Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-M5118

pil Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Julseder på 1870-talet.

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Max  

Socken/stad: Vibyggerå  By/kvarter: -

Det sedvanliga julfirandet, som af ålder, enligt allmän plägsed brukar räcka från julaftonen till tjugondedag jul är nu äfven för denna gång afslutad. Under julens tid föres ofta tanken tillbaka till barndomsåren, då far och mor berättade om julen och dess seder under deras barndomsår. Forntidens julseder skilja sig, liksom annat från nutidens, hvadan berättelser om gamla seder och brukar ofta jemföres med nutida förhållanden.

Om man på minnets vingar föres tillbaka i tiden till omkring 1870-talet, märkes en ganska stor skillnad beträffande julfirandet. Wi föreställa oss förflyttad tillbaka till den tiden, och betraktar julen och dess seder i ett vanligt bonde eller torparhem, där husmodern är i arbete med förberedelserna för den kommande högtiden. Främst står för hennes omsorg, tillredningen av det oumbärliga svagdrickat, eller som det då benämdes "äsendrecke". Därnest kom julbaket, som huvudsakligen bestod af rågbullar s.k. "rögkaken". Till sådant bröd användes mjöl af hemodlad råg, något annat ansågs vid den tiden icke användbart, ty den för degens tillverkning praktiserande proceduren, "söttne ti gryta", fordrade uteslutande hemrågmjöl. Det faller af sig sjelft, att den tiden voro anspråken ej så stora, beträffande julens godsaksföråd, ty förtjänsterna voro då mindre och fattigdomen större.

Wetebröd förekom då helt sparsamt i allmogehemmen, emedan vetemjölet ansågs som lyxvara, som ej passade för användning i fattighem, och därför ersattes med ur korn finmalet s.k. smältmjöl, vilket hufvudsakligen användes för afredning av maträtter deraf namnet "smält", ett förvrängt uttryck för begreppet visp eller vispa. Wetebröd köptes helt sparsamt, och bestod för det mesta af tre sorter, nemligen skorpor, pepparkakor och kringlor, de sistnämda bakade af vanlig vetemjölsdeg och hårda som nutidens spisbröd.

På julaftonen fingo familjens medlemmar kaffe med dopp, och barnafröjden nådde sin kulmen, inför detta - sedan månader tillbaka - efterlängtade kalas. Julklappar förekom då som nu, dock mera sällsynt bland de äldre, men så mycket allmännare bland barnen, hvilka för de, under sommaren hopsparade grindslantarna inköpta småsaker för att gifva varandra medelst "inkastning" på julkvällen.

Ofta hände, att de inköpta föråden voro för ändamålet förbrukade inom ett par timmar. Det gällde då att hitta på något som fanns tillgängligt i hemmet, t.ex. ett par pepparkakor, Hvilka såsom julklapp cirkulerade i byn mellan barnen den återstående delen af kvällen, tilldess barnen voro trötta och pepparkakorna i det närmaste utnötta. Ungdomens fröjd var nog icke så stor som barnens, emedan seden då liksom nu, bjöd dessa att hålla sig i hemmen och i familjekretsen.

En af julkvällens förströelser den tiden var, att älskogskranka ynglingar skulle på julnatten mellan kl. 12 och 1 kunna bli i tillfälle att se sin tillkommande om han nemligen drog en vanlig kälke tre varf motsols omkring stugan. Före slutet af tredje varvet, skulle enligt gammal öfvertro, den blifvande frugan komma fram och åka hos den som på sådant sätt frammanat henne. Åtgärden kom emellertid högst sällan till utförande, ity att de flesta saknade mod att våga försöket.

Det senaste kända tillfället då denna åtgärd vidtogs, inträffade för c:a 5 år sedan i en torparegård i U-g socken, der några pojkar, på julkvällen kom att resonera om denna kvarlefva af öfverto. En af dessa, sannolikt den modigaste skulle nemligen våga försöket. Men nemesis vakar, ty i gården fanns en piga som åhört samtalet, och förty beredde sig att agera den tillkommande. En lång kappa och nödig hufvudbonad iordnigställdes för ändamålet i förstugukammaren.

Om en stund begaf sig ynlingen ut i det klara månskenet, och omedelbart derpå smög sig pigan ut och påtog i hast de för ändamålet iordningställda kläderna. Första varvet var tillgyggalagd, och ingenting ovanligt hade inträffat, men under det andra var varvet rycker det plötsligt i kälkrepet och på medarna står i all sin förklädda prakt, ett kvinns. Fortare än vanligt lämnar hjälten lasset och springer i i stugan så gott han förmår, ty sceneriet satte styfhet i ledena. Likblek inkommen, är han nära att äfven skrämma de andra genom sitt förändrade utseende. Han kastar sig ned på en soffa och förlorade all aptit för julens godsaker. Ynglingamodet som fullständigt försvann, återkom dock så småningom, sedan pigan omtalat bedrägeriet.

Om skrock, skrömt och vittra.
Skrock och vittra, lefvde kvar i folktron äfven så sent som efter 1870. Det berättades ofta på s.k. rockstugukalas, hurusom den enes såväl som den andres far- och morföräldrar vid åtskilliga tillfällen, både stt och hört "skrömta". Bland annat berättade en då 70 årig person från Wibyggerå, om mystiska händelser på Mjältön och i Kjäls fäbodar, Hvilka händelser upplefvats af hans förfäder.

En höst när byns grannar var i fäbodarna med sina kreatur, hnde det en natt att fjällpigorna hörde skällor och kvinnoröster. Uppstiga ur sina bäddar fingo de se en massa kor, som företräddes af några små kvinnor, hvilka med sina kreatur passerade fäbodvallen.
En af pigorna som var något hemma i trollformler, gick ut på kokhusbron, och kastade en synål öfver en af de vita vitterkorna, Hvilken då, enligt trollformelns lagar, förlorade såväl makten att medfölja de andra som äfven egenskapen att göra sig osynlig. Sådana vitterkor var riktiga stormjölkare, ty den mjölkspann som användes vid första mjölkningen fylldes, hur stor den än var, och utgjorde därefter måttet för varje dag.
Att vitterfolket gjorde en kännbar förlust genom ett dylikt ingripande i deras näringsfång var påtagligt, Hvadan en af de osynliga ägarna en kväll gör sig synlig och uppenbarar sig för pigan i ladugådsdörren, när hon står i begrepp att fylla sin mjölkspann. Nu fodrar vitterkvinnan att i gengäld erhålla en kalf då hennes förlorade ko föder en sådan, hvilken begäran pigan låfvar att tillmötesgå. Witterfolket kom sedemera och hämtade sin kalf, men det påstods att oväsendet på Mjältön tilltog mer och mer för varje år.

Byns manliga befolkning som brukade idka fiske i Mjältösundet, fick sedemera under sina fisketurer ofta höra okvädingsord från vitterfolket. En kväll då oljudetr blev mycket störande, tager en af männen fram sin sälbössa, siktade i mörkret åt det håll där de osyliga tycktes hafva sitt tillhåll, och aflossade ett skott vars eko hördes vida omkring. Skottet - hade som det hördes - träffat en af vittermännen, ty en högljudd jemmer hördes, och röster tillkännagåvfo att vitterfarfar var skjuten. Några år efteråt hittades ett benrangel af den vitterfarfar som fick det dödande skottet från sälbössan.

Det påstods att efter den händelsen blef det lungt på Mjältön, ty platsen föreföll osäker för vitterfolket, som derför flyttade till någon annan plats, Hvart visste icke berättaren. Witterfolket ansågs vara till stor men för vanliga menniskor, ty det hände att de båda parterna, ofta kommo i varandras väg, hvadan det otrefliga hände att man "råkte för" Men som vittra var mån om mutor så hittade man på knepet att "kast ut", hvilket enligt de gamles beskrivning tillgick så, att den skadade klippte af sina naglar och några hårstrång, samt skrapade några flisor af ett silvermynt och en guldring. Den sålunda tillredda produktenlades sedan in i ett papper och omvirades med ett snöre,

Hvarefetr en person som var van vid att "kast ut" tog paketet omhand och gick på något ställe där tvenne vägar korsa varandra, hvarefer paketet kastades bakåt övfer vänstra axeln. Detta skulle göra ett ofelbart botemedel om nämligen det onda var ställd under diagnosen: "för råkt". Många andra sjukdomar fanns den tiden. Namnen växla på såväl sjukdomar som botemedel.

En ganska vanlig åkomma var "vrenalt", eller "kammen", en styfhet i ena handleden med ty åtföljande knarringar vid dess rörelse. Denna åkomma kunde botas på två sätt. Det ena var att försöka tyfta en stuguknut som var flyttat tre gånger, det andra sättet var att hugga bort det onda, vilket - enl. påstående - var det mest effektiva, och som tillgick sålunda: En huggkubbe anskaffades och på denna lade den kranke sin blottade handled. Hans medhjälpare som skulle utföra sjelfva akten, var försedd med en yxa, hvilken hölls i färdigt huggläge. Att hugga utan ord åstadkom ingen verkan, därför säger den som hugger: "Jäg hägg å jäg hägg", hvarpå den kranke frågar: Vä hägg du föllä? "Kammen borti le´n å ti vé n " svaras, på samma gång som yxan hugges ned i träkubben bakom handleden.
Efter några timmar var det onda borta, ty det satt i träkubben. Lika effektiva voro de s.k. getingorden, när det gällde att värja sig för getingar och dess sting. Blev nämligen närgångheten för stor, så utbrast den som ansåg sig hotad: "Stick i häga å int i mäga, stick i mull å int i hull", och strax ändrade getingen åsikt.


By,Uppt. plats, datum, eft,namn, ålder saknas.F.m. 5118

Samma uppt. även under rubrik: I.Människan. D, Sjukdomar och deras botande. 2. ) Vidskepliga läkemedel och skydd.II. Näringarna. B. Boskapssötseln. d.)I fäbodarna. 3.)Upplevelser i och sägner från bodarna. II. Näringarna. E. Diverse yrken och sysselsättningar. d.) Bakning och brygd m.m.III. Högtider. (.) Julhelgen. b.) Julbordet,julbröd.VI. Andeväsendena. c.)"Lucias släkte" eller de underjordiske. 2.) Levnadsvanor, förhållande till människor. VI. Andeväsendena. c.)"Lucias släkte" eller de underjordiske. 5.) Sägner om människornas och de underjordiskes besök hos varandra; ömsesidig hjälp.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Uppteckningsnr: 5118


Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


LANDSBYGDSBEBYGGELSE BOSTADSHUS

KYRKOINTERIÖR KYRKA

BONDGÅRD BOSTADSHUS FÖRSTUKVIST

Vävprov

Teckning

Förklädesband