Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-S1621

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: "Ljuset kläcker!"

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Hemmansägare Edvard Sjöquist År: 1917

Socken/stad: Gideå By/kvarter: Norrgidsjö

Hela kungafamiljen hade rest bort, så att det var bara Bellman och hovdamerna hemma. Då tog också han och packade sin kappsäck och gav sig å gåle. Han hördes inte vilja vara hemma tillsammans med bara fruntimmer. Men han for bara ett litet stycke till vägs, så klädde han om och förvandlade sig till en fin, ståtlig dam, varpå han for tillbaka till stottet och frågade, om kungen var hemma. Nej, han var bortrest. Å, det var då förfärlig skada, tyckte Bellman, och så berättade han, att han var en rysk storfurstinna, som farit den långa vägen bara för att få träffa kungen. Hovdamerna till att fjäska och krusa för honom, ty de kände inte igen honom utan trodde, att det var en rysk storfurstinna. Det var en stram dam, det där. Då kungen inte var hemma, skulle hon tvärt fara sina färde med detsamma. Det var bara med möda, de lyckades förmå henne att stanna och vänta, tills kungen skulle komma hem. Då de skulle till att ligga på kvällen förklarade "storfurstinnan", att hon var så mörkrädd, att hon inte tordes ligga ensam. Någon måste ovillkorligen ligga hos henne. Nå, det gick ju bra ordna om den saken förstås. Bellman fick till sängkamrat en av de finaste damerna. Sedan de gått och lagt sig, frågade Bellman, om det inte fanns några karlar där vid hovet till damernas förnöjelse på nätterna. Nej då, visst inte, svarade hovdamen, så väl ställt var det inte. Det brukas inte alls. Det var ett dåligt hov tyckte Bellman. Annat var det vid hovet hemma i Ryssland. Där hade de full uppsättning med vackra karlar. Det var bara att ta med sig en i sängen, då man ville nånting. Hovdamen tyckte, att det var då tidsenligt och bra värre. Om det hade varit likadant hos dem också, för de fick gå och plågas och lida nöd i brist på karlar, så det kunde storfurstinnan aldrig tro. Å, tyckte Bellman, det var då onödigt. I brist på bättre kunde man begagna ett ljus, och det var nästan lika bra. Nej, hade man hört på slikt. Det hade hovdamen inte reda på. Det skulle ha varit för roskull pröva den metoden. Om de hade haft ett ljus! Jo nog gick det bra, sade "storfurstinnan". Hon hade tagit med sig ett lämpligt ljus, utifall det skulle behövas. De till att prova ljuset, som naturligen var av rätta sorten. Då de hållit på en stund, blev hovdamen ängslig och skrek: "Ljuset kläcker, ljuset kläcker" ("kläcker"=smälter) "Storfurstinnan" svarade: "Var inte rädd! -Bellmans k.k. kläcker aldrig". Då äntligen begrep hovdamen, att hon blivit narrad, men nu var det för sent. Det hade tagit så pass bra, att damen i sinom tid började lägga ut på vidden, och det var ju retfullt, men ändå förargligare var det, att Bellman, så fort han fick se henne, ropade: "Ljuset kläcker, ljuset kläcker!"

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Sagor och sägner

Sägner

Varjehanda sägner: Om:

Bellman

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer