Folkminnen

Uppteckning nummer NM-TNM1814

Titel: Det berättas om en yngling i Ljusta, ……………..

Upptecknare:
Meddelare:

Socken/stad: Skön

Det berättas om en yngling i Ljusta, som blev en s.k. varulv, fast det torde vara långt tillbaka i tiden, möjligen i början på 1700-talet, enligt vad en känd skönsbo, Erik-Nils-Brita i Ljusta, för nedskrivaren berättade 1888; hon var då vid pasa 80 år. Hon hade fått historien av sin farfars far, som hon sade lärde känna ynglingen i fråga. Endast två bönder fanns då i Ljusta, och de hade sina gårdar nere på ängen. Platsen där de stod heter f.ö. "gammelgården". Trakten där egentliga byn nu är belägen var f.ö. ej uppodlad. Prästbordets ägor gingo för övrigt över bäcken och platsen där Bergfors nu har sin gård lydde under prästbordet, och efter gränsen där uppemot Stavre gick vägen till Hammal och Gudmundsbyn. En av bönderna i dåvarande Ljustaby hade tre söner och några döttrar. En av pojkarna var lätt bångstrig, och det påstods, att fadern för att få honom lugnare skaffat björngalla, som skulle vara ett gott botemedel för dylika fall. Gubben hade även talat med en klok gubbe, som skulle hjälpa honom med pojken. Pojken hade fått nys om behandlingen och sprang bort men kom hem dagen efter och var totalt vild. Han blev emellertid bunden, och klockagubben infann sig. Efter behandling släpptes pojken lös. Allt skulle då bli bra, men så fort pojken kommit lös, satte han på nytt iväg och var och förblev borta. Klockagubben beklagade då att han troligen givit honom fel medicin. Han hade fått varggalla i stället, "å då blev han nog varulv, ska ni få si", sade gubben, och rätt vad det var hade något ofog skett än här och än där. Pojkens far blev över sig given och gick upp till prästen för att höra om han hade något medel. Ja, prästen hade hört att om en sådan varulv skulle påsträffas vid namn, skulle förtrollningen släppa ynglingen ifråga.

Det gick veckor och månader men ingen anträffade pojken. Emellertid fanns på den tiden mycken varg i trakten, så att bönderna hade grävt varggropar för att fånga bestarna i, däribland efter den förut omnämnda vägen till Hammal. Några ynglingar från Färsta voro ute på fågeljakt en söndagsmorgon. De hade kommit ett stycke ifrån varann, men när den ene kom fram på vägen och skulle ropa till sin kamrat att han funnit den, fick han ej något svar, varför han ytterligare ropade inåt skogen: Jon! Jon! I detsamma hörde de att det ringde första gången i Sköns kyrkklocka. Anropade yngling svarade så småningom, men frågade samtidigt vad det var som lät så ynkligt i hans närhet. Den som ropade blev förvånad över den frågan, men samtidigt hörde även han ett läte, varför båda gjorde en grundlig undersökning i skogen omkring. De funno då böndernas varggrop och i densamma en beklaglig varelse som bad om hjälp ur gropen. Det var Jon, Nils-Ersas pojken, som var varulv, men han uppträdde då rätt fogligt och lät pojkarna hjälpa sig hem, där han föll i en flera dagars sömn och var fullt återställd.

Han berättade att han hört kyrkklockan ringa och en som ropade honom vid namn samtidigt som han kände att det var något som släppte honom något som kramat honom över bröstet och gjort honom fullständigt vild till sinnes, men nu blev han bra. Och något fel på ynglingen märktes ej heller sedan.

Mattias Oskar Johannes Svedberg: Från gamla Skön. Del I, sid. 114-115. Sundsvall 1947.

Ur Nordiska museets arkiv. Uppteckningsnr: NM1814

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Magi

Trollkunnigt folk och deras bedrifter

"Viskarlar" och "kloka gummor"

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer