Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-S2819

Titel: Då den snåle prästen botades.

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Torpare Aug. Berglund År: 1918

Socken/stad: Anundsjö By/kvarter: Skalmsjön

Det var en gång en präst som hade många torpare och drängar, ty han hade ett mycket stort jordbruk, och bra redde han sig, men han var rent makalöst snål. Arbetsfolket fick riktigt svälta. Nu var det en av hans torpare, som beslöt bota honom för hans snålhet. Prästen var mycket begiven på att jaga. Den där torparen skulle en dag följa honom till skogs. Som de inte skulle vara borta mer än några timmar, tog de ingen mat med sig, d.v.s. Torparen hade stoppat på sig några smörgåsar, men prästen var utan. Det där var nu tidigt på morgonen, så att prästen icke hunnit få någon mat, innan de gick hemifrån. Då det led mot den tiden, att de skulle vara hemma, förklarade torparen, att han blivit vill. Han visste inte alls, var de höll till, men det ljög han. Prästen själv var alldeles obekant på den trakten. Så drog torparen iväg med prästen uppför och utför berg och backar och genom myrar och kärr och moras och all sorts oländig mark. Äntligen kom de fram till en landsväg. Torparen som gick före, tog fram sina smörgåsar och åt, men emellanåt lutade han sig ned och låtsades ta upp något från vägen. Då prästen såg honom tugga, frågade han, vad det var han åt. Han svarade, att han hittat några "hästdynglortar", och de smakade riktigt bra, försäkrade han. Prästen var inte sen försöka detsamma, och det gick verkligen äta, men inte tyckte han då, att det smakade vidare gott. Då det började lida mot kvällen, sade sig torparen känna igen trakten. Det var inte alls långt fram till en gård, och folket där kände torparen. Eftersom prästen var mycket trött, skulle torparen springa i förväg och låna hus. Det första torparen gjorde då han kom in var att tala om vilken kur han höll på låta prästen genomgå, och han förbjöd dem strängeligen att ge prästen någon mat, men han själv skyndade att äta sig ordentligt mätt, innan prästen kom. De fick mycket riktigt låna hus över natten, och där satt nu prästen och väntade, att de skulle ge honom mat, men det gjorde de inte, fast de själva åt en köttsoppa, som syntes vara förfärligt kraftig och god, och prästen var alldeles för snål att vilja be om att få köpa. Torparen hade gått ut. Om en stund kom han i dörren och vinkade åt prästen. Då denne kom ut i förstugan, sade han till honom att gå inom salsdörren och känna efter på högra sidaan dörren. Där stod det två byttor, som han trodde, att det skulle finnas något matnyttigt i. Prästen gjorde så och körde ned handen i första grytan. I den var det tjära! Så provade han i andra byttan. I den var det fjäder! Prästen försökte torka av sig på kläderna med den påföljden, att han kom att se ut som en illa plockad fågel.

Så gick de och lade sig. Prästen och torparen låg i samma säng. Då de andra hade somnat, sade torparen till prästen, att han hade lagt märke till att det var mycket soppa i grytan, som stod i spisen. Prästen kunde gott gå dit och sleva i sig en hop, och blev det något över, skulle han ta med sig en slevfylla åt torparen också. För att han skulle hitta tillbaka till sängen, fick han ta med sig ändan av tråden på en rulle, som torparen hade. Prästen trevade sig fram till spisen och där stod mycket riktigt en gryta med köttsoppa, och i den låg en slev. Prästen åt sig väl mätt, och så skulle han gå tillbaka till sängen med en slev åt torparen. Men nu hade denne kastat trådrullen i husbondsfolkets säng, så att prästen kom dit. Prästen såg i mörkret otydligt något vitt. Han trodde att det var ansiktet på torparen, och höll fram sleven dit han antog munnen vara. Men det han såg var käringens bara "asjöl" (ända), som pekade till väders. I detsamma prästen stack fram sleven, "dyngt" (släppte väder) käringen. Så det lät som då man blåser med munnen. "Du behöver int blås", sa prästen, "för dä ä inte varmt", och så hällde han ur sleven i "asjöl-skyra på käringa". Då vaknade hon och tog till att skrika, och det höll på gå alldeles påtok för prästen. -Nästa dag kom de då äntligen hem efter alla mödor och besvär, men efter den betan blev prästen bra mot sitt folk, åtminstone så pass, att de fick mat ordentligt, för han hade själv fått pröva pass gott det är att slita ont och må vara hungrig.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:VIII_1917. Uppteckningsnr: 2819

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Sagor och sägner

Sagor

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer