Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-R824

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Visa. ("Lantflickors klagan").

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Bagare Aug Söderström År: 1915

Socken/stad: Säbrå By/kvarter: Nässland, Älandsbro

1) Förgäves uppå stigen jag dig att möta går, jag lyssnar, ropar och lyssnar åter.
Och skyarna de gå på himmelen den blå,
då vandra mina tankar och ingen vila få så länge jag ej finner den jag söker.
Det vädret är som blåser, det böljan är som slår, men vännens röst sig inte höra låter. Och skyarna de gå på himmelen den blå, då vandra mina tankar och ingen vila få så länge jag ej finner den jag söker.

2) En tid var det så roligt, den tid försvunnen är, då vänskap du för mig i hjärtat hyste. Gick jag ut åt lunden, så var du för mig där, det minnas himlens stjärnor, som oss lyste. Det löfte du mig gav att bli min tröst och stav, ja- om det vore större än det stora vida hav, det rymde aldrig glädjen som jag kände.

3) Jag har älskat fader och jag har älskat mor, men dig jag har älskat mera än jag borde, ty aldrig än i världen en kärlek fanns så stor. Kanhända att en synd jag däri gjorde. Min mor jag gråtit har, och jag har sörjt min far, men aldrig större smärta, jag i mitt hjärta har, än den mig vännen gjort, som mig förskjutit har.

4) En vinter jag framlevat den vintern var så lång jag önskade den mången gång tillända. Du var i mina drömmar, du var uti min sång, du var i mina tankar vid min slända och våren åter kom fast grön dock glädjetom- en annan få ditt hjärta, som var min egendom. Jag kan ej därpå tänka utan tårar.

5) Solen ser jag smälta på bergen is och snö till klara vattenbäckar, som förrinna, men i ditt kalla sinne kan hon ej göra tö att dina ögons källor månde rinna. Och liljorna de gro, och fåglarna i ro de kvittra uppå kvisten och bygga var sitt bo, men jag går ensam sorgsen stackars flicka.

6) När duvan bliva änka hon sig till freds ej ger, och hennes hjärtesår kan ingen lisa. Döden henne finner, när solen sjukit ned, och sluter hennes kval och klagovisa- och hennes domnar av mitt hjärta med sitt kval och liksom gröna trädet som fälles i sin sav skall snart mitt unga hjärteblod förstelna.

7) Farväl min forna sällhet, farväl falske vän, jag dig förlåta kan men aldrig glömma. Du mig har övergivit, men jag dig älskar än, det känner jag på tårarna, som strömma. Du skall min bår kanske med torra ögon se men de förr ej våta så bliva de väl det, när du en gång inför din Gud skall svara.

8) Farväl, I klara stjärnor, I liljor små farväl, farväl du snälla siska med din tunga! Ty snart i himmelriket, Gud give de så väl, de heliga Guds änglar för mig sjunga. Farväl, du gröna strand, jag suttit på ibland, åt vännen plockat rosor och knutit önskeband. Farväl allt vad jag hållit kärt på jorden!

Text och melodi meddelande av bagare Aug Söderström Älandsbro. Meddelaren har för ca. 35 år sedan fått den avskriven av en jämnårig flicka, som lärt den av sin mor, vilken i sin tur lärt den av sina föräldrar.

Noter och text till denna visa finnes i museets arkiv.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:III_1915. Uppteckningsnr: 824

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Skämt, humor, m.m.

Ramsor, visor och rim

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer