Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-N1292b

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Björnjägarhistorier

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Hemmansägare J. Ersson År: 1917

Socken/stad: Dorotea By/kvarter: Högland

Morfar min, Per Persson, var riktig björnjägare kanhända. Han hade skjutit 17 björnar, och många var de äventyr han haft i skogen. En gång träffade han på en björn, som ingen kula tycktes bita på. Saken var den, att han var så fet, att kulhålen "seg igen" så att det ej kunde blöda utåt. Då de smällde, röt han till och kom rusande mot morfar. Hade han inte haft en så överstyv hund, så hade han blivit sönderriven, ty björnen kom honom så nära, att hetångan ur hans hals slog morfar i ansiktet, men då härjade hunden och bet honom, så att han måste vända sig om och få iväg hunden. Varje gång, det såg ut som farligast, lovade gubben så vackert till Gud att inte skjuta mera på björnen, bara han slapp undan med livet, men då faran var över, kunde han inte hålla sig utan sköt igen, och då började det på nytt.
Slutligen hade han skjutit nio kulor i björnen.
Han hade flint bössa, och kulan var inte större, än han använde den på tjäder. De höll ihop, så att det blev kväll, och då måste morfar lämna honom och gå till Krokå.
Andra dagen fick han "Målar Pelle" med sig. Björnen hade nu krupit in under en risig gran, och han var så pass illa medtagen, att han inte vågade sig fram. Där tog de ihjäl honom. Han hade hela 7 pund ister.
En annan gång var morfar ute i skogen i sällskap med Göran Mikaelsson i Långsele by. I en backe fick de se öppningen till ett "hi" (ide) Göran blev rädd och kröp bakom en tall, men morfar gick fram. Meningen var den, att han skulle sätta en spak för "hidöra" men detta hanns ej med. Björnen kom rusandes ut och bet över armen på morfar, och han högg björnen i härnan med den fria handen.
Han ropade förstås åt kamraten att komma till hjälp, men denne svarade bara: "Gu bevare dej, gösse, dä ä flera stora i hie!" Han såg nämligen två ungar titta ut ur idet. Snart måste dock björnen släppa, ty hunden härjade svårt baktill, och så gav han sig iväg och en av ungarna följde med. "Skjut nu då!" ropade morfar till kamraten. Ja, han höll fram bössan och släppte skottet på Guds försyn, och det tog inte, förstås!
Morfar gick då till idet för att slå ihjäl björnungen med, en liten handyxa, som han hade med, men det höll på misslyckas, ty det rann blod nerefter armen på honom och på yxskaftet, som blev halt, så att yxan flög ur handen och ned i idet, men han lutade sig ned och tog upp den och slog ihjäl ungen. Men inte fick Göran stor pris av honom!
Så var morfar och Ol. Nilsson i Långfors ute och sökte villebråd i skogarna en höst. Det blev kväll, så att de måste tänka på nattläger. Långt var det till folk, så att de beslöt göra en stockeld och ligga ute. För att skaffa bränsle skilde de på sig litet.
Bäst det var, steg Ola ned i ett hål i marken. Han kände något röra sig där nere och sopade till och stack ned spjutet av alla krafter. En björn kom farandes upp med väldig fart och bort genom skogen. Det var för mörkt att förfölja. Då Ola såg efter, hade han bara spjutskaftet i handen. Spjutet var borta. På morgonen fann de björnen liggande ett litet kort stycke därifrån. Spjutet satt i skallen på honom. Det var bra gjort i mörkret!

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:V_1916-1917. Uppteckningsnr: 1292

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Näringarna

Jakt, djurfångst och fiske

Jakt - och fiskerihistorier

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer