Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-N1291a

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Gaffeltoppskonaren "Tritton".

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Fiskare Johan Melander År: 1915

Socken/stad: Nordingrå By/kvarter: Norrfällsviken

Jag har i mina dagar varit sjökapten utan examen förstås och seglat min egen skuta, som jag till på köpet byggt själv.

Jo, saken var den att jag och två andra pojkar härifrån trakten hittade på att vi skulle bygga oss en skuta. Det var 1861 vi började. Jag var då 26 år, för jag är född 1835. Kamraterna var Per Norlander och Lars Erik Melin bägge från Mjällom, och jag var äldst. På vintern högg vi virket i skogen och drog egenhändigt ner nästan varenda pinne till vårt "varv" här nere i hamnen samt kramsågade allt virket. Det fanns då gott om virke i bergen, och dyrt var det inte. En stor hop fick vi gratis. Första sommaren byggde vi bottnen och andra sommaren hade vi den färdig i så god tid, att vi hann gör två reser en till Gävle och en till Stockholm och bägge tillbaka upp till dessa farvatten. Nu hade vi förstås litet hjälp på slutet.

Skutan var en gaffeltoppare och kunde lasta 600 tunnor salt. Nu hade vi emellertid varit i skeppsbyggeri förut, jag tre år och de andra lite kortare tid. Skutans utrustning köpte vi hos grosshandlare Sjödin i Härnösand. Vi handlade med honom för 1700 kr. på kredit förstås. Han hade aldrig sett oss förr, och inte vi honom, men det gick bra ändå och ingen borgen begärde han av oss. Då vi kom dit och talade om vårt ärende sade han: "Pojkar, nog kan jag hjälpa er, om ni bar är beskedliga." Och beskedliga var vi. Han fick vartenda öre, han skulle ha, och vi gjorde flera stora affärer med varandra.

Första sommaren hade vi en riktig sjökapten med oss, men sen klarade vi oss själva. Vi seglade efter sjökort och kompass och hade logg och ordningar som riktigt sjöfolk. Och bra gick det för oss. Vi seglade inte sönder för så pass som 50 öre under de fem somrar vi seglade. Men nog var det spännande sina gånger.

En gång hade vi i Bolsta tagit full last av järn och trä och skulle segla till Stockholm. Då vi kom utanför Härnö klubb kom vi underfund med att skutan gått läck. Vattnet stod två fot över kölsvinet. Det blev ett förfäderligt arbete. Under en åtta dagars tid fick vi pumpa 2000 streck sex gånger om dygnet, och det var bara vi tre kamraterna och kockpojken.

Då vi kom till Stockholm och lossat lasten ämnade vi ta upp skutan på Långholmens slip och undersöka den, men de begärde 300 kr. och det tyckte vi blev för dyrt. Därför lastade vi skutan på ena sidan och krängde upp bottnen på det sättet. Då vi lossade, hade vi på samma sätt undersökt den andra sidan, men det stod inte till att upptäcka felet. Men så låg jag och sov en dag, och då såg jag alldeles tydligt i drömmen var läckan fanns. Jag upp och tog kamraterna med ned i lastrummet. Då vi lade öronen mot garneringen, hörde vi huru det skvalade där inne. Vi högg hål på garneringen, och då sprutade vattnet ända upp under däcket. Vi hade malm last så att skutan låg djupt nere. Det var inte större fel än att en torr-kvist gått ur en planka. Sedan vi slagit i en träpropp, var skutan lika skåltätt som förr.

Värsta resan, vi gjorde var samma år de sprängde tunneln under Södermalm för järnvägen. Då har vi legat i Stockholm i tre veckor och väntat få last, men vi fick ej någon. Därför beslöt vi lägga upp där för hösten och vi hade skaffat oss arbete vid järnvägen och ackorderat om bostad på Söder. Så att det var klart alltsammans för vintern. Men så den 28 nov. kom en skeppsmäklare och ville att vi skulle gå till Härnösand med 200 tunnor havra. Vi skulle ha 2 kr. tunnan, men om vi inte kunde ha oss fram med lasten skulle vi erlägga 5 kr. tunnan i vad. Så att det var hårda villkor. Men vi var dristiga och tog in lasten.

Innan vi var klara med den delen kom han med 300 säckar spannmål, som vi skulle ta till Sundsvall. För detta skulle vi ha 1.50 pr. säck samt fri bogsering ut på Trälhavet. Vi hade tur! Det blev den bästa förliga vind, vi kunde önska oss, och jag vill minnas att det tog bara två dagar att komma till Bremön. Men där möttes vi av en ettrig nordväst. Vi låg där och ävlades med att kryssa, men det gick dåligt, och jag var verkligen mycket bekymrad huru jag skulle klara skutan, om vi inte kom i hamn till natten. Men så kom där en snöby utifrån havet just lagom långvarig att föra oss inom hamngapet utanför Sundsvall. Och tur var det, ty strax efteråt blev där ett Herrans väder. Det kom en nordost med snö så våldsam, att vi alldeles säkert förlorat skutan, om vi bara legat bara en eller ett par kabellängder längre ut.

Då stormen upphörde, frös hamnen, så att vi satt där vackert. Men till all evinnerlig lycka väntade de en ångare till Sundsvall, så att de tog upp segelrännan och sedan vi lossat de 300 spannmålssäckarna, tog vi bogserare ut till öppet vatten, och där var turen oss till mötes. Vi fick sydlig vind, så att det gick som ett huj in till Härnösand. Därifrån fick vi spannmålslast till Omne för 150 kr. och hade oss även dit utan vidare äventyr. Men då var det också slut, ty vintern klämde till på skarpa allvaret amma dag vi nådde hamn, och så var det slut på seglingen det året. Den resan var den bästa vi gjorde. Vi hade 1000 kr. jämt för besväret.

Vi var på våra resor inte längre söderut än till Stockholm, men inne i Mälaren var vi flera gånger och krånglade oss fram mellan holmarna. Vi seglade upp till Uppsala och till Strömsholm, det var på den senare platsen vi tog malm upp till Bolsta.

Ena gången vi var till Stockholm fick vi kolera, men vi slapp ifrån med livet, fast en av kamraterna höll nästan på att stryka med. Lars Melin är nu död sedan 1907 men Per Norlander lever än uppe i byn. Vad skutan beträffar, så affärade vi bort den till en rospigg, och förmodligen är hon ännu i farten där nere i Stockholms skärgård.

Anm.
En son till ovannämnda Melin, fiskaren Olov Melin i Norrfällsviken, har lämnat följande kompletterande uppgifter trill ovanstående:

Virket till skutan knycktes helt enkelt ute i skogarna, och de bryddes sig skogsägarna inte om, ty skogen hade på den tiden föga värde. Blott en anställde åtal mot dem, och det gällde ena masten. De fick punga ut med 50 kr. för den. Skutan byggdes helt och hållet på gehör.

Från början var det menningen göra endast en mindre slup, men då de hade virket i ordning, tyckte de, att detta var så rejält, att det var bäst göra en STOR slup. Emellertid visade det sig, att de tagit till bottnen för bred, och då ökade de ut längden, så att det blev en gaffeltoppskonare."Tritton", så hette skutan *, hade i Stockholms skärgård åtskilligt krångel med lotsarna, som avfodrade den lotspengar. Kaptenen-redaren Melander ville inte betala, alldenstund han redde sig utan lots.

Då vinden var god, lönade det ej att lotsarna prejade "Tritton". Kaptenen låtsades ingenting märka utan gnodde undan för fulla segel. Lyckades det för lotsarna att komma ombord någon gång, blev deras byter noll, ty "Trittons" befälhavare hade jämt så stora pengar, att de icke kunde växla dem.

Den lille skonaren var en riktig förskräckelse för de andra fartygen i Stockholms skärgård, ty befälhavaren som ännu vid 80 års ålder hade mera bråttom än någon yngling, ansåg sig aldrig ha tid knappa in segelytan utan han gick beständigt med största möjliga fart. Det var för de andra bäst att hålla sig på vederbörligt avstånd. En finne, som inte såg upp för den lille frifräsaren, mistade sitt bogspröt, "Tritton" tog den saken helt lugnt och kallt gnodde bara iväg. Finnen ropade på betalning, vrålade och svor men utan resultat.

"Tritton" hade varit en god affär för sina ägare. Efter de fem åren, hade de icke allenast fartyget skuldfritt utan därjämte bortåt ett par tusen kr. pr. man, ett på den tiden ansenligt kapital. Om de fortsatt och allt gått lika lyckligt i fortsättningen skulle de säkerligen ha seglat sig förmögna. Men Melander har varit ombytlig. Landbacken tog nu till att locka honom i hågen. Sedan de sålt "Tritton" köpte han sig ett stort torpställe i vilda skogen. Där han utfört ett storartat odlingsarbete.

På gamla dagar sålde han torpet. Ingen vet hans förmögenhets villkor, men han anses var välbärgad. På somrarna flyttar han till fiskehamnen jämte de andra fiskarna. Han är inte med i hamnlaget utan är "inpå."
Under upptecknarens vistelse i Norrfällsviken drömde Melander sin "fiskedröm" Han såg snö och is. Andra dagen legde han med sig två småpojkar och gav sig ut med tio gamla skötar. Det är inte skötrodd än i hamnen, men gubben Melander gör som han vill och för den delen var han ute på fritt vatten, så att han var i sin fulla rätt. Nå ,- han tog 24 fjärdingar strömming på de gamla skötarna.

* Tritton: Emedan de var tre om den. L.Jn.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:V_1915. Uppteckningsnr: 1291

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Näringarna

Jakt, djurfångst och fiske

Hemliga konster med redskapen för att skaffa fångstlycka och förebygga "förgöring"

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer