Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-S1335a

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Bonden och sjörået.

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Födorådstagare J. Nänzén År: 1915

Socken/stad: Nordingrå By/kvarter: Omne

Den här händelsen tilldrog sig hemma i Vibyggerå, men det är så länge sedan, att jag inte vet namnet på personen, som den handlar om.

Jo, det var på den tiden, då Vibyggerå gamla kyrka var i bruk. En söndagsmorgon skulle en bonde från Näs fara över Dockstafjärden till kyrkan. Då han kom ner till stranden, gick där en fin mamsell och spatserade. Hon slog sig i samspråk med gubben, och hon var så nedlåtande och behändig, att det var alldeles värre. De blev så goda vänner till slut, bonden och mamsellen, att han glömde bort både kyrkan och sin hustru och i stället följde mamsellen bort i buskarna en stund. Då de sedan kom ned till stranden igen, låg där en liten vacker slup med seglen hissade. Mamsellen bad bonden följa ombord, och nu kunde han ej neka henne något, fast han mycket väl förstod, att hon inte var någon riktig människa. Då de kom ombord, blev det strax den allra lämpligaste segelvind. Slupen flög som en pil utgenom Dockstafjärden, förbi Mjällomslandet, ut genom Ulvösundet och till skäret Gnäggen. Där hade sjörået - ty mamsellen var just hon - sitt slott, och det var ingen simpel stuga. Där var fint alldeles ogörligt. Men sjörået var inte längre den fina mamsellen, utan hon förvandlades till en ful, vervärdig varelse, och maten, som hon bjöd på, var bara vämjeliga saker, så att bonden trivdes inte bra där. Sedan sjörået en stund haft gubben om hand efter sitt behag, förde hon honom ombord på slupen och landsatte honom efter en liten stund på den plats där hon tagit honom. Men sedan kom hon varje torsdagskväll med sin slup och förde honom ut till Gnäggen. På dessa resor var hon alltid den fina mamsellen, men så fort hon steg i land på Gnäggen, var hon det vedervärdigaste trollet, och beständigt var det ett och samma hon ville honom. För varje gång blev bonden mer och mer led vid sjörået, men det tjänade ingenting till att han försökte hålla sig undan. Hon hittade rätt på honom var han än befann sig, och då hon kom måste han följa med. På detta sätt fortgick det under flera år. Bonden lät dock icke sjörået förstå, att han var led på henne utan låtsades i stället älska henne, och därför lyckades han narra henne att yppa ett medel, varigenom han skulle kunna frigöra sig från henne.

"Det måtte väl inte finnas någon makt i världen, som kan skilja oss två från varandra," sade han till henne en torsdagskväll, då hon som vanligt kom och hämtade honom. Hon svarade: "Den delen behöver du ej vara rädd för, det finnes bara ett enda medel:

"Framför altaret i Uppsala domkyrka ligger en gammal gravsten och under den finns det två vaxljus. Om du bure på dig en liten bit av dessa två ljus, så hade jag inte makt hämta dig. Detta är det enda i världen, som kan skilja oss åt."
Så fort bonden blev kvitt sjörået den kvällen gav han sig iväg till Uppsala. Han måste köra dag och natt för att hinna fram före nästa torsdagskväll. På den tiden fanns det nämligen inga järnvägar. Det lyckades också för honom att i tid få tag på de båda ljusen. Han tog en liten bit av vartdera ljuset och sydde in i ett bälte, som han bar närmast kroppen både dag och natt.

Många år hade gått utan att bonden behövt se till sjörået. Men så en varm sommardag befann han sig på en utäng en kvarts mil från hemmet och slog hö. Han blev svettig och därför spände han av sig bältet och hängde det på en buske. Då kom där en skarp vindil, och då han såg upp, blev han varse sjöråets slup nere vid stranden, och hon själv kom som den finaste mamsell spatserande upp mot honom. Kvickt nappade han till sig bältet och i samma ögonblick försvann både sjörået och hennes båt. Men sedan var det han, som noga aktade sig för att lägga från sig det beskyddande bältet.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:V_1915. Uppteckningsnr: 1335

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Sagor och sägner

Sagor

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer