Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-S3246

pil Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Några notiser om Pelle Molin.

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Folkskolelärare Olof Strömstedt  År: 1918

Socken/stad: Ådals-liden  By/kvarter: Näsåker

Då Pelle Molin bodde i den stuga i Näsåker, som sedan blivit kallad "Pelle Molins stuga", men som han aldrig ägt, var han ofta hos dåvarande läraren vid Näsåkers folkskola, klockaren och organisten Olof Strömstedt, vilken lämnat följande uppgifter om Molin:
Något varmare vänskapsförhållande rådde ej mellan de två. Molin var inte sådan, att han kunde bli avhållen av någon i längden. Likvisst kom han kväll efter kväll till skolan, synnerligast under den ohyggligt kalla vintern 1892 och 3. Där var det varmt och ljust, medan det i Pelles stuga var mörkt och kallt som i ett uthus. Det var den rent matriella, prosaiska värmen, Pelle sökte hos läraren. Timme efter timme kunde han sitta utan att säga ett ord. Karlastackaren gruvade sig så för att gå hem, att han kunde dröja sig kvar på lärarens rum flera, flera timmar, sedan denna gått och lagt sig. Att herr S. Skulle hålla honom sällskap, satte han aldrig i fråga, önskade det knappast - ville bara slippa från kölden. Innan läraren lämnade honom, brukade han lägga fram ett rent pappersark åt honom på skrivbordet. Detta klottrade han fullt med sin Pseudonym Mokal - bara detta ord och ingenting annat. Fanns intet papper till hands, tog han första bästa bok och klottrade i och detta inte bara på pärmar och försättsblad utan även över texten. På detta sätt förstörde han totalt herr S. Almanacka, katekes och bibl. Historia. Mången gång var klockan 3 på natten, innan han gick hem till sig. Pelle Molin var till ytterlighet retlig och grälsjuk, och då den andan föll på honom, utfor han på det mest hänsynslösa sätt även mot personer, som ej gjort honom det minsta förnär. En gång i ett mindre sällskap tog Pelle till att "skälla ned" Strömstedt utan minsta anledning. Han påbördade honom alla upptänkliga fel, först och främst komplett oduglighet både som lärare och organist. Det riktigt flödade ovett ur honom. Då han hållit på en lång stund, behövde han hämta andan. Herr S. passade då på och frågade: "Är det slut nu?" - "Nä!", svarade Molin, och så tog han om samma uppläxning nästan ordagrant lika från början till slut. Detta upprepades inte mindre än tre gånger efter vartannat. Då de två männen nästa dag möttes, syntes Molin vara på gott humör, varför S. sade: "Nog angreps du väl av något plötsligt vansinne i går?" Genast antog Molin en bister, krigisk uppsyn och röt till: "Nej jag var fullt redlig!" Det var som ville han ha sagt: "Jag tar ingenting tillbaka utan är tvärtom beredd att läxa upp dig likadant igen". (Att märka är att herr S. Är en av de mest stillsamma och oförargliga personer, man kan träffa på, ävensom att han visat Molin mycket gästfrihet och stått honom till tjänst på många handa sätt).

I mindre sällskap kunde Molin vara nog så frispråkig och trevlig. Han var i god mening humoristisk, då han ville vända den sidan till. I större sällskap var han alltid sluten och dyster. - Har var icke god att resonera med och vederlägga, ty han var skarp i logiken, hade ytterst lätt att uttrycka sig och besvärades aldrig av några hänsyn för motpartens åsikter och tänkesätt.

Molin var en riktig våghals till att åka skidor och simma. Han rände utefter nipor och backar, där ingen annan vågade försöka. Strax nerom översta fallet i Nämnforsen är en jämförelsevis lugn eda, där han en längre tid dagligen tränade sig i simning, ty han ämnade mot entré giva en uppvisning. Detta blev dock aldrig utav. Det var rent hemskt se honom simma på detta ställe. Man väntade i vart ögonblick få se honom sugas ned av de starka strömvirvlarna och försvinna i forsen nedanför Vågskalpet var så starkt, att han blott med yttersta möda kunde taga sig upp ur vattnet. Men han klarade sig, ty "i vattnet var han som en lax". Så långt herr Strömstedt.

Molin var illa aktad i hela trakten, och dock förde han ett nyktert och fullkomligt sedligt leverne. Man kunde omöjligen förlika sig med hans dumdryga, överlägsna sätt, hans sysslolösa dagdrivarliv, brutala lynne och ideliga penninglånande. Lidensborna fingo av honom veta, att de allesammans voro ett lågt stående patrask - obildade, inskränkta, snåla, råbarkade etc. Med ingen enda umgicks han förtroligt, och Gud förbjude, att han lyckats vigga ihop, så att han hade en tia på fickan! Då vräkte han sig som den värsta penningpamp. Av alla människor lånade han, men sällan betalade han igen. Hans affärer voro rent skandalösa. Hos skräddare Ritzén i Åsmon bodde han och åt ett helt halvår och lämnade i betalning - tio kronor! Om han ändå hade varit måttligt ansvarsfull, men det var han inte. Ingen som punktligt och till fullo betalar för sig, kan kräva bättre uppassning än han eller större hänsyn till ro och trevnad. Man fick lov duka åt honom på hans eget rum och giva honom bättre mat än den man själv hade råd att bestå sig. Angående hans vistelse hos R. hänvisas till Ritzén: "Ur övre Ådalerns folkliv", Sollefteå 1912 sid 87 och för de uppgifter, som där lämnas om honom, äro helt säkert korrekta.

En tid bodde han i ett vindsrum hos ett bondfolk. Härifrån måste man avhysa honom, ty man fick ingen nattro för honom. Hans rum låg mitt över värdsfolket sovrum, och där gick han med knarrande skor fram och åter halva nätterna. Själv tog han igen skadan genom att sova ut till kl. 10 och 11 på förmiddagarna. Man sade nog till honom, men det hjälpte ej. Alla i denna trakt, som jag talat med angående Pelle Molin, tyckas vara eniga om, att han var en ytterst otrevlig passagerare, och man kan ej noga förvåna sig över att han efter sin död blivit så höjd till skyarna, som han blivit. Nog tycker man, att "Ådalens Poesi" är en bra bok, men man fordrar, att han skulle ha kunnat skriva ihop en hop sådana böcker, bara under de fyra år han vistades i Liden, där det fanns så oändligt gott om historier av samma slag, som endast behövt stuvas om en smula för att bli lika bra som de i "Ådalens Poesi". Det där lilla häftet är väl ingenting att låta om sig för! Han skulle ha arbetat, den odågan, så hade han inte behövt ligga och tära på andra, tycker man .Man känner sig verkligen böjd giva dem rätt både i detta och derass påstående, att det skall vara i en sådan där avsides liggande trakt som Ådals-Liden med en gammaldags gästfri befolkning, en sådan person som Pelle Molin skall kunna existera så pass länge utan kapital och utan ordnat arbete.

Man får höra många beundrare av Pelle Molin anse det vara en oersättlig förlust, att han i så unga år bortrycktes av döden. Om han bara fått leva, skulle han hava riktat den norrländska litteraturen med stora, odödliga verk. De, som haft tillfälle grunligt lära känna mannen personligen, äro av en annan menning. Huru länge han än fått leva, hade han aldrig kommit att utföra några storverk, ty därtill var han för mycket i avsaknad av energi och anpassningsförmåga. Han tillhörde ej den sortens människor, som kan arbeta sig fram i livet. Upptecknaren delar för sin ringa del denna mening - efter att förut hava hyllat den förra åsikten.

Lundsved, Orrskog d.12 dec. 1918;
Levi Johansson.


Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:IX_1918. Uppteckningsnr: 3246


Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


BÄCK BRO

LANDSBYGDSBEBYGGELSE VINTERBILD BYBEBYGGELSE LANDSVÄG

KYRKA KYRKOINVENTARIE OLJEMÅLNING

Örngott

Spann

Lorgnett