Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-S2803

Titel: Jätten och pojken.

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Torpare Johan Hellander År: 1918

Socken/stad: Anundsjö By/kvarter: Skalmsjön

I ett berg bodde en jätte och nedanför berget en torpare, som hade tre söner. En av dessa ville jätten leja till dräng. Och det uppställdes det villkoret att om någon av dem blev "sint" drängen eller husbonde, skulle den andre få skära av honom öronen och köra iväg med honom. Den äldste av pojkarna beslöt försöka. Första dagen, han var hos jätten, fick han stå på logen hela dagen och tröska och fick ingen mat. Då han kom in i jättens stuga på kvällen, sade jätten till honom: "Du tör nog vara sint nu, då du måst stå och tröska hela dagen och inte fått någon mat". -"Ja , inte är det fritt", svarade pojken. Då tog jätten och skar av honom öronen och körde honom hem. Så skulle den andre försöka tjäna hos jätten, men det gick lika illa för honom med. Då han stått och tröskat en hel dag och ingen mat fått, var han sint, miste öronen och blev hemkörd. Så for den yngste av pojkarna till jätten och blev behandlad på samma sätt. Då jätten på kvällen frågade honom, om han var sint, svarade han: "Nej då! Det har ingen nöd gått på mig, ty den råg, jag tröskat ur, har jag bytt bort i mat åt en bonde.- Jätten är väl inte sint?" - "Nää då!" svarade jätten.

Nästa dag skickade jätten honom ut att plöja. Jätten hade en hund, som låg i stallet och alltid följde efter hästen. "Du får inte komma hem, förrän hunden går hem", sade jätten. Hunden larvade efter plogen så beskedligt som helst fåra efter fåra, och drängen förstod, att den hunden icke skulle gå hem, förrän hästen gick före. Då tog han fast hunden, spöade upp honom grundlligt och körde hem honom, och så körde han själv efter. Då jätten fick se drängen sade han: "Har hunden redan gått hem?" "Jaa då!" svarade drängen. "Jag tog och gav den fan stryk, och då sprang han hem. Jätten är väl inte sint?" -"Nää då!" sa jätten. "Men det är en sak som är värre", fortfor drängen, "Hunden kröp under logen, och då jag inte fick hästen att hålla efter, skar jag sönder honom i bitar och kastade honom efter. -Jätten är väl inte sint?" -"Nää då!" svarade jätten.

Nästa dag skulle de till skogen för att hugga ved. Drängen hade yxa, men jätten rotrev träden. Han tyckte nog, att drängen uträttade litet,,men han aktade sig för att bli sint. När de skulle gå hem, rev jätten upp en stor tall och sade, att den skulle de bära med sig till gårds. Själv tog han storändan på axeln och skulle gå före. Drängen fick bära i toppen, och han lirkade med jätten, så att denne flyttade sig mitt under tallen, så att storändan började väga ned. Då hoppade drängen upp på en gren och lät jätten bära sig hem. Framkommen kastade jätten ned tallen, pustade och torkade svetten samt beklagade sig, att det varit en förfärligt tung börda. "Du syns inte ha blivit svettig, du", sade jätten till drängen. -"Huru skulle jag kunna vara det! Jag har hela vägen suttit i talltoppen, och jätten har fått bära mig! Jätten är väl inte sint?" - Nää då!" svarade jätten. Men inom sig själv var han nog sint på drängen, varför han beslöt bringa honom om livet, och det skulle ske på det sättet, att drängen skulle få äta ihjäl sig. Därför föreslog jätten, att de skulle kapppäta. Obemärkt hängde drängen en skinnpåse framför sig och slevade det mesta av maten ned i denna. Då jätten nästan höll på spricka, av allt han vräkt i sig, frågade han drängen, om de inte skulle sluta nu, men drängen sa, att han orkade med mycket mera, och då fortsatte jätten att äta en god stund till, men då lade han ifrån sig skeden och sade, att han inte orkade mera. Om en liten stund han jämra sig, ty han blev sjuk av allt ätandet. Drängen med klagade men sade, att det gick lätt bota sig. Det var bara att skära upp magen och låta maten rinna ur, och så tog han en kniv och ristade upp säcken, så att innehållet rann ut över golvet, och strax hördes det bli så rymligt och bra i magen. Jätten försökte detsamma med den påföljden, att han strök med. Sedan tog drängen alla jättens ägodelar och blev en rik man.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:VIII_1917. Uppteckningsnr: 2803

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Sagor och sägner

Sagor

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer