiktspunkter; bäst är lotsbärget. Därifrån ser man i norr till Skogs fyr, i söder ända nedanom Högbonden till Hemsön. Man ser skärgården vidta in mot Örnsköldsvik och Ullångersfjärdens storvulet formade bärg ligga för ögat.

Promenad finns. Man kommer dit från hamnen till Bysjön, ett mörkt vatten under bärg och med en dalgång mynnande mot norr, fylld af åkrar och tegar.

Man kan ro och man kan segla. Man får se, hur fiskarbåtarna återvända med sin fångst, hur lotsarna gå ut mot väntande fartyg och hur folket häruppe lefver sitt enkla, sunda och af ingen veklighet förstörda lif.

Af gammalt finns här äfven ett minne. Det är kapellet från 1600-talet, fylldt af träbeläten, väggmålningar och en pikant mystik.

Samvärkar inte allt detta till att göra platsen begärlig för hvar och en som har en tid ledig och vill uppfriska sig från stadens damm och smuts?

Det borde vara en plikt för dem som kunna det, att understödja företaget, ty onekligen behöfs en rekreationsort häruppe, och då man nu lyckats komma så långt vore det synd, om det vackra företaget af en eller annan orsak skulle komma af sig vid ingången.

Det bör man ej hoppas men i stället hoppas, att anslutningen blir så stor, att inom några år här kan finnas stora, bekväma och tidsenliga badhus, badläkare, brunn m.m. som till en värklig hafskurort hör.

Och för att i någon mån väcka inträsset ha dessa rader tillkommit.
L. N.

[Västernorrlands Allehanda tisdag 1905-07-11]