Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-S1613

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: En präst med andans kraft.

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Hemmansägare Edvard Sjöquist År: 1917

Socken/stad: Gideå By/kvarter: Norrgidsjö

Far min talade om det här.
I Njurunda hade för länge sedan prästen i församlingen dött. Sedan blev det "oknytt" i prästgården. På nätterna hörde pigorna, huru den döde prosten kom och gick in på sitt rum och där rustade med varjehanda, varpå han gick sin väg. Detta upprepades natt efter natt. De var så rädda, att de visste ingen levandes råd. Slutligen talade de om detta för hjälpprästen i församlingen, som var en andans man av rätta sorten. "Varför har ni inte låtit mig veta detta förut?" sade han. "Inte behöver ni vara rädda. Jag skall nog ställa om, att det blir tyst och stilla igen". På kvällen kom han till prästgården och sade till pigorna att bädda ut sängen inne på prostens rum. Han skulle ligga där på natten. Då spöktimmen var inne, kom prosten alldeles som i levande livet, gick bort till en chiffonjé i rummet, öppnade den, drog fram lådorna och ordnade en stund, varpå han kom till sängen och fingrade på täcket. Sedan gick han sin väg och syntes ej mera till den natten. -På den tiden begrov man alltid prästerna inne i kyrkan framför altaret. Där hade också Njurundaprosten sin grav. Nästa kväll gick prästen upp i kyrkan, tände ett ljus och satte det på altaret, varefter han själv gick upp i predikstolen och ställde sig att läsa i bibeln, som låg där. Då spöktimmen var inne, fick han se luckan till prästgraven öppnas, och prosten komma upp i kyrkan bärande svepduken på armen. Han gick stora gången ner genom kyrkan, tills han kom till korsgången. Där vek han av efter korsgången och gick ut genom samma dörr, som han i livet brukade begagna. Svepduken lade han ifrån sig på en av bänkarna. Prästen gick ned av predikstolen och såg genom dörren, huru prosten tog vägen till prostgården. Sedan undersökte han klädet, som den döde lämnat kvar på bänken, och fann, att det verligen var svepduken. Vidare tog han ljuset och lyste ned i graven. Locket på prostens kista var avlyftat och svepduken borta, men kroppen låg kvar. Det var alltså endast själen, som var ute och gick. Då han undersökt detta, tog han bibeln med sig och gick upp på läktaren. Om en stund kom den döde tillbaka. Han tittade på den plats, där han lagt svepduken, men han kunde ej se denna, eftersom en levande tagit i den. Då han gått och sökt en stund nere i kyrkan, tog han vägen upp på läktaren. Prästen gick honom till mötes i trappan, sade några kraftiga ord och slog honom på huvudet med bibeln. Då föll den döde ihop och försvann, så att det blev bara litet vitt stoft på golvet liknande falaska ("färske"). Sedan tog prästen svepduken, gick ned i graven och lade den i kistan, varpå han stängde igen locket. Efter detta gick prosten aldrig mera igen.
Densamma hjälpprästen kunde se, vart en död tagit vägen - om han kommit till himmeln eller farit till helvetet, och detta talade han alltid om efter jordfästningen. En del framståend personer i församlingen tyckte illa om denna hans sed och tänkte därför ut ett sätt att stuka till honom, så att han skulle sluta upp därmed. De lejde en vidlyftig sälle att lägga sig i en likkista och låta prästen jordfästa sig. Då nu prästen sagt, vart han tagit vägen, skulle de öppna kistan och visa honom, att personen levde och alltså inte fanns varken i himmel eller helvete. De infann sig alltså en söndag med "liket" vid kyrkan. Prästen förrättade jordfästningen, och sedan skulle han hålla liktalet. Förvånad stirrade han ut i rymden en stund och sade så: "Jag finner honom varken i himmel eller helvete". Å gjorde han ett kort uppehåll, och sedan utropade han: "Jo, nu sprack hans hjärta! Nu far han till helvetet!" De skyndade sig att öppna kistan. Det stod blodskum ut genom mun och näsa på den, som spelat lik. Livet hade just flytt.
Varje kväll gick prästen i kyrkan och förrättade sin aftonbön. Hans fru tyckte inte om detta, och hon ansåg det vara onödigt. Han kunde ju lika bra bedja hemma. För att få slut på de sena kyrkobesöken, vidtalade hon drängen att föresöka skrämma prästen och lovade honom ett stop brännvin för besväret. Då prästen den kvällen kom ut från kyrkan, mötte han bakom kyrkan en vit skepnad, som stod alldeles stilla och grymtade som en gris. "Säg mig ho du äst!" befallde prästen, men skepnaden bara grymtade. För andra och tredje gången upprepade prästen sin befallning, och då han inte fick något ordentligt svar, sade han: "Sjunk neder i helvetet!" Men då dröjde det inte med svaret. "Jag är prästens dräng. För Guds skull hjälp mig!" "Bed till Gud!" sade prästen, "nu kan jag inte hjälpa dig mera". Så gick prästen sin väg, och drängen sjönk sakta men säkert ned i jorden.

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Sagor och sägner

Sägner

Varjehanda sägner: Om:

Biskopar och präster och deras förrättningar

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer