Folkminnen

Uppteckning nummer NM-A194

pil Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: För mycket länge sedan lär enligt sägnen ………….

Upptecknare: Jonas Hjalmar Höglundh
Meddelare: Jonas Hjalmar Höglundh 

Socken/stad: Attmar 

För mycket länge sedan lär enligt sägnen här nedan otergivna händelser inträffat i en till Attmar gränsande socken.
Saken var den, att vid en brunn i en by hade vitter med sin hustru såg dem dem vid olika tillfällen. Mest visade sig en vittergumma, sysselsatt med spånad. När en tid gått, försvann en femårig son till torparfamiljen en dag på gårdsplanen. Det väckte allmän uppståndelse i byn och en omfattande skallgång vidtogs. Man sökte efter gossen överallt, t.o.m. i brunnen, men utan framgång. Gossen var som uppslukad av jorden. Man antog nu på goda grunder, att gossen var "nertagen", varåt ingen kunde göra något. Och till råga på olyckan visade sig vittrorna ej efter gossens försvinnande. Men tidigt en morgon hörde torparen under sin vandring till stallet en underlig låt, kommande från brunnen. Då han tittade dit, fick han se vitterkäringen uppkliven på brunnsluckan. Hon spann förvånansvärt fort på en lintott, och under det hennes flinka fingrar formade tråden, ynnade hon på en sångstrof, samtidigt som ett gäckat leende vilade över hennes av ålder vissnade ansikte. För att höra bättre smög sig torparen till ladugården, vid vars ena knut han hörde henne sjunga: "Ingen vet min hemlighet, att jag heter Troll-Margret." När torparen hört det flera gånger, gick han fram till vitterkäringen och undrade, om hon ville vara så snäll och återlämna hans bortrövade pojke, ty torparen stack inte under stol med, vad han tänkte. Vid denna hans begäran skrattade hon och sade, att så lättvindigt gick det inte. För det första rådde hon inte för det precis, ty pojken hade fallit omkul och svurit till, så liten han var. För det andra skulle torparen gissa hennes namn, och för det tredje och sista hade han att fundera på saken till dagen efter vid samma tid. Eftersom torparen redan visste detta, var han ej sen att gå med på förslaget. Och vid samma tid följande dag gick han till brunnen där vittergumman satt och spann, ehuru nu tyst. Men rockhjulet snodde fortare än föregående dag, och hennes grotiska ansikte var ett enda hånleende. Ty hon var viss om att avgå med segern. Men annat skulle vitterkäringen få se. Ty torparen hade ej sagt många ord av ramsan, förrän hennes håleende försvann i samband med rockhjulets avstannande. Och då han kommit till ramsans slut, hade vitterkäringen försvunnit, och gossen stod välbehållen på brunnsluckan i stället. Efter den betan såg man ej vittergumman och ingen annan av dem heller.

Ur Nordiska museets arkiv. Uppteckningsnr: 194


Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


INDUSTRIOMRÅDE VINTERBILD

BOSTADSHUS SJÖSTRAND TIMMER

ÄLV

Tavla

Grammofon

Handduk