Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-N5010

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: En vitterhistoria.

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Beda Mattsson

Socken/stad: Vilhelmina By/kvarter: Virisen

En vitterhistoria, som N(oak) i Virisen själv omtalat, ifrån sin barndom. Virisen är en i fjällen ensam gård 18mil från Vilhelmina kyrkoby. Han berättar följande: Mina föräldrar var då bosatta i nämnda by, Virisen. De voro fattiga, och hade endast en ko, levde av jakt och fiske, ty åkerbruk var ej lönande att arbeta med; det gav inga skördar.

Boningshuset var en liten fyrkantig stuga, av småbjörk, ladugården likaså. Allt tycktes gå tämligen bra, ,medan far levde. Jag växte till både kropp och själ, från första minnets dagar, tills döden tog min far. Jag var då endast fem år gammal. Så sorgligt! Jag och mamma grät och sörjde. Det blev så mörkt, så mörkt. Mor var ute och drog hem ved, foder och ris till föda åt vår ko. Jag var ensam instängd i stugan och grät. Så kämpade mor ensam i sorg och fattigdom utan mänsklig hjälp.

Våren och sommaren kom. Vi voro då så glada att få lösa kon ur vinterboet, ut i det gröna betet. Varje kväll kom kon hem klockan 8, det var så säkert. Men sorgligt nog hände det, att kvällen kom, men kon var borta. Mor bäddade min sovplats, jag somnade, men mor gick ut för att söka kon. Hela natten sökte hon men utan resultat. På morgonen följde jag mamma för att söka igen. Då funno vi kon liggande fast med ena benet och ormstucken i juvret, som då var alldeles blått och hårt som sten. "Vad skall jag nu göra?" ropade mor i gråt och jämmer. Inte kunde jag hjälpa, bara gråta. Vi måste lämna kon för att få någon att hjälpa oss.
När vi där går, så ser mamma folk, inne i skogen, en bit från vägen. Jag står kvar på vägen, och mor går för att se, vad det är för slags folk, ty hon hörde ljud av skällor, huggning samt mycket prat.

När hon kom till det ställe, där hon tyckte folket var, hördes intet ljud, och ingen människa syntes till. Hon stod tyst och stilla och vände sedan om för att gå till mig på vägen, som ledde hem. En okänd kvinna står då framför henne, utan att hälsa, frågade den okända: "Vad söker ni, vad är det frågan om". Mor talade då om, vilken olycka, som hänt kon. Den okända säger: "Var glad och gråt inte, tag nu tive bär, och yive bark, som står vuxet runt häromkring. Koka det inlycktes, gå sedan till kon, tvätta juvret med lagen, och det djur, som hoppar för din fot vid kon, tag det levande och lägg det på juvret. Gå nu till den gråtande gossen, och gör som jag sagt dig". Så försvann hon ljudlöst.

Mor gjorde, som den okända hade sagt. Under tiden hade jag gråtit, det var sant. Tive bär och bark kokte mor inlycktes, och sedan gingo vi till kon. När hon stod vid kon och tvättade juvret, hoppade över hennes fot en stor groda. Då tog hon grodan band fast den levande grodan på kons juver. Detta var klockan 10 på kvällen, morgonen därpå klockan 7 var kon hemma vid ladugården. Då mor skulle mjölka, kom samma kvinna och sade: Mjölken är giftig, ty kon är "ormstungen". När då kvinnan försvann lika fort som hon kommit, förstod mor att det var "vittra" som hjälpt henne.

En annan sann historia om "vittra", som har hänt i Doris, en by 8mil från Vilhelmina. Gubben, som varit med om denna händelse, har berättat den för min farmor. - I Doris bosatte han sig. intill en stor sten. Där hörde han jämt hur det spelade och sjöng. En dag låg han på sängen, så kom det in i stugan en fin och förnäm herre som bar en heta i handen. Gubben frågade: "Vart skall ni gå?" Då svarade han: "Vi tänker ut och hålla lekstuga". Sedan kommo en massa flickor och pojkar gående genom rummet och försvunno. På kvällen kom en gammal gumma, som ville att gubben skulle flytta på berget, där byn ligger. Han hade nämligen byggt på deras hus. Men han flyttade inte därifrån. Sedan såg han dem inte på en lång tid.

När hans äldsta son fick gården, byggde han en ny ladugård, samt ett nytt boningshus i rät linje med den nya ladugården, norr om berget. Där bodde sonen tills han blev gammal. Någon gång såg han och hörde dem. Helst på vårarna, när de skulle flytta, hörde han folk, som stojade och skrek, samt ljud av skällor. Då förstod han, att de brukade flytta ned i den gamla gården på sommaren, och i den nya på vintern. Efter sonens död var den släkten slut.

I början av 1900 talet flyttade främmande folk till gården; då bröt elden ut. Då kom "vittra" dit på våren igen, och stannade där endast i fjorton dagar, då gjorde hon sitt intåg för sista gången. På dagen vistades de i ladugården. När husmodern hade fodrat alla fyra korna, då kom "vittra" in och tog allt hö av tre kor, och lade alltsammans till den fjärde. Ibland togo de allt hö av korna och lade det i hästkrubban, allt vatten blev uttömt på golvet.

De hade riktigt kommit i onåd med "vittra". Varför visste de ej. Men så en lördagskväll lade husbonden i gården bibeln på en mjölkpall, men den fick ligga orörd. dagen efter skulle husmodern gå och ge korna "varma" ur grytan, som stod bredvid ladugården. Då kom en gumma från byn, som ville följa med och se "vittra", för hon trodde ej på sådant skrock. När gumman gick in i "varmkojan", tog hon två tomma hinkar med sig, och lämnade dem där. Då tittade de in i ladugården ett tag, men gingo genast tillbaka.
När de kommo tillbaka, voro hinkarna uppdragna i kojans rökhål. Husbonden blev ängslig, och tänkte skicka efter prästen. Et par dagar efter detta, låg gumman på sängen i köket. Hon såg ingenting, men kände en kall hand, som tog hennes hand, och en röst som sade: "Nu reser vi".

Gumman steg upp och gick ut på gården. Då hörde hon hur de sjöngo och lockade på korna, och då förstod hon, att de flyttade till gamla gården. En vecka senare skulle husbonden själv flytta sina kor, till sin måg, som nu bodde i gamla gården. Mjölkstävan och byttan, samt en massa mjölktråg, jämte "traljarna" band han fast i sin mes, som han bar på ryggen, och knogade så ned till gården. När han kom dit, voro alla traljarna borta, han vände om och sökte men hittade ingenting.
På kvällen när korna kommo från betet, voro "traljarna" på dem. Hur detta tillgått, visste man ej, men troligen hade "vittra" varit framme och gjort detta.

Datum samt åldersuppg. saknas uppteckningen hämtad ur Hampnäs arkiv: 21

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Uppteckningsnr: 5010

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Näringarna

Boskapsskötseln

Boskapen om vintern

Ladugårdens rätta plats, åtgärder vid dess byggande för erhållande av lycka

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer