Folkminnen

Uppteckning nummer NM-TNM1785



Titel: En njurundabo, som köpte hemman och slog sig ner i Skön, ……………..

Upptecknare:  
Meddelare:   

Socken/stad: Skön 

En njurundabo, som köpte hemman och slog sig ner i Skön, hade som bisyssla - med inkomst - att utföra magiska preparationer på djur. Och eftersom pojkar alltid är nyfikna och traktar efter sensationer, hade man ögonen på skaft så snart ett djur i trakten fick någon krämpa. Sensation i antågande! "Köckelgubben" skulle snart anlitas! En kossa hade tappat "hjärten", dvs. upphört idissla. Jag infann mig naturligtvis samtidigt med den vise mannen på ort och ställe, och därför kan jag nu ur minnet berätta, hur det hela gick till.

Vise mannen begrundade kossans belägenhet och undrade om det skulle vara möjligt att återställa "n hänna som ä så hårt täjen." Han granskade mulen, strök några drag efter djurets rygg, lyfte till sist på svansen och skar med kniv i yttersta svansspetsen, höll den rätt länge och beklagade: om hä int snart kom nan blo, äro no slut mä koa. Dess bättre kom det så småningom blod. Då frågade han efter en hård brödbit, och när han fått den strök han den mot den blödande svansändan och efterlyste någon som hade hela tänder och kunde tugga brödbiten för att sedan ge honom tuggan tillbaka. En kvinna anmälde sig, fast den blodiga brödbiten ej såg direkt aptitlig ut. "Tugg du", sa gubben, och så skedde. Tuggan gavs sedan via gubben åt kossan, som lät sig gåvan väl smaka och tydligen mådde bra av den. Efter någon timme tycktes komagen ha varit i funktion igen.

En annan gång, då några lasskörare var på väg till Tunadal, stannade en av hästarna drypande av svett. Körsvennen lämnades då ensam med sin häst, men en hop pojkar var som alltid strax tillstädes. Mannen fick veta, att om han ville ha hjälp med hästen för någon åkomma, så var en kunnig gubbe just inne hos Silverpålle. Resultatet blev att fädoktorn rätt snart uppenbarade sig på platsen. Besiktningen av hästen vidtogs. Han tittade först i hästens mun, undersökte selen, tittade efter på "skrävla", lyfte på svansen m.m. Hästen befanns vara modstulen. "Ha du mött nan?", frågade djurdoktorn. Körsvennen hade nog mött folk men kunde inte redogöra för vilka det var. "Ja, hä va sämre hä, men ha du na brännvin?" Plunta fanns och någon skvätt däri. Vise mannen smakade, tog något ur sin ficka och stoppade i flaskan, skakade om kraftigt och hällde innehållet i hästens mun. Om körsvennen nu tittade genom vänstra tömlöparen skulle han få se, vilken som åkte på lasset. Denne efterkom uppmaningen men beklagade, att han inget kunde varsna på lasset. "Jasså, gick dä så lätt så kör då!" Omedelbart började hästen vrenskas och körsvennen hade all möda att hinna kasta sig på lasset, innan hästen satte iväg i fyrsprång. Gubben skrek då efter: Vill du träffe mä na, kan du gå in, när du fär förbi!

Mattias Oskar Johannes Svedberg: Från gamla Skön. Del II, sid. 26-28. Sundsvall 1950.

Ur Nordiska museets arkiv. Uppteckningsnr: NM1785


Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


BYGGNAD

HOTELL RIVNINGSHUS

VÄG

Fälltäcke

Kruthorn

Golvur