Folkminnen

Uppteckning nummer NM-NNM1674

Titel: "Trolljala" är en utslått, ……………..

Upptecknare:
Meddelare:

Socken/stad: Skön

"Trolljala" är en utslått, som mången minnesgod nåraskogsare väl känner till. På 1890-talet hade den som utslått legat för fäfot, som det sades när en sådan var utan stängsel. Som nybliven ägare av Bergehemmanet röjde jag bort alskogen, som växt opp där och dikade ut en källa, för att få skiftet i ett. Lånade ett par hästar och satte min för ett åkdon med redskapen, däribland en järnplog och for dit. Jag satte en av hästarna för rist och ristade upp fårbredd med den, varpå jag tog paret för plogen och plöjde allt vad jag förmådde, för att hinna innan mörkrets inbrott. Det var nämligen så att jag hade min svärfar med till hjälp, och han ville ej på några villkor arbeta där efter mörkrets inbrott, emedan det då alltid inträffade några besvärligheter, något som för övrigt var väl känt i bygden. Ja, svärfar var född 1834 och han hade fått dessa varningar från sin far och farfar, så det var en verklig tradition, som låg bakom. Det började att mörkna, svärfar blev mer och mer orolig och ville fara hem, vilket jag ej på något sätt ville förneka honom, särskilt då det ej var så stor del av området kvar. Han tog så den häst som varit spänd för ristan och for hem, men han hade ej långt kommit förrän det började att krångla på ett eller annat sätt. En mutter lossnade eller en krok hakade ur, och hur det var så började fårorna eller tilltorna ej ligga utan ramlade igen, något som ej förr förekommit. Och rätt va det var, när jag lagt tillrätta en långsträcka av en fåra och skulle fortsätta, hade alla fyra skaklarna ramlat ner och hästarna var på väg hem. Naturligtvis satte jag för igen, men spektaklet fortsatte. Då tog jag ett par grova spikar som jag tagit med för annat ändamål, och utbytte dem mot trästickorna eller selpinnarna i selen. Det var nu nästan helt mörkt, men jag hade ju endast en får kvar på vardera sidan av åkern och var ganska morsk, för jag hade kunnat hålla trollen ifrån mig, men nej. Där gick svängeln, eller "tvybettaxeln" som den förr benämndes. Jag for hem och dit flera gånger sedan men blev ej mer störd, vilket folket förvånade sig storligen över. Dä va no jag som vann i alla fall, för jag var tjurig.

Mattias Oskar Johannes Svedberg: Från gamla Skön. Del III, sid. 111-112. Sundsvall 1959.

Ur Nordiska museets arkiv. Uppteckningsnr: NM1674

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Näringarna

Jordbruket

Bortlagda brukningsmetoder och redskap därför

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer