Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-N1577

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: I den gamla goda tiden.

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Backstugesittare E. Jönsson År: 1917

Socken/stad: Gideå By/kvarter: Norrgidsjö

De klagar på den tiden, som nu är, och nog är det dyrt och besvärligt på alla vis, men jag har sett värre tider också. I min ungdom var det så dåligt med levenskapen, att jag inte trodde, den dagen skulle gå upp, då vi skulle få äta oss mätta. Alla människor svalt mer eller mindre. Svagår var mycket vanliga, och det rådde människorna själva för, ty de hade rakt inte förstånd att bruka jorden.

Åkerlapparna var små och lades aldrig igen utan användes på ett och samma sätt i ändlösa tider. Så hade de den metoden, att de skulle så det tidigaste, de nånsin kunde, på våren. Det kunde vara djupa snödrivor runtom åkrarna, då de sådde, vilket naturligen hade till följd, att brodden skadades av nattfrost och försenades i växten."Man skall så i skinnpäls´n så får man skära i särken", hette det.

Inte heller sådde man mycket. Man hade ju inte åker nog. Av potatis satte man helt litet, "ty pären är bara sjukdomsmat´n", sade man. Satte någon en halvtunna, ansågs det vara oerhört mycket. Så hade man inte bättre insikt än att man satte potatisen bortåt en halv aln djupt i jorden, och vad skulle det bli av det! Och den lilla potatis man fick, brände man till största delen upp till brännvin, och samma väg for också större parten av kornet, ty brännvin skulle de prompt ha, även om de skulle göra sig utom mat för att få det.

Att använda jorden och få till riktiga hövallar begrep de sig inte på. Man gödslade på svalen och fick mest bara kattfötter och annat skräp till hö - litet och dåligt - och då kunde de förstås inte ha kreatur så att det var nånting att tala om. Vintertiden var man långa, långa löten utan mjölk. - Att på försommaren ("huvela") ta furubark till vinterbehov, var likaså viktigt som att som att skörda på hösten. Man högg omkull, stora granna tallar och löpte av dem barken.
Sedan man skavt av det yttre hårda barklagret och tagit bort kådan i kvisthålen hängdes barkstyckena upp till torkning under tak. Sedan stöttes barken till små bitar i kar och bastutorkades, varpå den maldes på bäckkvarnarna. Slutligen slogs mjölet på rostkar och urlakades, tills vattnet ej längre hade någon färg.
Nu var mjölet färdigt att baka av. Vanligen utblandades det med kornmjöl, men många fick lov baka av enbart barkmjöl. Brödet skulle föreställa "tunnbröd", men det var långt ifrån tunt - höll inte kavla ut! - Man beredde också mjöl av halm. Först torkades halmen på bastun, så att den gick stöta sönder i så pass korta stumpar, att kvarnen kunde ta dem.
Då man malade denna "spannmål" måste man hela stå och "kara" (röra) med en käpp i kvarnögat, ty eljest fick kvarnen den icke under sig. Den var för lätt. - Ävenså beredde man benmjöl till människoföda. Sedan man flerfaldiga gånger kokat soppa på benen, högg man dem i små bitar, bastutorkade dem hårt och malde dem. Det blev ett vitt och vackert bröd av detta mjöl, men det smakade förfärligt, emedan benen var gamla och härskna. Barken var bäst.

Strömmingen var förnämsta sovlet. Kött förekom sällan. Man hade ju så litet att slakta av. I skogarna fanns det ju gott om villebråd, men man kom sig inte för att fånga och jaga med någon ordning.. De var förfäligt slöa och oföretagsamma människorna på den tiden.
Det enda, de drev med något besked, var linberedningen, och den var deras förnämsta inkomstkälla. De spann och vävde för livet på vintrarna - frös och svalt och spann båda karlar och kvinnor. - Ingen kan tro huru uselt det var. Jag kan helt enkelt inte begripa, att vi levde igenom. Att vi inte svalt ihjäl! - Nog fanns det väl en och annan bonde, som hade det någorlunda bra, fast få var de, men alla de stackars torparna och backstugusittarna med deras stora
barnhopar!

- Nu har vi då haft det så bra en lång tid, att det varit alldeles obegripligt. Människorna har blivit så bortskämda och odygdigda, att det inte alls är underligt, att vår Herre skickat oss de hårda tiderna - och det skulle nog behövas ännu värre ris åt många. Tänk bara, då det inte skulle duga äta vetemjöl med mindre än att det skall vara av allra, allra vitaste och finaste sort! Men det är nog alldeles omöjligt, att det hädanefter kan bli en sådan matbrist och nöd, som det var förr i tiden. Så pass farligt var det då.

Den, som i framtiden läser detta får komma ihåg, att det skrivits på fjärde året av det största krig, som historien hittills bevittnat. - Jag har denna sommar företagit vidsträckta resor i Norrland ända från kusten tll de översta gårdarna vid norska gränsen i Jämtland och södra Lappland. Överallt ha människorna haft gott om både mat och penningar, och året har blivit ett av de ymnigaste, man sett i dessa tarkter. Landsbefolkningen har det bra. Största bekymret vållar belysningsfrågan. De flesta torde denna vinter få kasta ut sina kokspislar och återgå till den primitiva öppna härden.

I fjälltraktrerna mot Norge har man dock i allmänhet sistlidna vinter försett sig med tillräckliga mängder fotogen för "förejulsvintern". Så brukar man göra alla år, emedan det endast är om vintrarna, man kan forsla hem sina förnödenheter, eftersom sommarkörvägar helt och hållet saknas. I övre Frostviken och Villhelmina (Fatmomakke) hade man i sommar gott om kaffe - smugglade in det från Norge - men det var betydligt dyrt: omkr. 4 kr kg. rå vara. Spritbristen har lett till användandet av sådana surogat som "Salubrin", Lyptol", "Stomatol" o.s.v.

I vanliga fall kostar en flaska av dessa preparat omkr. 1,25 kr., men denna vinter har en handlande i Vilhelmina sålt stora mängder för 5 á 6 kr. flaskan, vilket vittnar dels om starkt spritbegär hos en del personer och dels om god tillgång på pengar. I mångas medvetande har t.ex. "Salubrin" helt och hållet förlorat karaktären av antiseptikum och övergått till att vara en dryckesvara jämställd med brännvin och konjak.

L. Jn.

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Näringarna

Jordbruket

Bortlagda brukningsmetoder och redskap därför

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer