Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-M2928

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: En naturdoktor

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Dagsverkstorpare Nils Abraham Hansson År: 1918

Socken/stad: Resele By/kvarter: Överbodvill

Det har varit så förr i tiden, att somliga personer haft en medfödd förmåga att bota. Far min var just en sådan. Han skaffade sig läkareböcker och tog ut medicin från apoteket, så DET var ju inte så konstigt, men det märkvärdiga med honom var, att han genast kunde se vad sorts sjukdom en människa hade. Han tittade dem bara allvarsamt i ögonen ett litet tag och så hade han hela ritningen klar. Dåvarande apotekaren i Sollefteå hade en son, som en längre tid varit sjuk. De hade sökt många läkare för honom men det blev inte bättre med honom. Så skickade de bud på far. Strax han fick se honom, sade han, att han hade sockersjuka. Apotekaren trodde inte, att det kunde vara något så simpelt, eftersom ingen doktor tycktes begripa sig på honom, men då han smakade på pojkens urin, kände han ju att far hade rätt. Urinen var alldeles söt. Det ville förstås, att far skulle bota honom. Han svarade, att det var alldeles omöjligt, för det hade gått för långt. Gav de honom ordentligt den medicin, som far bestämde, så skulle de få behålla honom ett år till men inte längre. Så gick det också.
En gång blev han kallad till en person här uppe i socknen. De sade, att han hade "magarev" (kolik), men far såg strax, att det slagit sig en knut på en tarm åt honom. Om den inte snart gick upp, så skulle det vara ute med karlen. Far gav honom bara litet kvicksilver - det var inte mer än som en vitärta. Om en liten stund var han återställd. Om en doktor fått tag på honom, så hade han förstås tagit och skurit upp magen på honom, och Gud vete, huru det då gått.
Prosten här i socknen på den tiden hette Nordensson. Han hade en son, som också var präststuderad och kallades "Magister Teodor". Han var hjälppräst åt far sin. Då denne "Magister Teodor" höll husförhör i byarna på vintern ansträngde han sig så mycket, att han blev sjuk, dock inte värre än han var uppe. Men han var dålig. Även han kom till far för att höra, huru det kunde vara fatt. Gubben låg då till sängs, och han steg förresten aldrig mera upp. "Magistern har början till lungsot", sade han, "men det är inte farligt. Magistern skall bota sig själv med växter, som jag skall tala om, och så blir det att ta medicin från apoteket för ungefär 10 kr." Men det där lät naturligtvis för enkelt och simpelt för att de skulle kunna tro, att det dugde någonting till, hos prostens. Magistern gav sig i stället iväg hela 40 mil sörom Stockholm till en doktor, som var mycket i ropet. Då han varit hos denna länge och väl utan att bli något bättre, kom han hem och sökte far igen. Men nu var det för sent. Hela ena lungan var uppfrätt och påbörjad med den andra. Det sade far honom. Det var ingenting att göra på. Magistern hade ingenting annat att göra än lägga sig ned och vänta på döden.
Människorna trodde, att far kunde trolla, och därför då de sökte honom, hade de alltid med sig brännvin och gav honom, för de trodde att det skulle ta bättre, om far blev i tagen, men det var alldeles fel. Det hade intet annat med sig än att de fick vänta, ty då han kom sig i supartagen, hade han ingen bråska. Emellertid var detta en olycka för far. Det myckna supandet tog krafterna av honom i förtid, så att han blev inte mera än 62 år gammal. För min del blev jag så rädd starkvarorna, att jag aldrig i min tid begagnat dem. (Se n:r 2838!)

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:IX_1918. Uppteckningsnr: 2928

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Människan

Sjukdomar och deras botande

Varjehanda om hälsa och sjukdom

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer