Folkminnen

Uppteckning nummer NM-MNM154



Titel: I en by inom Attmar var en höst ………

Upptecknare: Jonas Hjalmar Höglundh
Meddelare: Jonas Hjalmar Höglundh 

Socken/stad: Attmar 

I en by inom Attmar var en höst för många år sedan en bjudningsbal, och bland många andra voro tre flickor bjudna dit. Flickorna bodde i samma by och hade ungefär en halv mil till balstället, och eftersom det inte fanns en bil och knappast en cykel på den tiden, fingo de tillryggalägga vägen med apostlahästarna. Balkvällen var emellertid månljus, varför den övervägande skogsbeklädda vägen, som flickorna hade att gå, var upplyst. När de kommo en bit på vägen, såg en av dem ett underligt djur gående i sin närhet. Djuret var svart och hade för stort huvud i proportion till kroppen. Benen voro korta, och rumpan var inte längre än ett par tum. Efter att ha sett på henne några gånger med sina stickande ögon försvann djuret. Men att flickan blev rädd, är för litet sagt. Hon kände en panisk förskräckelse genomila sin varelse: hon ville skrika men kunde inte. Ty tungan var som som fastlåst med gommen. Benen ville knappt bära henne, och därför kom hon att sakta farten och blev efter sitt sällskap. Den förut så hägrande balen lockade henne ej längre. Nu stannade de andra flickorna och inväntade henne samt undrade, hur det var fatt eftersom hon var så blek. Vid det laget hade hon återfått sin tungas bruk, men omtalade ej för dem sin syn. Uppgav i stället, att hon måste gå hem för en orsaks skull. Vilket ej godtogs av flickorna, som vid var sin arm togo henne mellan sig, och som på detta sätt tvungo henne att följa med. När en stund gått, dök djuret åter upp för flickan, denna gång gick det framför henne. Hon greps av en förlamande skräck, som hotade kväva henne den gång, djuret vände på huvudet, och hon mötte de av ilska brinnande ögonen. Då djuret efter en stund försvann, sade flickan nästan gråtande, att de måste låta henne gå hem, eljest skulle en olycka drabba henne. Ty hon anade, att något skulle hända henne, ifall hon gick på balen. Flickorna gåvo nu med sig, men fingo trots sina utfrågningar icke veta orsaken till henne hemfärd. Hon vände alltså om och bärjade med bävan vandringen mot sitt hem. Och då hon passerade platsen, där hon första gången såg djuret, var hon så rädd, att hon frös och svettades om vartannat. Emellertid nådde hon sitt hem utan att se djuret, men länge evhöll den synen henne från att gå på bal.

Ur Nordiska museets arkiv. Uppteckningsnr: NM154


Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer




ÄLV LANDSVÄGSBRO

TRÄD

Schal

Linfäste

MÄSSHAKE