Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-M221a

pil Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Gamla bröllopsseder, som ännu till det mesta äro i allmänt bruk

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Torpare Måns Edman  År: 1916

Socken/stad: Vibyggerå  By/kvarter: Dynäs

Då det kommit så långt mellan en fästman och fästmö att de ska börja fundera på att gifta sig, går de till prästgården en lördagsafton och ta ut lysningen. Har de inte förr fått kaffe i prästgården, så kan de då vara säkra, att de får det då. Det är sedan gammalt så vanligt, att man beräknar det, då går man dit.

Då det lyst andra gången hålles i hennes hem "lysningskalas"den samma dagens eftermiddag. Den närmaste släkten å ömse sidor bjudes på middag jämte intimare vänner. Nu överlägges om lämpligaste dagen för bröllopet och annat som kan höra samman. Största omsorgen härom tillkommer hennes föräldrar. Allt i kalasväg som rör giftermålet skall alltid bekostas av dem och försegå i deras hem. Brudgummen skall liksom lämna sitt hem och sina föräldrar under denna tid och hålla sig till henne och hennes efter skriftens ord. "Därför skall en man övergiva sin fader och moder och hålla sig till sin hustru. " Detta är den tanke, som ligger inunder detta bruk åtminstone som folket här på trakten sedan gammalt uppfattat det. Jag har ju hört flerfaldiga säga så.

Vid detta tillfälle är det sed, att de inbjudna skall ge lysningspresenter, och dessa består alltid av saker, som är nyttiga för hushållet, såsom kärl av varjehanda slag, linnevaror o. dyl. - aldrig onyttiga toalettprydnader eller annan lyx. Sådana gåvor kan man ju erhålla tillfälligtvis både före och efter men icke vid detta tillfälle. Lysningspresenterna antecknas icke i någon sorts skuld till givaren för framtiden, såsom fallet är det, man "får" på brudbordet.

"Första lysningsdagen skall det blivande brudparet icke visa sig ute bland folk utan hålla sig undan och vara liksom blyga. Men andra lysningsdagen går de i kyrkan för att "höra lysningen. "
Och så strängt det i alla tider varit här i Vibyggerå, att karlar och kvinnor skall sitta på var sin sida i kyrkan, den dagen sitter de tu ilag i kyrkan. Det är ingen regel på vilken sida de skall sitta.
- Här kan tilläggas, att här i kykan stannar kvinnorna alltid kvar på sina platser efter gudstjänstens slut tills alla karlarna hunnit ut. Först då sätter de sig i rörelse ut, och då byter organisten om marsch.
Männen ha sin utgångsmarsch och kvinnorna sin eller om inte precis det så spelas det i raskare takt, då kvinnorna skall gå ut.

Sedan det har lyst ut, beger sig den blivande brudgummen och brudens far ut för att bjuda till bröllops. Men först har det hållits noggrann överläggning om vilka som skall bjudas, och detta är en nog så vidlyftig och grannlaga fråga, ty att bli bjuden till bröllops är hos oss visst icke enbart en artighet, som bevisats en, utan fastmera är det så att man i första rummet blir tagen i anspråk på ett mången gång nog så kännbart sätt för ordnandet av de nygiftas ekonomi.
Man ställer inte till med bröllop så mycket för kalaserandet och nöjets skull men så mycket mera för de gåvor i penningar och in natura, som bröllopsgästerna ger, och denna sista synpunkt gör man visst icke någon hemlighet av. Tvärtom ! Därför är det heller ingen, som blir ledsen eller tar illa upp, om han inte blir bjuden, då däremot en inbjudan kan vara nog så ovälkommen mången gång, helst som man icke utan att ha tungt vägande skäl kan avisa bjudningen. Då man skall bjuda till bröllops gäller det att först erinra sig, vilka man har rätt bjuda. Man har först och främst rätt bjuda alla nära släktingar å bägge sidor.

Vidare har man rätt bjuda alla dem hos vilka man själv förut varit på bröllop. -Med "själv" menas här brud, brudgumme och deras föräldrar, - Slutligen har man bjudningsrätt på brudparets faddrar. Men sedan blir frågan den, vilka av dessa man bör bjuda. Är den, som skall gifta sig, enda barnet i familjen, så ställer sig saken enkelt. Då bjuder man alla, som man har bjudnings rätt på. Men är det flera ogifta barn i huset, gäller det att spara bröllopsgäster och därmed bröllopsgåvor åt de återstående barnen. Om man t. ex. har fem barn och har varit på bröllop på tio ställen, så bjuder man två av dessa familjer åt det första barnet, två åt det andra o. s. v. så att det skall bli rättvisa åt alla barnen. Dock kan det hända, att man bjuder tre och tre familjer åt första barnen, men då beräknar man, att man skall hinna vara på några flera bröllop, innan de yngre barnen skall gifta sig. Skulle så galet hända, att man beräknar fel en sådan gång, så får man själv lov ge de yngre barnen motsvarande bröllopsgåvor som de äldre syskonen fick. Detta gäller nu i fråga om den bjudningsrätt brudparets föräldrar har.

Brud och brudgumme bjuder alla, som de varit på bröllop hos. Så kommer nästa fråga, vilka man kan bjuda utom dessa självskrivna. Man kan bjuda brudparets alla vänner o bekanta först och främst av sidosläkten men även alldeles oskylda. Det blir förstås uteslutande ungdom, och brudfolket själva får bestämma, vilka av dessa som skall lämnas tillfälle komma.
Emellertid bör de härvid akta sig för att bjuda för många, ty varje sådan, som kommer på ens bröllop, sätter man sig i skuld för framtiden. Mången har fått slita ont i hela sitt liv med med att fara på bröllop, tack vare att han själv bjöd för många, då han giftade sig. Ger sig så brudgummen och hans blivande svärfar ut på bjudningsfärd. Vanligtvis kör de, om de har häst.

När de så kommer till en gård och framför sitt ärende, kan det hända man får till svar ": Nej, inte den här gången skall jag komma, men då (t. ex Anders ) gifter sig, då skall jag komma, för han är gudbarnet mitt. "Ungbon", skall bli, för ordet då de kommer till sådana, som han själv eller hans föräldrar har bjudningsrätt på eller ungdomen, som han och fästmön kommit sams om att bjuda. Men svärfar står ju bredvid och tillstyrker av alla krafter. Då han bjuder fästmöns flickbekanta, göres detta i form av en hälsning från henne, och motiveras bjudningen med att de varit så goda vänner eller att de kommit sams om att fara på varandras bröllop. Så kan man ju, om man har gåvan, att göra en rörande utläggning att det är bara denna gången hon kan få se henne som brud och att hon därför bör passa på o. s. v.

Brudfadern bjuder dem, som han har bjudningsrätt på. Kommer så bröllopsdagen. Det har alltid varit så här, att vigseln skett i brudens hem alla gånger, verkligt, rejält bröllop hållits.
Förr i tiden var kyrkvigsel ytterst sällsynt, nu börjar den förekomma något mera, men då hålles intet egentligt bröllop. Bruden bär alltid guldkrona, så vida hon har rätt bära den. För övrigt menas här i socknen med "brud" just en med guldkrona. Då gästerna jämte prästen kommit till bröllopsgården, drickes kaffe. Sedan sker vigseln, så kommer att "ge på brudbordet, "sedan ätes middag och sist dansas. Av allt detta är det endast "givningen på brudbordet, "som det är något vidare märkvärdigt med.
Härvid tillgår sålunda: Prästen sätter sig vid bordet med skrivordningarna framför sig. På vänster sida om honom sitter brudparet Så träder brudgummens fader fram, lämnar åt prästen en penningsumma efter sina förmögenhetsvillkor och barnantalet. Han får vara betänkt på att alla barnen skall ha lika mycket, då de gifter sig.
Prästen tar emot pengarna och räknar dem, varpå han säger: "Brudgummens fader hedrar brudparet med -t. ex. - hundra kr. i penningar. "Så antecknar han summan på ett papper. Sedan kommer brudgummens moder fram för att jämte mannen bli tackad.

Nu är vid varje bröllop en värd. Han sätter framför brud och brudgummen ett glas åt dem var på givarnes plats två glas, som alla fyllas med vin. Då gåvan är lämnad, kungjord och antecknad, reser sig brudparet, räcker handen över bordet och tackar, varpå de tar glasen och skåla med givarna. De senare dricker ur sina glas och lämna plats för nästa par. (Brudparet kan förstås inte dricka med alla . )
Värden fyller glasen - tar inte fram nya, det är ju bara grannar och "kännsfolk" alltihopa!

Först ger brudgummens hela släkt i tur och ordning, eftersom de är närskylda till. Sedan kommer brudens föräldrar. Utom penningar skall de ge en ko, ett får och en bäddad säng.
Då brudens hela släkt givit, kommer turen till de utom släkten inbjudna. Dessa kommer fram"utan nummerordning" eftersom det lämpar sig. Men allas gåvor och kungöras, och det tackas och skålas med dem alla.
Då allt är klart överlämnar prästen pengarna och protokollet till brudgummen, sedan han först summerat ned posterna och räknat kassan, så han vet, att allt stämmer, varjämte han högt och tydligt tillkännagivit var till beloppet belöper sig. Förteckningen över gåvorna förvaras omsorgfullt av de nygifta för all framtid. Det är mycket viktigt, att de gör så, ty då de framdeles blir bjudna på bröllop i någon av de familjer, som bevistade deras bröllop, så skall de ge precis lika mycket, som de själva på sin tid fick av det folket jämte ränta, vilken senare dock icke räknas ut efter någon viss procent. Man ger några kronor mera, än man fick och Gud nåde den, som det icke gör! Han blir aldrig mera hållen som någon riktig människa av det folket.

Vad man "ger på bröllopsbordet" är alltså att betrakta på ett av två sätt. Antingen är det betalningen för en skuld eller också är det en summa, som man bortlånar och som i framtiden ofelbart kommer tillbaka antingen till en själv eller till ens barn - såvida det inte går alldeles ut med det där folket. Nu kan det hända, att man bjuder till bröllops en person, som uppenbarligen aldrig kan bli i tillfälle få igen den fordran, som han skaffar sig genom att bevista bröllopet. Det är t. ex. en gammelpojke. I vanliga fall bryr sig en sådan inte om att komma, men det kan också hända, att han mottar inbjudningen men säger som så: "Ja, jag skall komma, för dä är osäkert om jag lever, då "guson min" (den eller den) skall gifta sig. " Detta yttrande är ett slags testamente till den uppgivne gudsonens fördel. Då han gifter sig, har han rätt bjuda från det huset och får lika mycket"på brudbordet, " som hans gudfader gav den där gången.

På kvällen på - bröllopsdagen samlas alltid en hop ungdom till bröllopsgården för att få se en skymt av bruden. De kallas "koxare". Brudparet går då ut, han med en flaska vin eller brännvin och ett supglas, hon med en korg, innehållande "tilltugg" De koxare, man får tag på, bjudes av det medförda. Denna traktering medför ingen förpliktelse för mottagarna att ge brudparet något. Men somliga "koxare", ogifta karlar, går in och dansar en låt med bruden, då de alltid skall ge henne "dansarpengar" -ett par tre kronor eller en femma högst. Det har inträffat, att en brud på detta sätt fått ihop ett par tre hundra kronor.
"Dansarpengarna" medför ingen framtida förpliktelse för brudparet, men den som ger, skall förstås ha traktering.

Slutligen är det en grupp människor vid ett bröllop, som kallas mjölkflickor och en annan, som kallas "skjutsare". "Mjölkflickorna" kommer på kvällen med mjölk till risgrynsgröten. Bruden har i förväg vidtalat dem att göra det. Mjölken tar de aldrig betalt för, men de skall ha lite ordentlig förplägning, innan de går hem,
-"skjutsarna" åter är sådana, som gratis består skjuts åt dem av bröllopsgästerna, som ej har hästar själva. Då man gick och bjöd till bröllops, vidtalade man dem, att göra detta. Skjutsarna skall in och ha precis samma traktering som gästerna. Finns det starkvaror, så skall skjutsarna ha allt, vad de kan stå för.

Ett bröllop skall räcka ett par tre dagar, om det skall vara någon vidare heder med det. De som har långt hem, ligger i bröllopsgården, så långt där finnes utrymme. Resten skaffar man sängplats åt gårdarna i byn. Då gästerna sent om sider givit sig iväg, bjudes allt byssfolket till bröllopsgården på mat och annan förplägning samt dans. Detta kallas "hemkomma". Även dessa inbjudna skall lämna pengar efter sig.
På ett bröllop fås ingenting gratis av någon enda människa utom "koxarna", som inte går in. Det går naturligen åt en väldig massa mat på ett sådant bröllop. Därför brukar brudparets släktingar å ömse sidor alltid föra med sig en hel del matvaror, då de kommer till bröllopet (i en "matkoffert"). Så skall det egentligen gå till än i dag, då folk gifter sig, om man skall kalla det för bröllop. Tar de saken enklare, heter det bara, att "de varit iväg och vigt sig. "

Bröllop i denna gamla betydelse förekomma numera ej ofta. Somliga år förekommer intet enda fullständigt bröllop. Orsaken härtill är förnämligast den, att det nu förtiden ställer sig för dyrt hålla bröllop, emedan man ej gärna kan reda sig bara med de produkter, man själv åstadkommer i bondhemmen. Det är inte nog fint efter nutidens fordringar, utan det skall vara köpta rätter.

Vidare är det numera inte så vanligt, att starkvaror finnas vid bröllop - åtminstone öppet - nu sedan nykterhetsrörelsen kommit in i socknen. Dans och lekar vågar man sig inte gärna på, ty dessa nöjen ha under senare tider så energiskt bekämpats från prästerligt håll här i socknen.

Angående kyrkvigseln bör anmärkas följande: Tills för en 60 á 70 år sedan var det regel att alla "kyska brudar"skulle vigas i kyrkan. Men så bortlades detta bruk nästan helt och hållet. Det blev på modet att "ta hem prästen". Men då nuvarande domprosten i Härnösand, Söderlind, blev kyrkoherde här, började en återgång till kyrkvigseln. Numera vigas många i kyrkan, även då de håller fullständigt bröllop hemma. I övrigt gäller de gamla reglerna.

x ) äro i allmänt bruk.

Samma uppt. även under rubrik I. Människan. C.Giftemål och äktenskap. c.) Äktenskapets ingående. 2.)Bröllopet IV.Kyrkan och kyrkogården. h. kyrkan och kyrkogården. h.)kyrkan och kyrkogårdsmystik. 8)Gamla kyrkobruk i allmänhet.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:I_1916. Uppteckningsnr: 221


Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


NOTFISKE MÄNNISKOR FISKARE

BRO

LANDSBYGDSBEBYGGELSE JORDBRUKSBEBYGGELSE

Pannfot

Medalj

Mangelbräde