Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-S2802

Titel: En besvärlig dräng.

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Torpare Johan Hellander År: 1918

Socken/stad: Anundsjö By/kvarter: Skalmsjön

Det var en gång en bonde, som gick ut för att leja sig en dräng. Mötte han så på vägen en, som han tyckte såg lämplig ut, och densamme var också ute för att skaffa sig tjänst, men då bonden fick höra hans namn, ville han icke ha honom som dräng. Han hette nämligen Allvetande, och det namnet gjorde han också själ för. Han visste allt som var. Bonden gick sin väg. Då de två inte längre kunde se varandra, vände pojken sin tröja avig och sprang upp bonden och förbi honom. Denne kände icke igen honom och frågade, om han ville ta drängtjänst hos honom. Det ville han, och nu sade han ett annat namn än förra gången.
Nästa dag var dräng och husbonde ute på ägorna och slog hö. Bäst det var, stannade drängen och ropade: "Jaha, vi kommer strax!" "vad ropar du för?" frågade bonden. "Matmor ropar, att vi skall komma hem och äta", svarade drängen. Bonden tyckte att det var märkvärdigt, ty det var inte den tiden, men de gick ändock hem. Nu var det så, att prästen och bondens käring brukade ha sitt hoplag, och de höll just på med det lilla nöjet, men de blev då lyckligtvis varse gubbarna så pass i tid, att prästen han krypa in i ett stort skåp, som de hade i rummet. Då pojken fick se det skåpet, ville han ovillkorligen köpa det åt din mor. Matmor stretade mot av alla krafter, men drängen bjöd så bra, att bonden sade, att han skulle få behålla det, och på köpet skulle han få ta hästen och köra hem skåpet. Då pojken kom med skåpet mitt på en åbro, stannade han hästen och sade: "Jag kommer ihåg att mor inte behöver skåpet. Jag skall ta och vräka det i ån". Han sade så, emedan han visste, att prästen var inne i skåpet. Denne måste nu ge sig tillkänna och be att få komma ut. Det fick han också , men först sedan han lovat ge pojken en stor summa penningar. Så vräkte drängen det tomma skåpet i älven och körde tillbaka till bondens gård.

Då det blev kväll och de skulle gå till sängs, ville drängen ovillkorligen ligga i samma säng som husbondsfolket. Bonden hade ingenting däremot, men hustrun var missbelåten, synnerligast som drängen prompt skulle ligga uppe vid väggen. Slutligen fick han dock sin vilja igenom. Saken var den, att där var ett hål i väggen, och varenda kväll sedan bonden somnat, brukade prästen komma till det där hålet, sticka sin "manick" genom det och ha hoplag med käringen. Även denna natt kom han och stack "manicken" genom hålet, men detta skulle han inte hava gjort, ty drängen hade tagit med sig en kniv och skar av huvudet på prästens "manick". Nästa dag kom den sagan ut att prästen låg svårt sjuk. Bonden sade då till sin hustru, att hon skulle koka en bytta riktigt god gröt och fara med till prästen. Drängen skulle få skjutsa henne. Drängen lade den där avskurna biten överst i byttan. Då nu käringa lyfte på locket och prästen fick se den där biten, blev han alldeles ursinnig. Käringen försökte "goas" med prästen och ge honom en "tjip" (kyss), men då bet prästen av henne tungspetsen. Då de nu kom hem, kunde käringen inte tala riktigt utan det blev bara ett enda sudd för henne.Nu var det på det sättet, att drängen lovat bonden, att han skulle lära gumman engelska, och de hade kommit så överens, att drängen skulle få ut sin årslön och fara vart han ville,så fort käringen kunde engelska.. Då de nu kom hem från prästens undrade bonden, varför gumman talade så underligt. "Jo, det är engelska", svarade drängen. Bonden trodde detta och gav drängen hans lön, och så for han sin väg.

Så kom han till en annan församling och tog tjänst hos en bonde. Även dennas hustru hade hoplag med prästen i församlingen. En dag så husbonden och drängen kom på logen, frågade den senare, huru mycket han skulle få, om han kunde tröska en tunna råg ur ett halmlo, som låg där. Bonden sade, att det var omöjligt, ty halmen var redan tröskad. Så slog de vad om en stor summa penningar. Drängen visste, att prästen låg gömd uppe i halmloet, och så fort husbonden gått, tog han en slaga och gav sig upp i loet och slog av alla krafter. Prästen måste till att tiga och be om livet. Han slapp undan på det villkoret, att drängen fick följa honom hem och hämta en tunna råg. På aftonen kom husbonden ut på logen för att se, huru det gått för drängen. Där stod rågtunnan färdig. Drängen fick sina penningar och ett kalvskinn, och så gav han sig iväg till en annan plats i en annan församling. Kalvskinnet hängde han framför sig med svans och hår och allt som barmskinn.
Man hade redan lagt sig, då han på kvällen bultade på i en bondgård och ville komma in. Hustrun i gården svarade, att husbonden var borta, så att han inte kunde få komma in. Saken var dock den, att hon hade prästen i församlingen liggande nära sig i sängen, drängen tiggde och bad, slutligen fick han tillåtelse ligga i förstugan. Det dröjde inte länge, förrän husbonden kom hem, och det tidigare än de hemamavarande väntat, varför prästen ännu var kvar hos gumma. Nätt och jämnt hann han krypa ned i en stor kista och gömma sig. Bonden frågade hustrun, vad det var för varelse, som låg ute i förstugan. Hon sade att det var en tiggare, som kommit sent och velat låna hus, men hon hade ej vågat släppa honom in, ensam som hon var. "Inte kan stackarn ligga där ute och frysa", sade bonden, och så bjöd han karlen komma in. Då han fick se hans underliga barmskinn, frågade han varför han inte skaffade sig ett bättre sådant. "Det här är nog bra", svarade drängen, "då jag har det på, kan jag se allt, som är fördolt". "Finns där något som är fördolt?" frågade bonden. Drängen svarade: "Joo, då! Det ligger en flaska vin under huvudkudden i sängen". Bonden trodde icke detta, men då han såg efter, var det så. Prästen hade haft den med sig. Då ville bonden veta om där fanns mera, som var fördolt. "Joo då! I kistan ligger själva djävulen". "Den måste du hjälpa oss driva ut", sade bonden. Det skulle nog gå bra sade drängen. Så ställde han bonden och hans hustru på var sin sida dörren, att de skulle sparka fan i ändan då han for ut, och själv tog han en våt trasa, torkade sot på den, öppnade kistlocket och slog prästen med trasan i ansiktet, så att han blev alldeles kolsvart. Prästen opp och ut genom dörren, då han i förbifarten fick en väldig spark i ändan av bonden, men käringen sparkade förstås inte. Där blev nu drängen stannande en tid.

En dag fick bonden se honom sitta och räkna pengar. Han hade en hel massa. Bonden ville veta, varifrån han fått alla dessa. "Jo, jag har sålt mitt kalvskinn. Det är så onaturligt höga skinnpriser nu att jag fick så här mycket". Då bonden hörde detta, slaktade han all sin boskap och gav sig iväg ut att sälja skinnen. Han fick inte mera betalt än vanligt, och då förstod han, att drängen narrat honom. Däröver blev han så ursinnig, att han beslöt dräpa drängen. Han tog därför ett stort kar, stoppade in drängen i detta och körde ned till sjön för att sänka det, men karet ville inte sjunka. Då for bonden hem efter något tungt att binda på karet. Under tiden kom där en kreaturshandlare farande förbi med sin boskapsdrift. Drängen till att jubla och skratta därinne i karet. Då handlanden fick höra detta, gick han fram och frågade, vad detta ville säga. "Här skulle du vara, skulle du få se på roligt!" sade drängen. Handlanden blev nyfiken, och bad att få komma in i karet. "Öppna locket, så att jag slipper ut, så skall du få komma hit i mitt ställe en liten stund", sade drängen. Då han fått in handlanden i karet stängde han locket, och så tog han boskapsdriften och for ett litet stycke därifrån. Bonden kom snart tillbaka med sänkena, fäste dem på karet och sänkte detta ned på sjöbotten, trots det att handlanden grät och bad och tiggde om livet, ty bonden trodde, att det var drängen. Då bonden varit hemma en liten stund, kom drängen drivandes till gårds med den stora boskapshopen. Då blev bonden något till förvånad och frågade, huru detta hängde ihop. Drängen svarade, att det nere på sjöbottnen var alldeles tjockt med boskap, och därför skulle han snart far dit efter mera. Då bonden fick höra detta, tog han käringa med sig och hoppade ned i sjön för att skaffa sig en hop boskap för billigt pris. Därifrån har de inte kommit igen än, så det beror väl på, huru det gått för dem.---

Denna saga hörde jag en värmlänning berätta i en timmerkoja för en 35 år sedan.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:VIII_1917. Uppteckningsnr: 2802

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Sagor och sägner

Sagor

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer