Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-N118a

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Sista björnjakten i Graninge

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Änka Ingrid Margreta Lögdberg År: 1915

Socken/stad: Graninge By/kvarter: Graningebruk

Det är nu en 60 år sedan Jon Ivarsson i Sörgraninge och ett par andra var ute för att jaga björn. Det var vinter, så att de åkte skidor. Då kom björnen framrusandes mot Jon, som ett rytande lejon. Han var så sårad, så att det var nog livet om att göra för Jon-vid. Björnen gapade upp hela käften för att hugga betarna i honom. Då högg Jon i björnens tunga med ena handen och i hans nacke med den andra, och så slog han omkull björnen och höll den tills kamraterna kom och rände spjutet i björnen. Då bet björnen ihop och trasade sönder handen på Jon. Den läktes sedan, men han bar märkena hela sitt liv. Den björnen vägde 36 pund. Det var sista björnen, som sköts här i Graninge.

----------------------
Anm.
Deltagarna i björnjakten i fråga var Jon Ivarsson, Ol. Ivarsson, Nils Grelsson (min farfar), Erik Ersson och Ivar Ivarsson, alla i Östergraninge. Farfar hade ringat björnen. Det gick nära idet men förbi . Björnen hade hört dem och kom rusade ut efter dem. De var på skidor alla, för det var djup snö. Först anföll han Ol. Ivarsson och bet honom illa i tjocklåret, då sköt Erik Ersson, men han vågade ej hålla mitt i djuret av fruktan att träffa karlen inunder. Nu flög björnen på Erik och bet honom i armen. Sen kom turen till Ivar Ivarsson. På honom "rev han lös luva" (flådde skallen) bakifrån nacken och framöver hjässan. Nu anföll farfar honom, men han hade intet annat vapen än en spak. Björnen reste sig upp på två fötter mot farfar, som satte spaken mot bröstet på honom och klarade sig utan sår. Nu sköt Jon Ivarsson, men även han sårade honom endast, varför björnen flög på honom med vidöppet gap. Jon ämnade hugga honom i tungan men hann inte, utan i stället satte björnen betarna genom handen på honom. Då högg Jon honom i nacken med andra handen, kastade sig baklänges och drog björnen på rygg över på sig. Ropade: "Jesses ji kärrar, raska på me spjute nu!" De kom nu till och stack ihjäl björnen. Det där var på skärtorsdag. På kvällen kom farfar hem i endast sina älghudskalsonger och skjortan. De övriga kläderna hade han brett över de sårade kamraterna, som låg på en granrisbädd vid en stockvedsbrasa på slagfältet. Så for de dit med två hästar. En drog hem björnen, den andre karlarna, men då de fått sej några kaskar, kryade de till sig, så att de kunde vara med om att flå och stycka björnen. De drack brännvin med björnblod i för att "bli morska" och det flitigt ändå. På morgonen lär köket, där det höll till, sett ljuvligt ut. Det var fett och björnblod över hela golvet, så att det var nästan omöjligt stå på det. Så halt var det. Gubbarna trocklade ihop sina sår och mådde bra efter åt. Detta skedde för 74 år sedan, och det var visst icke sista björnen, som sköts här i Graninge. Sedan dess är det endast omkring 30 år.

Meddelare av anm. Gästgivare P. Eriksson; 51 år; Östergraninge. Se fritext.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:I_1915. Uppteckningsnr: 118

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Näringarna

Jakt, djurfångst och fiske

Jakt - och fiskerihistorier

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer