Folkminnen

Uppteckning nummer NM-N222

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Bysmide

Upptecknare: E. Granberg
Meddelare: År: 1930

Socken/stad: Attmar

BYSMIDE:

Ordet smide böjes: sme, smidde smitt.

YRKESSMEDER funnos i bygden:

1) BYSMED, som endast sysslade med smide.

2) PLOGSMED: I Böla fanns det en smed, som egentligen var torpare, men som sidan av sitt egentliga arbete smidde plogar, vilka han for omkring och sålde. Han reste och sålde plogar mellan följande städer: Gävle, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand, Sollefteå och Östersund.
Dessutom funnos följande YRKESSMEDER: låsmed, klinsmed och stångjärnssmed, som till stor del arbetade på Sörfors bruk i Attmar. Dessa sysslade icke med koppar- eller plåtslageriarbeten, men bysmeden skodde hästar. Men mestadels sysslade bönderna själva med smidesarbete till husbehov. Det var bara något enstaka arbete, som bönderna lämnade till bysmeden. Bönderna kunde skämtsamt säga till varandra: "Jag vore nog en bra smed, jag, bara jag visste, var jag skulle slå! SMEDERNAS MEDHJÄLPARE I SMEDJAN, kallades SMEDDRÄNG eller HJÄLPKARL. Gammalt tillbaka gick det gesäller omkring i byarna, och då tog dom fast sådana, för dom var nog liksom fullärda, men dom voro i regel fulla av lus, så att det var första man fick fli av dom lusa, så att dom blevo rena. Dessa gesäller fingo sedan arbeta för födan och gjorde sådana, som bönderna själva ej kunde eller hade tid att göra. Något särskilt namn på smeder, som själva sysslade med smide till husbehov, har ej förekommit.

I varje by fanns det vanligen en hjulsmed, som beslog hjul, ty detta var ett allt för svårt arbete för bonden, då ju hjulet var gjort av sex olika bitar.
Vid varje gård förekom i regel en smedja med tillhörande kolbod, som var sammanbyggd med smedjan. Smedjan var i regel byggd av två (se s. 242). Däremot fanns icke "nödfallssmedjor e. dyl. Smedjans fasta inredning var: 1) ässjan, 2) blässtor eller pusstor, 3) skruvbänken, 4) skruvstä, 5) smistä, 6) smimurn, 7) Härdbo och 8) kolhus.

BLÅSBÄLGEN (sid. 247) kallades blässtn. Själva Stommen var gjord av trä, och till bälgarna användes kalvskinn. Namn på bottnarna voro bälgen kallades att BLÅSA ELLER DRA BLÄSSTN.
Ett städ (sid. 248) kallades E STÄ. Den stabba, vid vilket städet var fastgjort, kallades STÄKABBEN. Namn på de olika delarna av städet återffinnes på sid. 248.
Städet fastgjordes vid kabben på så sätt, att foten hade en förlängning av järn, som drevs ner i själva kabben. Vid stabben fanns fastgjort ett salthorn med plats för saltlake för att doppa mejslar m.m. innan de skulle användas.
På städet hade man en järnbit att lägga på städet för avhuggning av järn.
Man har även använt sig av mindre städ, som man kallade sparrstäd. Detta var till formen fullkomligt lika det i Landsmålsarkivets frågelista N:r 23 avbildade sparrstädet på sid. 5.
Beträffande olika sorters hammare och släggor, hänvisas till sidan 254. o. följ. Å sid. 251 redogöres för de olika delarna av släggan.

Man använde här en tångsing, som man satte över skänglarna på tången, för att den skulle hålla hårt om arbetsstycket utan att man behövde trycka ihop dem med händerna.
JÄRNSÅG har ej brukats här i äldre tider. I stället klöv man järnet med en bred stamp. Det järn, som man då fick kallades plattjärn.
KOFOT har man använt. Den förfärdigades vanligen av 1 tum järn, som i ena ändan plattades till och klövs, varefter det stålades, så att det fick det utseende bilden härintill visar. De FILAR , som kommo till användning i smedjan, voro platta, trekantiga, runda och halvrunda.
Det var en gång en pojke, som kom till en smedja och ville låna en fil, men efter som de användts i smedjan, voro de rätt slöa, varför pojken sade: "Inte var pappa min nån vidare smed, men nog hade han filar, som bet!"
GÄNGSKIVA (sid. 256) användes för kärråsar. En skiva var vänstergängad och en var högergängad. Gängdonen sättes på spärrstäd och skjutes mer och mer in efter den grovlek, som behövdes.
Sammanfattande benämning på smedernas redskap vad SMIRUSTNING (f. sg. sbf.) dvs det, som närmast användes, då min ståd vid städ.
SMIREDSKAP var benämning på allt, som fanns i smedjan.
Det vid smidet använda råmaterialet var av olika beskaffenhet allt efter vad det skulle användas till. Till hjulningar användes således STÅNGJÄRN.
Kniphammardraget användes till att förfärdiga varjehanda enklare redskap och till skakelsmide, bl.a. gjorde man skakeltågen av detta.
Järnplåt användes till olika slags skyfflar.
Redskapsstålet, varav man gjorde varjehanda redskap, köptes från Sundsvall, varemot smidesjärnet hämtades från Sörfors bruk i Attmars s:n.
En liten flaga av järn kallades FLAG.
SLAGGARFALLET, som bildades i härden kallades SMISLAGG.
Stora, sammanhängande stycken av smislagget slaggsten, vilka efter lämplig behandling, användes till golv och mursten i ladugårdar.

DE GLÖDANDE SPÅN, som under arbetet flögo omkring, kallades gnistror. Avfall kallades skoat (n. sy. obf.) Om järn, som föll av och smulades sönder vid smidningen, sades DÄ FLAGES. Men att detta järn inte var sämre, kan man utläsa genom ordstävet: "Det är samma slag i flaga som i stånga." Men var det så, att järnet smulades sönder allt för mycket vid smidningen, måste det vällas (smältas upp) eller huggas bort.
DE OLIKA MOMENTEN I ARBETE var att först värma järnet, så att det blev i smidesskick, var efter det skulle opp till vällsning.
Om man så skulle laga något järnredskap, som gått sönder, skulle man först värma det och forma till vällning. Där efter skulle det vällas värmas opp, smidas till och formas, varjämte det skulle sträckas.
Till husbehov gjordes smeden spett, varav det fanns tre olika sorter.
1) järnspett.
2) storspett, som kallades länsman, emedan det var kraftigt, så att man kunde bryta upp större stenar och svårare rötter med det.
3) tjälspett, som man använde för att väcka tjälan = bryta opp frusen mark.
Såsom bilden här brevid visar, skulle detta spett ha ett kraftigt ax.
Ville man, under det marken var frusen, bryta opp stenar och stubbar, använde man sig först av hjälpspettet för att hugga hål i marken.
Därefter tog man till "länsman" och bröt med det, så att stenar och stubbar följde med.
Som ordspråk kan nämnas 1) Smens märr och skomakarens käring få för det mesta gå barfota.
2) Du har ingen smedhand.

Planskiss över smedja hos P.O. Floce´n, Bölom, Luksta är ej gjord se fritext.

Ur Nordiska museets arkiv. Uppteckningsnr: 222

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Näringarna

Diverse yrken och sysselsättningar

Gamla brukshistorier

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer

HERRGÅRD MUSEUM INTERIÖR TAKMÅLNING BOSTADSHUS