Folkminnen

Uppteckning nummer NM-NNM1553



Titel: Vittra kan också mången gång………….

Upptecknare: S.A Palèn
Meddelare:   

Socken/stad: Haverö 

Vittra kan också mången gång bli hållen för ofog, till vilket hon vid närmare eftertanke måste anses vara oskyldig.

En person från Mäljsjöbodarna var en höst sysselsatt med kolvedhuggning på Fromskogen. I sällskap hade han en folkilsken hund, som under mannens arbete låg vid den av mannen medförda ryggsäcken. Hunden hade alltid visat sig som en god vakthund. En kväll i skymningen, när mannen arbetade med kolvedhuggningen, rusade hunden under ett tjut av förskräckelse plötsligt upp och sprang tjutande bort genom skogen. Mannen stirrade med förvåning efter hunden, till desss ljudet av hans tjut dog bort i fjårran, då han vände sig om för att se efter, vad hunden blivit så rädd för. Han blev själv nästan stel av förskräckelse, när han fick syn på en kvinna stående på några meters avstånd från sig. Kvinnan hade håret utslaget, och i håret och för övrigt över hela hennes dräkt hängde lavar,barr och mindre kvistar. Kvinnan stod alldeles stilla och bara stirrade på mannen, som hälsade, men hon svarade icke. Mannen upprepade hälsningen ett par gånger utan att erhålla något svar. Att det var vittra, som stod framför honom, betvivlade han icke ett ögonblick, och när han tänkte på hundens oförklarliga beteende, styrktes han ännu mera i den tron. Mannen stod en lång stund med yxan i hand och stirrade på uppenbarelsen men drog sig sedan sakta steg för steg bakåt. När han kommit en bit från henne - hon följde icke efter - kastade han yxan och sprang till kojan, varest han och några kamrater bodde. Kamraterna, som redan slutat arbetet för dagen, sågo genast, att det var något underligt med mannen, när han icke ens svarade på deras frågor. Mannen visste allt, för väl, att om man sett eller hört något övernaturligt, så skulle man icke omtala det, förrän solen gått upp andra dagen, men han började vid närmare eftertanke själv tvivla på sin syn och omtalade slutligen vad han sett. Kamraterna blevo också förvånade och uttryckte för övrigt sina tvivel om vittras existens. Slutligen föreslog en av dem, att de skulle gå till skogen och se efter, huru det var med den vittran. Det hade ju fallit nysnö, varför spåren efter henne borde synas, om hon nu lämnade några spår efter sig. Männen samtyckte, men som det nu var mörkt, måste lyktor medtagas. Framkomna till platsen blevo de icke litet förvånade, när de fingo se, att vittra stod kvar på den plats, där hon först visade sig. Efter det männen en stund betraktat henne, tilltalade de henne, men erhöllo icke något svar. Ett par av de modigaste togo då vittra i armarna och ledde henne trots hennes motstånd till kojan. Några ord kunde de icke få ur henne, men när de bjödo henne mat, åt hon med glupande aptit. Det visade sig så småningom, att den vittran var en stackars sinnessjuk kvinna, som rymt från ett ålderdomshem i Hälsingland, och att hon mer än en vecka irrat omkring i skogarna utan mat eller vård.

Ur. S.A.Palèn: Från Gamla Haverö, Sundsvall 1945, sid. 210-211.

Ur Nordiska museets arkiv. Uppteckningsnr: NM1553


Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


BOSTADSHUS TAK

GRAVFÄLT ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING ARKEOLOGI GRAVANLÄGGNING GRAVHÖG

SKOG KYRKA

Stånka

Band

Skissblock