Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-M1139a

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Att "gå på bögda

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Hemmansägare Karin Jonsson År: 1915

Socken/stad: Skog By/kvarter: Alderskog

Det var i min ungdom och en lång tid framgenom ett olevanes liv med det där stygga nattskojet här i socknarna. Var eviga lördagskväll gav sig pojkarna ut för att "gå på bögda", som de sade. Där det var stora byar kunde det vara pojkhopar ute på en 40 stycken och kanske mer. De gick från gård till gård, där de visste, att det fanns jäntor, hela byn igenom, och sina gånger till grannbyarna med.
Först ställde sig på fönstret eller utanför dörren till rummet,där en jänta låg, och "ropade upp döra," som det hette.

Somliga läste upp obegripligt långa och knepigt tillsnodda "predikningar," som de satt ihop på förhand. Vanligtvis kastade jäntorna några skräpord i stället, då pojken "gluffte åt sej andan." Var det en ung pojkspoling kunde det heta: "Gå him å kryp ne' bak röggen på mor din. Dä ä falit stå ute i nattväre för den, som int ä rektit tör (torr) baka öra." En som var uppnäst, kunde få höra: "Akt deg (dig) gösse, se int svälen (svalorna) skit inni näsahola på deg!" Om pojen var från en storbondgård och dryg av sig, kunde det hitta på låta: "Akt deg, gösse, se (så) int na´n (någon) hör deg! Int passe fell, dä storkanka ska gäla för kycklinghönen." En rikjänta kunde hitta på avvisa en fattigmanspojke ungefär så här: "Nä men va hör je (jag)! Ä du ute i kväll? Je tyckt sä säkert, dä (att) mamma din holl på tvätt kläa i marest. Ha skjorta din honne törk se fort? Hell kanske du ä se oförståndeg dä du gå bäre ti busaron?".

Om man inte öppnade dörren, tog de bra litet för att de tog ifrån en fönsterhalva och gick in den vägen eller helt enkelt lade sig på dörren hela hopen och sprängde låset, ifall dörren öppnades inåt. Jag vet t.o.m. att det här inträffade, att en av pojkarna gick upp på taket och for ned genom skorstenen. Nycklar och dyrkar hade de ofta med sig. Att sätta hake på insidan dörren hjälpte inte alltid.

Visste de om, att någon stängt in sig på det sättet, tog de med sig en bordskniv som var slipad riktigt vass i spetsen, körde den genom dörren och lyftade av haken. Då de så kom in blev det ett förskräckligt tumultande och bråk.
Det hade ju varit en nådig sak, om jäntan hade fått ta till sig, den hon bäst tyckte om, och de andra sedan gått sin väg. Men märkte eller visste de, att hon hade tycke för en av dem, så kunde man då vara alldeles tvärsäker på, att inte fick den bli kvar. Nej, de bäddade ner hos flickan någon, som hon inte alls vill med, och sen gick de andra sin väg. Den, som blivit kvarlämnad gick vanligen snart sin väg, om flickan var sträv och omedgörlig mot honom.

-Om flickan hade sin fästman hos sig, blev det synd om denne. De tog honom burdus ur sängen och lade dit en annan i stället, och det nästan bästa han kunde göra var att hålla god min och låtsas som han tyckte, att det var mycket roligt påhitt.
Jag hörde t.o.m. omtalas, att de formligen missshandlat fästmännen.

Somliga gånger inträffade det att två bygdgångarlag var ute i samma by. Det ena laget var då vanligtvis från en annan by.
Hit kom en gång ett sådant följe som färdats hela två mil. Inträffade det, att de olika lagen stötte ihop inne hos flickor, kunde det uppstå riktigt allvarsamma slagsmål. Sämjan mellan pojkarna i samma lag var inte heller alltid så god. Var det ett par, som tittade efter samma flicka, så var det att akta sig för varandra i mörkret, eljest kunde man få sig ett "tjyvnyp."
Jag såg en gång en pojke som fick hela sidan på ena handen alldeles avflådd av ett klackjärn. Det går inte att beskylla pojkarna för att de de bar sig rent skamligt åt mot flickorna. Inte ens att de försökte pussas, då de var hela hopen. Men de kunde hantera en rent vettlöst. En gång var det bara ogjort, att jag skulle ha fått satt livet till.

Syster min och jag låg i samma säng, och den var så trång, att det var alldeles omöjligt för någon att slippa ner i bredd med oss, då vi låg på rygg. Nu tog en, en stor, tung karl och lade sig på rygg i fördjupningen mellan oss. Så slog han ut armarna och hans ena arm lade sig mitt över strupen på mig. Och så kom det vräkandes inte mindre än sex stycken andra ovanpå, så att vi var nio personer i den trånga sängen.
Armen klämdes åt på min hals i ett enda tag så att det var stört omöjligt för mig att få fram det minsta ljud och lika litet kunde jag röra mig så pass som en hårsmån. Det svartnade för mina ögon som då man håller på att svimma. Men så var det lyckligtvis en av dem, som stod utanför sängen, som såg huru ills det var för mig. Det var en stor stark karl. Han nappade den ene efter den andre och slängde dem ut ur sängen. Det var min räddning. Om det gått om bara några få ögonblick till så hade jag alldeles säkert varit kvävd.

Vid ett annat tillfälle hade det vräkt sig fyra stycken upp i en högsäng till två flickor. Då lossnade slåarna, som höll upp bottnen och alla sex personer jämte bräderna föll ned på två flickor, som låg i nedre sängen. Det var bara en ren Guds lycka att ingen blev svårare skadad. Detta skedde i Fantskog här i Skog. Då pojkarna inte fick komma in till flickorna gjorde de för det mesta något bovstreck. Här i gården tog de en sådan gång en föfärande stor och tung timmerstock och släppte ned på stugubron. Det blev en duns och en smäll så att hela byggningen skakade. En annan gång brände de upp en splitter ny klänning för mig och ett bolstervar. Men detta skedde av olycka. Någon hade tänt på en cigarr i yttre rummet, då de gick ut, och så kastat ifrån sig tändstickan utan att släcka den riktigt.

Husbönderna vågade sällan uppträda mot dessa nattvandrarhopar, och om någon försökte därmed, hände det, att det gick mycket illa för honom.
Olov Olsson i Sör Almsjön i Ullånger gick ut i förstugan i bara skjortan och tilltalade en hop ynglingar som haft sig in. Då tog de och satte gubbstackarn på en stötting och släppte honom utför den branta backen nedanför gården. Det var hård skare, ty det var på vårsidan. Kälken satte iväg med svindlande fart utför. Gubben hade ingenting annat att göra än att sitta stilla och hålla sig fast. Om han försökt stanna stöttingen med fötterna skulle han på ögonblicket ha flått av varenda skinnbit på hälarna mot den skarpa skaren. Först långt, långt ute på sjön stannade kälken.
Detta skedde 1873.Olov Olsson var då en gammal man, och det är mer än underligt, att han inte drog på sig döden, för det var en gnistrande kall natt och gubben hade som sagt endast skjortan på sig.

Likadant for det med Per Sundström i Mjällom i Nordingrå. Honom lade de i en brädsläde och skickade honom utför backen, och det är inte alls många år sedan. Erik Ersson i Ytterede här i socknen gick också ut i förstugan i skjortan och språkade med pojkarna, och han var då så medgörlig och tillmötesgående, som man gärna kunde begära. "Jag bryr mig inte om," sade han, "att ni ligger hos mina jäntor, men jag vill, att ni ska fara fram tyst, för gumman min är både trött och skral, så att hon behöver få sova." De gastade och stormade nämligen inte det nånting likt var-. Men giss på, vad gubben hade för de orden! Jo, de tog och lyfte honom ut på förstugubron, och så klämde de fast skjortan hanses i förstudörren, så att han fick stå där som en annan bandhund, och det var mitt i smällkalla vintern. Och de släppte inte in honom, förrän hustrun kom ut och bad dem, att de för guds skull inte skulle ta död på gubben för henne.

En bonde i Gallsätt här i socknen hade en piga, som helt nyligen gått och läst. Då nu pojkhopen en kväll kom och ställde sig att "ropa upp döra" till den där unga flickan, gick han ut och talade med dem allvarsamt men helt fogligt. Han bad dem gå på något annat ställe, ty han ville inte, att flickan skulle komma sig med i nattskojet medan hon var bara barnet. Då var någon där i hopen som ropade " Om du int vell gå in å hälle käft´n, din arme gubbdjävel, skä je dra deg över trut´n ve såstanga se tänren skä rammel nedi magan på deg." Om gubben svarade något härtill eller ej, vet jag icke, men ett ögonblick därefter fick han ett slag av en grov såstång över ryggen så att han segnade ihop och reste sig aldrig mera. De hade rent ut slagit ihjäl honom.

Det blev förstås tingssak av detta, men det lyckades inte att få någon fälld för mordet. Bysspojkarna krånglade sig undan på det viset att de sade, att det hade varit med två främmande pojkar den natten. En av dessa hade utdelat slaget och de kände honom icke. Huru det förhöll sig med den saken, vet allena Herren.
Detta skedde, då jag var mycket liten. Det är så pass, att jag minnes att de talade om det. Det är väl inte alldeles slut med att "gå på bögda" än heller, men det är inte den minsta likhet mot förr. Det är rakt ingenting att tala om.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:IV_1915. Uppteckningsnr: 1139

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Människan

Ungdomslivet, frieriet

"Gå utpå" (gå på bygda")

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer