Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-T2536

pil Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Spålappar.

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Jonas Sjöberg  År: 1917

Socken/stad: Anundsjö  By/kvarter: Näs

I min barndom var det ett tiggarlappfolk, som hade sin kåta ett stycke utanför Kubbebyn, där mina föräldrar bodde. Lappkäringa, "a Jon Pers Brita Kajsa", var en riktig spålapp. Hon kunde göra, vad hon ville. Vi hade en vedtrave uppe i skogen. En dag skulle en pojke till de där lapparna och jag dra hem ved ur den där traven. Då vi kom dit, var veden borta. En av grannarna hade tagit den. Då vi kom hem och talade om detta, Sade Brita Kajsa: "Int' na skälit åt grannars far. - Han ska fo kut vä böxen ti nävarna i fjorton dagar". -Den som tagit veden, fick dragas med den allra värsta skitsjuka i fjorton dagars tid. En gång frågade hon mor, om hon skulle få köpa litet smör av henne. Mamma svarade, att hon inte kunde lova något bestämt, för det var andra, som tingat förut, så att hon visste ej, om det räckte till, men blev det något över, så skulle lappkäringa få. Det blev intet åt henne, och då blev hon så ond, att han tog och "förgjorde" en ko för oss, så att hon gnagde av sig både skinn och kött bakpå "gompen". Då for mamma till " a' Nils Brylles Stina i Själa". Hon var en sån där "trollkäling". Mamma hade inte talat om sitt ärende, förrän Stina sa: "Du har en ko, som det är påtok med". Då hon fått reda på, huru det hängde ihop, frågade hon mamma, om hon skulle sätta samma sjukdom på "lappkäringa", men det ville inte mamma. Fick hon bara kon bra, så var hon nöjd. "Hon har slutat upp att gnaga sig nu". Sade Stina, och så var det. Bra nog länge därefter kom Brita Kajsa in till oss, och då sade hon till mamma: "Du ska ha tack, för att du var så snäll mot mig!" Mamma frågade, vad hon menade. "Jo, för att du inte ville, att jag skulle få samma sjukdom, som kon din". Hon visste det också. En fettisdag kom hon ner till byn med säcken för att "få". "Ja ska gå tell Pell Pers Zakri å höre, om han ha na´ti Fettisdagsgryta åt me´", sade hon. Då hon kom därifrån, frågade mamma, om hon hade fått nånting. "Bära na bena", svarade lappgumman, "men i maran han no kötte tell å ge me". Pell Pers Zakris hade en rosig och slantig märr, som var så fet, att man knappast kände sibena på henne. Hon tvärströk med på natten.Då kom det bud från Zakris till lapparna, att de skulle få komma och flå mära och ta köttet, för på den tiden åt bönderna inte hästkött.. De ansåg det vara så gott som dödligt. Men lapparna gjorde sig storkalas hela vintern på det där, för de visste ju, varav hon dött. De hade "spått" ihjäl henne. En sommar gick vi hela Kubbebyn en dag och sökte efter en "rompling" (årsgammalt föl) som kommit bort på skogen, men vi fann den inte. Då vi gick hem, föreslog någon, att vi skulle gå in till lapparna och fråga Brita Kajsa, om hon kunde säga, var "romplingen" fanns. De gjorde så. "Int förrän ja fott koke å drecke kaffe" svarade hon. Då kaffet var färdigt, slog hon upp i en kopp och lät det stå en stund, så drack hon ur koppen, varpå hon vände och snodde på den några varv och vände så den upp och ned på fatet. Då den stått en stund, tog hon upp den och tittade länge i den. Så sa hon: "Jo,nu ha ja fônnen! Han ligg opp å ne i 'n björkklöft åti Liboen". Vi gick dit och sökte den, och där fanns den mycket riktigt i den ställning, som lappkälinga hade sagt. Hon visste lite mer än andra "á Jon Pers Brita Kajsa".

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:VIII_1917. Uppteckningsnr: 2536


Denna uppteckning tillhör kategorierna:
Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


KRAFTSTATION ELKRAFT

GRAVFÄLT ARKEOLOGI GRAVRÖSE

STADSGATA

Stol

Ostkorg

Skida