Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-A1257b

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Mystisk vägvisare

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Fiskare Johan Norlöv År: 1915

Socken/stad: Nordingrå By/kvarter: Rävsön

Jag var 15 år, liten till växten och barnslig. Jag tjänade tilldräng hos en bonde i Kåsta. Så tidigt en sommarmorgon blev jag skickad till Noraström att hämta rissmörning åt ett barn. Jag tog vägen rakt å land över Häggvik, Sund, Mädan och skulle komma på landsvägen i Salteå. Nu var det ett tok i Mädan, som de måste ha fastsatt inne i stugan med en järnkedja. Jag var så dödande förskräckt för allt vad tok hette, att jag sprang genom hela Mädansbyn för att slippa höra galningen ropa och rista kedjan. Då jag kom ut i skogen, kände jag mig lugn, men så prasslade det till i en rishög och- galningen stack upp huvudet och tittade på mig. Han hade slitit sig och rymt ut i skogen - alldeles naken. Inte ämnade han mig något ont, men jag blev så rädd, att jag tog på kuten utan att se mig före vart det bar. Jag hade kommit på galen stråt. Då jag började sansa mig, var jag mitt inne i vilda skogen utan väg och på alldeles obekant mark. Nå, där sprang jag ut och för ut och grät. Det var ett oländigt landskap, myrar och stenravel och ris och elände. Och inte hörde jag så pass som en koskälla, och dagen den gick. Ingen klocka hade jag, men jag såg på solen, att det led på aftonsidan. Det går inte tala om, huru ängslig jag kände mig i tanken på att jag skulle må ligga ute i skogen. Och som jag längtade efter sällskap! Om det bara hade varit ett får eller en kalv. Men sent omsider kom jag fram ur tjocka skogen, och då befann jag mig på samma plats som jag blivit skrämd, men nu var "toket" borta. Som jag där stod och tittade mig om, fick jag se en gumse stå uppe i backen. Jag lockade på den, och han kom springandes ned till mig, så att det bara yrde om honom. Varken förr eller senare har jag sett en sådan gumse. Han var ovanligt stor och hade så mycket ull, att han såg ut som en kudde. Och så "ty" sedan! Han riktigt gned sig uppefter mig. Jag klappade honom och talade med honom och försökte ge honom av min mat, men märkvärdigt nog ville han inte ha, fast fåren brukar ju vara så hågade på bröd. Så sprang han några steg fram, vände sig om och småbräkade åt mig, som om han ville, att jag skulle följa med. Jag lydde honom, och han gick i bredd med mig mera snällt och troget än en hund - hela tiden kände jag honom snudda vid låret på mig. Jag tycktes ha fått kusen till sällskap. Då jag stannade, stannade han, och han tittade på mig så blitt och förståndigt. Nå, bäst vi gick - där i bredd, kom vi upp på ett krön. Där nedanför låg en by. Efter beskrivningen jag fick, då jag gick hemifrån, kände jag igen, att det var Gavik. Och glad blev jag. Jag stannade för och riktigt tackade Gud, att jag kommit tillrätta, och för ögonblicket tänkte jag inte på min oväntade vägvisare. Det var säkerligen inte en halv minut, som jag stod på detta sätt. Men - då jag tittade mig om, var gumsen borta! Jag sökte honom och lockade, men han var spårlöst försvunnen, och ändock var platsen runt omkring fri från skog. -Då föll det mig in, att detta inte var någon naturlig gumse, och det tror jag än i dag. Jag vet inte, om jag skall kalla det en Guds utsände eller ett "rå" - men för den delen är nog ett gott "rå" i Guds tjänst som allt annat gott.

Sen är intet mera att säga, än att jag utförde mitt ärende och det fort ändå. Då jag kom ner till byn, var klockan redan 4, men kl.10 på kvällen var jag hemma i Kåsta med rissmörningen. Då hade jag varit i farten sedan kl. 6 på morgonen.
Att det just kom en gumse till mig som vägvisare, torde nog helst bero därpå, att jag alltid varit djurvän.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:V_1915. Uppteckningsnr: 1257

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Andeväsendena

"Rå"

Övriga rå

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer