Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-M267

pil Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: "Av barns och spenabarns mun."

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Levi Johansson  År: 1916

Socken/stad: Vibyggerå  By/kvarter: Käxed

Då jag häromdagen gick över skogen mellan Överdal och Utanskog, kom jag i sällskap med en liten barfotaparvel på sex år. Han bar ett metspö på axeln.
Följande samtal utspelades mellan oss två:
Jag: Jag ser, att du varit iväg och metat. Har du fått någonting?
Pojken: Nää-bäckröra vell int ta, då dä ä så blankt vär.
J: Du vet väl inte, hur du skall bära dig åt, för att fisken ska nappa bra. Hur ska du göra, då du satt på masken?
P: Jäg skä spötte på masken.
J: Jaha, dä är alldeles riktigt. Du har gjort så å ändå inte fått nånting?
P: Nää- dä järt (hjälpte) int' dä heller i dag.
Här tog sig parveln en liten stunds funderare, och sen kom det så tvärsäkert:
- Men dä ä nog nästan ändå bättre tell å pisse på masken!
Jag: Såå! Vet du, så gammal karl jag är, så har jag inte reda på dä; men jag tror mycke' väl, att dä ska vara ett utmärkt sätt.
Nu blev pojken så ivrig, att han nästan stammade:
- Män, män älle (allra) säkrest ä ä nog, om han ha lite brännvin å he (har) på masken!
Jag föll i hänryckning över hans stora kunnighet, och nu berättade han med stor iver om huru han och en annan pojke varit till en tjärn och metat en gång.
De hade haft lite brännvin att "he på masken, "men sä nappa smoabborn älldeles villt å," slutade han med stolthet.
Om en stund kommo vi till en kal berghäll, där det fanns gott om fördjupningar, som rätt mycket påminde om människofjät.
Där hade uppenbarligen varit körtlar av någon lösare bergart, vilka förvittrat fortare än den omgivande gnejsen.
Dylika bildningar har överallt i de trakter jag folkloristiskt undersökt förklarats på att och samma lättvindiga sätt, och precis samma förklaring fick jag av min lille vän.
- Men, va' kan dä här vara! utropade jag.
P: Ää, dä ä ju jätt'n, som ha gått här! Svarade han rent överlägset.
- Jag utlät mig en smula tvivlande angående detta.
Då steg han med sin lilla fot i märkena för att riktigt bevisa för mig, att det måste vara fotspår, eftersom de passade så bra till en fot.
Jag lät mig övertygas, fast inte passade då fördjupningarna till hans lilla fot.
Sedan gjorde han sig mycket stort besvär med att springa och söka upp flera ställen, där jätten hade "röppat" (halkat). Men så tvärstannade jag och sade med största bestämdhet: - Du tar bestämt fel ändå. - Inte kan dä bli några "fäler" (fjät) i stenen, som ä så förfärligt hård!
- Joo då! Sten va mjuk för i tin (tiden), upplyste han, och jag tar nog inte fel, om jag påstår, att han tyckte mig vara en mycket okunnig och dum persedel.
Men jag vill hoppas, att den 25-öring, han fick av mig vid avskedet, till någon del utplånade det dåliga intryck, jag gjort på honom. - Helt säkert finnes det många lika väl underrättade parvlar här uppåt Norrlands skogs och fjälltrakter, vadan vi ha gott hopp om att ett stor del av fädernas sägner och åskådningar skall fortleva åtminstone en mansålder till.



Käxed d. 3 Juli 1916;


Upptecknare och meddelare Levi Johansson.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:II_1916. Uppteckningsnr: 267


Denna uppteckning tillhör kategorierna:
Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


JORDBRUKSBEBYGGELSE LANDSBYGDSBEBYGGELSE ÄLV

HÄRBRE

FRILUFTSMUSEUM VINTERBILD FRILUFTSMUSEUM FÄBOD STAKET

Klänning

Prydnadsfigur

Garnfärgprov