Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-N897

pil Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Julens firande.

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Arrendator Axel Olof Edfors  År: 1917

Socken/stad: Frostviken  By/kvarter: Ankarvattnet

Medan far och mor "sto i" (hade gården) gick julfirandet till sålunda:
Förberedelser:
Om man hade smått om mjölk före jul, så var det en längre tid, som man knappast fick smaka smör och "ryöme" (grädde). Man sparade ihop bägge delarna till jul. I stället för smör, använde man "gommen" på brödet. "Gommen bereddes på detta sätt: Man satte "tjesen" (löpe) till skummjöälk, så att den ystade sig. Osten fick sedan koka en stund i vasslan, varpå man tog upp den och hackade den i fina korn. Då vasslan kokat ihop ganska mycket slog man den hackade osten i grytan och rörde i mjöl, vetemjöl, om det skulle vara fint men kornmjöl till vardags. Denna gröt östes så i fat och använde efter behov. En del sådan gomme kokades mycket hårt och formades i ostformar. Den kallades "gommeost", den skars upp i skivor som annan ost; men den var förfärligt torr och tungäten. Även på fett och annat sovel hejdades före jul.

Allt gott skulle sparas till helgen. Fruntimmerna i gården hade mycket arbete med att sy och sticka, ty dels skulle varenda en i gården få åtminstone något nytt plagg till julen, så att de skulle slippa sitta på "stabben" (huggkabben) om julkväll, och dels var det sed, att man skulle skänka någon hemmagjord sak åt sina släktingar och goda vänner. En dylik gåva kallades "jultrå".

Veckorna närmast före jul hade vi karlarna jämt göra med att köra hem foder och ved. "Fjösbua" (fähusladan) skulle om möjligt vara packad till jul., på gården skulle ligga ett ogantligt "stö" (travae) av vedstockar, och om det skulle vara riktigt i sin ordning, skulle man ha så mycket ved upphuggen, att det räckte tills julen var riktigt slut, d.v.s. till framöver trettondagen, och det vill inte säga litet, ty "gammelstugger" (gammelstugan) var betydligt kall.

De allra finaste torrgranstockarna togs undan och sågades upp i precis lika långa kubbar, som klövs mycket fint. Var det något trä som inte var riktigt vitt och vackert, så skildes detta ifrån. Denna ved bars på julaftonen in i stugan till så stor mängd, att den säkert skulle räcka över juldagarna. Veden travades upp i "veråa" (vedvrån) ytterst omsorgsfullt. Framsidan av "kast'n" skulle vara så jämn som hade den varit avsågad där den låg.

Julens firande.
Dagen före julaftonen, "sjulmässdan", skurades och storstädades. Då detta var klart, breddes ett tjockt lager halm över golvet. Till kvällsmat skulle det ovillkorligen vara "pöscha"-palt kokad i tarm och våmbskinn. Den skulle innehålla mycket fårtalg. "Pöscha delades på tallrikar åt varenda person i huset, från den största och till den minsta, och allesammans skulle ha hela "pöscher". Dessa gjordes olika stora eftersom personerna var stora till. Sällan orkade man äta upp hela sin lott. Då sparades den till "Lill-Sjulsmäss", dagen före nyårsaftonen, då den värmdes upp.
Redan nu hade julfirandet börjat.

Julaftonen.
På "Julaftans måra" fick man kaffe på säng och en duktig matlott, vanligen bestående av en "klenings snej" med varjehanda pålägg. "Klenningen " hörde till det allra finaste i matväg, som man här i socknen visste om. Beredningen var denna: Av fint kornmjöl (s.k. grynmjöl) bakades stora, tunna kakor, tunna som papper. De naggades endast på en sida. Den släta sidan beströks antingen med råmjölk eller med en smet av grädde och vetemjöl. Med grovsidan av en mässingskam gjorde man i smeten mönster-rutor och krokar varpå den insmorda sitan torkades eller stektes framför en bras.

Kakans andra sida beströks nu tjockt med smör. Så veks kakan ihop på mitten och de båda halvorna hopklämdes, varefter man renklippte kanten och skar sönder kakan i tre lika stora, triangelformiga bitar, Varje sdan kallades "e klennings snej". Ofta strödde man socker över det utbredda smöret eller strök över det med sirap. Smöret skulle vara mycket litet saltat.

På julaftadan ordnade kvinnorna med mat, karlarna städade på vedbacke och i uthus, bar in veden och "klädde väggen": På väggen ovanför bordet satte man upp "krusaplägg" (sidenhalsdukar o dy.) tavlor utan ramar, fotografier, "blomsterkort" o.s.v. Hela dagen stod kaffepannan varm och det sparades icke heller på "goråa" och "krus" (rån och kakor). Hade man brännvin hemma, och det var regel till jul, så dracks det allt åtskilliga kaskar under dagens lopp. Måltiden var det inte precis någon ordning på denna dag utom vad "non"(senare n:et göres med tungryggen mot gommen) beträffade. Då följdes far och mor till "bure" (häbbere) och tog in fett fårkött, det "likaste", som fanns, och av detta lades det upp högvis på bordet. Bara att skära och äta så mycket man orkade, men det fanns ju annan mat också, gjorda väl.

Julkvällen.
Strax förrän det skulle bära till att sitta till bords, sopades halmen ihop och bars ut. Bordet sattes mitt på golvet, dukar breddes på och så sattes maten fram. Först och främst lades det upp en stor hög kornbröd mitt på bordet, en eller flera ostar och ett fat med ett stort stycke smör, som såg ut till formen som en höstack (äggformig), fast den var ju kammad och krusad på ömse vis. Denna mat fick ej röras på hela helgen utan den skulle stå framme som ett slags skådebröd. Maten som det skulle ätas av placerades omkring. Rätterna var varken många eller märkvärdiga men det var oerhörda massor mat. "Klenningen sattes aldrig fram på julkvällsbordet, inte heller gärna kött, och före mina dagar sattes inte heller optatis fram. Den var inte fin nog.

Det har varit ett gammalt tal, att potatisen bad, att han inte skulle behöva komma fram på julbordet. Han kunde tala på den tiden. Men en rätt, som inte gärna fick saknas, var färskfisk. Vanligtvis hade man lyckats få någon "stor-äuri" (laxöring) på ståndkrok. Julgröten kokades av vetmjöl och söt oskummad mjölk. I mitten av det stora grötfatet lades ett stort "småräuge"(smöröga) och rikligt med socker strödde över gröten. Då man åt, doppade alla sina grötskedar i smörögat, men först skulle man jämna av grötbiten med läpparna. Hade de växt hjortron ("målta") på sommaren, fick man som efterrätt "måltgraut" ("graut"=gröt) och "flaute" (grädde).

Då bordet var dukat, ropade far upp husfolket i tur och ordning från den äldste till den yngste att de skulle sätta sig vid bordet på anvisade platser. Sist satte far och mor sig på sina platser. Så skulle det läsas till bords. Hos oss ombesörjdes detta alltid av en gammal, liten konstig farbror till oss. Det avr en förfärlig massa böner han läste, däreibland fader vår och välsignelsen. Så blev det äntligen att äta. Därmed skulle man ge sig god tid. Då alla var färdiga tog far och mor varandra i hand och tackade för maten, varpå allt husfolket tackade dem på samma sätt, och sist tackade man varandra sins emellan, men först skulle det vara "läst från bords", Sedan man stigit upp, tog far tre olika grötbitar, lade dem på golvet och lockade dit hunden. Tog denne största biten först, så skulle det kommande året bli "goår", men tog han den minsta, komme det att bli svagår.

Boskapens julkväll.
Innan man åt julkväll hade boskapen fått sitt sedvanliga kvällsmål av starr och skogsfoder, men nu skulle de också ha julkvällsmålet. Till den ändan gick alla i gården till "fjös" och "ställ" och gav alla djuren ett ordentligt mål av finaste "hejmjolhöj" (vallhö). Om mer än en ko hade slitit sig, ansågs detta inte båda gott för kräken under det kommande året. Då man gick till ladugården, glömde man icke att beskåda himmeln. Var denna klar och stjärnrik, skulle det bli gott om bär under kommande år, men syntes inga stjärnor, blev det icke heller några bär.

Julnatten.
Man blev sällan färdig att gå till sängs förrän efter midnatt. Lampan lämnades att brinna hela natten, men julljusen släcktes. dessa senare var två hemmagjorda talgljus, som stod på bordet. Far själv stod för att snyta dem.

Juldagen.
På julmorgonen fick man kaffe på säng och de, som ville ha, en tår ur flaska som därtill en stor matlott: en "dubbelklenningsnej" och därovanpå en liten "snej" samt ost, "gomme", torkat fårkött och en fiskbit. Sedan man ätit upp detta orkade man ligga till middag, om så behövdes, men man måste ju upp nån gång, ty antingen skulle vi bjuda grannarna till oss, eller också väntade vi att bli bortbjudna. Det gick liksom i tur och ordning att bjuda på juldag, fast ingen överenskommelse var träffad. Skulle vi bjuda, så fick vi pojkarna stiga upp och rusta på oss och fara bort till grannarna och "säga te". De hade förstås nys om att vi skulle komma förut.

Nå, det stod inte på länge förrän de var samlade, gästerna, ty det var den ordningen, att det skulle hållas bön i vanlig gudstjänsttid på juldag, så vida det fanns någon, som kunde läsa så pass, att det blev någorlunda. De kom alla både små och stora och barnen var lärda till att hälsa ordentligt, ta i hand, tacka för bjudningen och önska "lycka te go jul". "Dåck de såmmå!" (Ni det samma) blev svaret.

Julens firande.
Då bön skulle hållas, blev det inte så synnerlig traktering med detsamma, men sedan blev det "allvår" (allvar) både med mat och dryck, och det räckte tills det började skymma på, då gästerna måste bege sig hem. Kreaturen skulle förstås ses om., fast inte gick det någon nöd på dessa heller. De hade nog fått ilagt i krubborna, så att det stoppade bra länge.

Då de nu bröt upp, blev det ett långt "företal" av de bjudna husfädrna. De tackade inte bara för "jästninga" utan utlät sig också vitt och brett över huru "dyktigt" man hade det. Far svarade kort och gott: "Tack dåck, för de dåck let väl om de lille, me hi!"(Tack ni för att ni låter (talar) väl om det lilla vi har!)
Sist förde någon av gästerna på tal, att det skulle vara så roligt "om dåck skull villi jårrå så väl å sjå ditat åss i mårgå, om dåck hi e så i gala ett dåck når te å kåmmå hejmifrå" ("om ni skulle vilja göra så väl och se (komma) ditåt oss i morgon, om ni har det så ställt i gården, att ni kan komma hemifrån).
Det tackade man förstås för, och nog skulle man komma "jolda väl, de da". Så bröt de upp och for var och en till sitt, men det kunde ju också hända att gubbarna stannade kvar till längre frampå kvällen "för å sjå at, om de int finns kvar når dråppåi ti gammelflaska mi", som orden kunde falla för far.

Annandag-jul,
for man alltså bort på kalas i någon annan av gårdarna och där gick det efter ungefär samma "resäft". Om det så galet inträffar, att inga bjudningar kommit tillstånd under juldagarna, så hade det blivit betydligt långsamt, ty det har varit den regeln överallt här i Frostviken, att man inte anständigtvis kunnat "gå bort i galan oböddin" under juldagarna.

Under juldagarna fick man ej företaga sig några mera larmande nöjen utan allt skulle gå mera "allvårligt! och värdigt till. Men så kom "Melladåggåin", dagarna mellan jul och nyår. Under denna tid var allt egentligt arbete uteslutet. Man gick bara tillsammans och hade roligt: "Kappskaut" (kappsköt), "ränt back" (åkte skiddor i backarna) var ute i skogen och "jakta" (jagade) och så "dänsa, om de fann nå'n, som ku'n spålla" (dansade om det fanns någon, som kunde spela), och naturligen glömde man inte bort, att det fanns en rolig kamrat som hette "flaska".

Då kunde man också kvista över till andra byar och hälsa på släktingar och vänner, och då var det ju skick och bruk att ha med sig "jultrå". Men vad den saken beträffade så blev det ju bara, att man bytte varor, ty det gick ju inte an annat än man skulle få "jultrå" i stället, om nu inte precis strax så blev det längre fram. "Jultrån" kunde man få när som helst under året.

Nyåret.
Nyårskvällen kallades "Lilljul-kväll". Den firades nästan på samma sätt som storjulkväll, men det var ju inte fullt så viktigt nu. Så t.ex. behövde man inte ta i hand och tacka för maten. På natten brann lampan hos oss, men detta var icke allmänt bruk. På nyårsdag blev man bjuden till någon av grannarna, såvida någon ännu icke bjudit. Hade man skaffat hem tillräckligt med ved och foder före jul, blev det knappast "lagt sticka i kors" av karlarna före trettondagen. Fruntimmerna hade förstås sitt vanliga arbete med kreaturen, matlagning och sådant men något därutöver tog de sig icke för.

"Minstjulkväll'n, var namnet på kvällen före trettondagen. Även så var det bättre mat och mera högtidligt än en vanlig söndag, men det var inte på långt när, som på de andra två julkvällarna. Julen skulle ju inte vara riktigt slut förrän efter 20: dagen, men efter 13-dagen började man ju ändock återgå till arbetet, och småningom blev det ren "vucku" (vecka) igen.

På detta sätt firades julen i allmänhet här i Frostviken förr i tiden. En del av de gamla bruken fortlever nog ännu i en del gamla hem, men knappast att det på något enda ställe tillgår riktigt efter gamla "handboken".


Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:IV_1916-1917. Uppteckningsnr: 897


Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


KYRKA KYRKOINVENTARIE

BOSTADSINTERIÖR

FÄBOD

Avslag

Skolplansch

Leksaksgevär