Folkminnen

Uppteckning nummer NM-SNM1421

Titel: Den onde.

Upptecknare: Jonas Hjalmar Höglund
Meddelare: År: 1927

Socken/stad: Attmar

I en gård, vars folk var känd för ivriga kortspelare, inkom en söndagsmorgon en herre. Han var väl klädd och hade ett fördelaktigt utseende. Trogen sin vana sutto de och spelade, och hans begäran om att få vara med i spelet villfors. Men innan han satte sig, sade han, att om ett kort föll ned på govlet, fick ingen ta upp det. De lovade detta, och spelet började.

Om en stund föll emellertid spaderess ned för en av dem, och glömmande sitt löfte böjde han sig ned för att ta upp kortet, då han till sin förfäran såg, att det var en hästsko. Samtidigt varsnade han en lång rumpa lindad tre varv kring bordet och utgående från herrn som var den onde själv och nu gjort dem ett besök. I samma veva ringde kyrkklockorna som tur var, då han eljest tagit dem alla. Nu emellertid var hans makt borta och han själv försvunnen.

Att kortspelet därmed tog slut, behöver knappast sägas.

För en del kunde den onde visa sig i deras sorger och prövningar för att förvärra dessa i akt och mening att få dem att förkorta sitt liv.

I ett sådant ärende kom han en vårmorgon till en gammal gubbe, som bredde gödsel på en åker och var i en för den lede passande sinnesstämning. Ty gubben hade det svårt i ekonomiskt hänseende samt drogs dessutom med en elak gumma och härtill sörjande sina pojkar, vilka burit hand på sig själva. Den ene lade sitt huvud under en hammare i stångjärnsmedjan och den andre hängde sig där kort efter. Och på dette tänkte nu gubben, när en obekant herre kom till honom på åkern

Denne var mycket fin och belevad samt började beklaga gubbens tunga arbete, hans fattigdom och elaka gumma i övrigt. Och som saken nu stod och han var gammal, kunde han just inte beräkna att få det bättre, vadan det var klokast att göra slut på alltsammans som hans pojkar, vilka nu hade det långt bättre än vad de haft det förr.

Så ungefär innehöll mannens tal, och på gubbens fråga, hur den andre visste om hans söners befinnande, fick han till svar, att de voro hos hoom.

Då förstod emellertid gubben vem han hade framför sig och bad den onde försvinna i Jesu namn, vilket och skedde.

Manuskript bd 4, s 285, 293-295.

Ur Nordiska museets arkiv. Uppteckningsnr: NM1421

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Sagor och sägner

Sägner

Religiösa sägner

Vår Herre och fan.

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer