Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-M2444

Titel: Lysnings - och bröllopsseder tills på 1870-talet

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Bondhustru Märta Mårtensson År: 1917

Socken/stad: Anundsjö By/kvarter: Västerfanbyn

Då lysningen skulle uttagas, följdes den blivande brudgummen och hennes far till prästgården och ordnade den saken. Flickan hade naturligen givit sitt samtycke därtill. Dock lär det ha inträffat, att de tagit ut lysning emot hennes vilja. Åt prästen gav man vid detta tillfälle penningar upp till 5 kr.

Första lysningssöndagen skulle de blivande makarna ej visa sig ute utan blygsamt hålla sig hemma. Men andra lysningssöndagen skulle de gå i kyrkan och "höra lysningen". Flickan var då iförd sin blivande "ungmorsdräkt", "kälingmössa" och silkesscalen. De tog dock plats uppe på läktaren bland ungdomen. Strax innan lysningen upplästes, tog hon fram den silverdosa med sockerärter, som hon fått av fästmannen och lät den gå från flicka till flicka i de närmaste bänkarna. Var och en, till vilken dosan kom, uppfångade med tungan några sockerärter och sände den vidare.

Efter gudstjänsten gick man omkring på "vallen" och bjöd till "lysningskalaset" alla, som man ville ha på bröllopet. De, som visste sig stå i skyldighet att "dricka bröllop", infann sig denna dag i kyrkan. Denna skyldighet ålåg alla, hos vilka brudparet eller deras föräldrar druckit bröllop utan att vara skyldiga därtill. Den, som inte gick på lysningskalaset, gick inte heller på bröllopet. Det var så säkert, att ingen försökte bjuda dem mera. Lysningskalaset hölls alltid i en förhyrd lokal invid kyrkan. Tillredningen var enkel. På ett bord stod det smörgåsmat och brännvin. Man fick "tugga smörgås och ta så många supar man ville". Den, som skulle hålla bröllopet, och det var vanligen brudens far, omtalade nu när bröllopet skulle hållas och bjöd alla då vara välkomna. Det tog en tid av så där 14 dagar att "rusta"till ett riktigt bröllop, ty detta skulle räcka minst två dagar, men de varade ej sällan en 4 á 5 dagar.

Bysfolket brukade bidraga med varjehanda mat såsom bröd, kött, fatost o. s. v. Även bröllopsgästerna brukade ofta ha med sig sådan mathjälp. Mjölken till gröten på söndagskvällen behövde man inte oroa sig för. Brudens flickbekanta kom ombedda med sådant, då den behövdes. Några fina maträtter förekom inte, men det var kraftig, god mat i väldiga mängder. Nästan allt var sådant, som man själv kunde åstadkomma. Till brudmiddagen kokades stora mängder kött och köttsoppa, och till kvällen var det först lutfisk och sedan risgrynsgröt. Alla gånger var det överflöd på smör, bröd, ost, blannost, fatost och uppskuret torrt och kokat kött, samt först och sist brännvin. Att omväxla med maten mål efter mål kom aldrig på fråga.

Tidigt på söndagsmorgonen vigningsdagen begav sig brud och brudgummen till prästgården, ty det var alltid prästfrun, som klädde bruden. Hon skulle ha "gullkrona" och mycket blommor, som för det mesta var av papper.
Slöja användes icke åt bondfolk. I handen skulle bruden ha en näsduk av linne, som hon själv tillverkat ända ur linet. Dessa näsdukar var ofta vackert hålsömmade. (Bruden skulle till bröllopet ge sin svärfar en skjorta och svärmor ett lintyg, vilka plagg hon själv skulle ha tillverkat alltigenom, likaså åt sina egna föräldrar).
Brudgummens enda utsmyckning var en blomma på rockslaget eller bröstet. Brudtärnor och marsalker förekom icke vid denna tid. Då de var klädda, följdes de åt till kyrkan och satte sig i "brudbänken" framme i koret. Där satt de allena. Innan kungörelserna lästes, vigdes de. De stod alldeles ensamma framme i koret. Sedan gick de likaledes ensamma ut i vapenhuset, där de väntade tills kungörelserna var lästa och folket kom ut. Nu väntade brudföljets skjutsar utanför kyrkan. Många hade egna hästar. Åt de andra hade bröllopsgården skaffat skjutsar.

Det var grannarna i byn, som skjutsade. Härför tog de sällan någon betalning. De fick vara med på brudkvällen,
och så var det skultat. Främst åkte två fiolspelmän, som spelade hela vägen. Strax efter kom brudparets skjuts.
Då de kom till gårds, hoppade spelmännen av, ställde sig på bron och spelade tills hela följet kommit in. I ett mindre rum var det på ett bord framdukat drickesvaror. Dit begav man sig nu direkt och skålade med brudparet. I salen var middagsbordet dukat längs efter en hel vägg. Bord i hästskoform såg man ej här, förrän en 15 år sedan, då prosten Dixelius giftade bort en dotter.
Brudparet tog plats ovanför bordet på mitten. På ömse sidor om dem satt prästen och hans fru, sedan brudgummens föräldrar, vidare brudens och hela släkten undan för undan. Vid andra bordet satt de gäster, som ej rymdes vid storbordet, och ungdomen hade vanligen sitt eget rum, där de hade tillfälle stoja som de ville. En särskild värd och värdinna stod för att ordna bordsgästerna.

Middagen räckte en 2 á 3 timmar. Man hade ingen brådska, åt med ro, pratade och drack. Då middagen var slut dukades borden av, och prästen och brudparet tog plats ovanför bordet. Prästen hade skrivdon och papper framför sig. Man började nu "ge på bole". Först framträdde brudgummens föräldrar och lämnade sin gåva. Prästen tog emot den och "lyste upp" den: "Brudgummens fader och moder hedrar brudparet med en gåva av (t. ex. ) etthundra riksdaler , " och så skrev han upp det. Sedan brudparet tackat, gick givarna till ett bord med dryckesvaror, där värden stod och skänkte i åt dem brännvin eller vin, eftersom de ville ha. Det var likasom kvittot på pengarna. Sedan kom brudens föräldrar fram och så släkten i ordning och sist de andra. Då alla givit, räknade prästen ihop, huru mycket det hela stigit till, och lyste upp det.

Var man i skuld att "dricka bröllop" skulle man ge minst lika mycket, som man själv fick av brudparets hus, då man giftade sig. Nu blev det att dansa med bruden. Först dansade närmaste släkten å ömse sidor med henne storring och sedan de andra likadant, varpå man gav henne "dansarpengar". Sedan vidtog allmän dans. Även nu dansade bruden men med en och en, och alltid fick hon pengar, av den hon dansade med. Dansen var alltid i särskild sal. Med dansen höll man på tills kvällen var dukat. I skymningen kom "mjölkjänterna" med mjölken till risgrynsgröten. De stannade sedan kvar på kväll.

Då det blev mörkt, kom en massa ungdom och tittade på fönstren för att få se bruden. Det var de s. k. "kôxarna". Brudparet gick nu ut på bron och lät beskåda sig, och brudens far kom ut med flaskan och ett glas och slog i supar och gav dem han kom åt. Pojkar, som var väl bekanta med brudparet, gick in och dansade med bruden och gav henne pengar, varför de bjöds stanna kvar på kväll och dans. Kvällen åts först på natten så där mellan 12 och 2. Nu gick de äldre och lade sig i ordentliga sängar dels i bröllopsgården och dels i granngårdarna i byn. Ungdomen fortfor att dansa till framåt kl . 4 eller 5. Så gick de att lägga sig på "flatbädda", som upptog hela golvet i ett eller flera rum. Där låg pojkar och flickor om varandra. Där var ett liv och ett leverne över all beskrivning. Man "rejol ", så att halm och sängkläder kom i en enda röra. Pojkarna "bägdes" om flickorna, så att de kunde ha slitit av dem. Det var ett skratt, skrik och skrän utan like. I allmänhet avlöpte det utan ovänskap, fast storhopen var branog i fyllan och villan, ty det rådde god grannsämja på den tiden. Det såg hemskt ut i "flatbädda"på morgonen, synnerligast om det varit många, som varit fyllsjuka på natten och kräkts.

På morgonen gick värden och värdinnan omkring med kaffe och brännvin med besk, till alla gästerna och gav dem på säng både dem, som låg i bröllopsgården, och dem, som var inlogerade i andra gårdar. Efter en stund kom ungfolket med mat. Det kunde vara lite vad som helst. En gång vet jag, att det var potatis och pölsa ("Kötthackelsa "). Så steg man upp och hyfsade till sig, varpå man fick frukost. Resten av bröllopet gick mera utan ordning. På bordet stod mat och brännvin beständigt. Det var att äta och supa efter behag. Tiden upptogs till det mesta av dans. Emellanåt var det någon, som klädde ut sig i gamla trasiga kläder, sotade sig i ansiktet och for där och försökte ställa till med något upptåg, som skulle roa de andra.

Vid ett tillfälle under bröllopet skulle man dansa "krona av bruden". Detta skedde väl verkligen på söndagsnatten, innan bruden skulle klädas av. Alla flickorna tog ihop i ring och dansade omkring bruden, som hade ögonen förbundna. Hon tog av sig kronan, sedan ringen stannat, och gick fram och satte den på huvudet åt den första flicka, hon stötte på. Hon skulle därnäst stå brud av de församlade. Om man inte dansade kronan av bruden vid detta tillfälle, kunde man göra det sedan under bröllopet, men då fick en krans tjänstgöra som krona. Det gick lika bra och stämde lika säkert. Så ena dagen kom värden och uppasserskorna med en massa matlotter på en bricka och gav var och en av gästerna en. Överst på varje lott låg en vetebakelse med ett urkärnat sviskon i. Den kallades "skrålbytta" och var ett tecken på att bröllopet var slut.
Matlotten fick gästerna ta med sig och fara hem. De, som hade hästar med sig, tog på så många personer de kunde. De andra fick gå. Sedan de egentliga bröllopsgästerna farit sin väg - vanligen dagen därefter - bjöds byssfolket till bröllopsgården och undfägnades med ett par mål mat, som inbringade brudparet ett par kronor för varje person. Och sedan blev det att att skura och ställa allt tillrätta igen både i bröllopsgården och de andra gårdarna i byn, ett arbete som tog en rundlig tid och mycket möda, ty det var inte nerdraget bara det lilla.

Nästa söndag skulle ungfolket gå i kyrkan. Hon var nu iklädd hela sin ungmorsstass. De båda tog plats nere i kyrkan bland de gamla, riktiga människorna. Han satt på karlasidan och hon på kvinnfolksidan. Så hade de då äntligen blivit "gûbbe å käling". -Något sådant storbröllop har ej hållits här i socknen efter 1880.

Samma uppt. även under rubrik : I. Människan. C. Giftemålet och äktenskapet. c. ) Äktenskapets ingående. l. ) Vigseln (vidskepliga och symbolistiska åtgärder. I. Människan. C. Giftermålet och äktenskapet. c. ) Äktenskapet. ingående. 2. ) Bröllopet.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:VIII_1917. Uppteckningsnr: 2444

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Människan

Giftermål och äktenskap

Lysning (Lysningseder, - gåvor etc)

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer