Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-M5106

pil Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Om vittror, gengångare, sjörå etc

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Johan Blomdahl  År: 1925

Socken/stad: Anundsjö  By/kvarter: Guliksberg

Om vi låta tidens hjul rulla tillbaka fem eller sex decennier och bege oss ut landsbygden i norra och nordvästra Ångermanland, skola vi finna förhållandena därstädes i mångt och mycket helt annorlunda än nu. Kulturen har inte nått hit. Förbindelsen med yttervärlden är ytterst bristfällig, det kan gå veckor, ja månader, under vilka man ej hört det ringaste därifrån. Skogarna ha ännu inte skövlats. De stå mörka och hemlighetsfulla kring de små byarna och nybyggena.

Okunnigheten bland människorna är stor. Ifall vidskepelse någonstädes finnes, så borde den frodas i en sådan miljö. Det gör den också. Alla tilldragelser, som man icke på ett naturligt sätt kan förklara, och även en god del av dem, som vid en närmare undersökning skulle visat sig rätt så enkla, tror man vara ett verk av något övernaturligt väsen.
På sina håll lever vidskepelsen ännu kvar, ehuru den alltjämt förlorar terräng. Dess glansperiod är förbi, den är stadd i tillbakagång, och inom en nära förestående framtid kommer den sannolikt att vara alldeles bortsopad. Innan resterna helt försvunnit, kan det dock vara av ett visst intresse att närmare lära känna de gestalter, som format, och det sätt, varpå dessa ingrepo i människornas liv.

Vilka voro de övernaturliga varelser. På vars existens våra förfäder trodde? Förutom på den mängd olika skepnader, i vilka hin onde ibland behagade uppenbara sig trodde de blint på vittror, gengångare, skogsrå och sjörå. Ej blott som osynlig andfäktande människan i hennes själsstrider plägade djävulen ge sig till kännna. Han antog emellanåt en mera konkret form, såsom svart, långhårig hund med eldsprutande gap, den personifierade hornbeklädde avgrundsfursten m.fl.

Då djävulen såsom person icke räknas till vidskepelse, underlåter jag att ingå på ett ordande om hans uppträdande och betydelse i folkets föreställning. Av allt övernaturligt undantagandes djävulen och hans änglar kände man bäst till vitterfolket. Vad voro då vittrorna?
Sägnen härom är följande: I himmelen stod en gång strid. En mängd änglar ämnade störta Gud och intaga hans plats i himmelen. Därvid syndade icke alla änglar lika mycket. Gud var rättvis och straffade varje ängel i förhållande till det brott, som denne gjort sig skyldig till.

Djävulen och hans anhang, som hädat Gud och uppgjort planen att störta honom blevo nedkastade till helvetet.
Andra änglar vilka genom en tanke eller ett ord försyndat sig mot Gud eller voro missnöjda med hans sätt att regera, fingo ett mildare straff. De blevo förvisade från Guds ansikte och dömda att till domens dag leva bland människorna på jorden. Dessa voro vittrorna. Såsom människor skulle de sträva och arbeta för sitt upphällle, glädjas och lida som dem.
Minnet av himlen och vetskapen om, att de aldrig finge återvända dit, skulle dock fördystra deras tillvaro och draga en slöja av vemod även över deras glädje. Efter domen skulle vittrorna bådo om nåd inför Vår Herre, och han svarade: "Om ett människobarn för er skull och av kärlek till er överger allt, som binder det vid jorden, överger släkt, vänner och ägodelar, ingår förbund med er, lever bland er och aldrig sedan ägnar människorna eller sitt förflutna jordeliv en tanke, då skolen i vid dettas död få försoning".
Guds svar på vittrornas bön innebar en villkorlig avkortning av deras livslängd. Vitterfolkets liv på jorden var ett straff för deras synder. Döden avslutade straffet; den var deras vän, medlet till befrielsen och målet för alla deras strävanden. Vittrorna voro osynliga men hade likväl förmågan att göra sig synliga. De bodde under jorden. Deras käraste tillhåll var under ladugårdar och fäbodvallar.
Livnärande sig med boskapsskötsel antogs det, att de därjämte idkade bergsbruk, ty de personer, som blevo vittertagna, fingo ofta hos vittrorna se stora kopparkittlar fyllda med guldmynt. Vittrorna voro människovänliga och gjorde ingen människa något ont, såvida de inte blevo ofredade. Det oaktat, om en person trampade på en osynlig vittra eller skadade henne på annat sätt, vittrorna över denne bringa "ont", d.v.s. en plågsam sjukdom, vilken ingen läkare men väl en "klok" gubbe eller gumma kunde bota.

Vittrorna höllo såväl hästar som kokreatur. Även dessa hade likasom vittrorna förmåga att efter eget gottfinnande uppträda i för människorna synlig eller osynlig måtto. Hästarna syntes sällan, korna däremot ofta nog. De senare gingo på bete både vinter och sommar, voro vita till färgen och efterlämnade inga spår, där de drogo fram. Kunde man kasta ett föremål av stål över en vitterko, så ägde man sedan densamma. Det var omöjligt att efteråt hitta rätt på stålföremålet.
Vittrorna togo det i ersättning för, vad de förlorat. En vitterko måste alltid mjölkas i samma kärl. I annat fall dog den. Kärlet blev fullt varje gång men aldrig en droppe mera; detta oavsett om man mjölkat i en fingerborg eller i en vattenså rymmande tjugo kannor. Det hände ibland, att en och annan person blev vittertagen. Härvidlag hyste vittrorna förkärlek för dem, vid vars dop prästen hoppat över något ord, när han uppläste dopformuläret. Förutsatt att man inte var alltför lättledd utan kunde säga nej, då så erfordrades, var det inte farligt att bli vittertagen.

Man blev hämtad av en osynlig kraft, - och detta utan hänsyn till, om man höll på ett brådskande arbete eller var ledig-samt förd till ett lyxuöst inrett rum, blev bjuden på en till synes mycket läcker måltid vilken i själva verket bestod av ödlor, ormar och grodor (vittrorna hade förvänt synen på den tagne) och erbjuden en frikostlig gåva, vanligen en större mängd guldmynt, allt mot löfte att stanna. Den som smakade på maten eller mottog gåvan, kom i vittrornas våld, och de kunde då tvinga homom att stanna hos dem; avböjdes inbjudningen blev han återförd till den plats, varifrån han blivit hämtad.

GENGÅNGARE VORO ANDAR EFTER DÖDA MÄNNISKOR.
Syftet med, att de visade sig, var att uppenbara fördolda brott eller omtala någon angelägenhet, för vilken de icke funno ro i graven. Gengångaren kunde aldrig yttra något förrän den blivit tilltalad. Sedan den för en person lättat sitt hjärta, syntes den aldrig mera.
SKOGSRÅET
Hade delvis form av en storväxt kvinna. Hon hade kosvans, saknade fötter men hade klövar i stället. Hon var underbart vacker. Åtminstone framifrån. Baktill liknade hon mest ett tegtråg. Skogsrået hade varken rygg eller inälvor; när hon vände sig ifrån, kunde man se insidan av revbenen. Då hon hade bråttom, sprang hon fortare än en ren, och slog därunder så vilt omkring sig med svansen, att det ven i luften.
SJÖRÅET.
Var liksom skogsrået av feminint kön. Hennes konturer hade man inga klara begrepp om. Hon bodde i det våta elementet, härskade över djuren i vattnet och utövade ett visst inflytande på fiskelyckan. I somliga sjöar och tjärnar til exempel kunde man ej få en enda fisk, med mindre man först offrade åt henne.
LYKTGUBBAR OCH FEGLJUS spelade också en viss roll i vidskepelsen. Båda voro ljusfenomem. På sådana ställen, varest i jorden funnos nedgrävda skatter, uppträdde lyktgubbarna - Deras förekomst och orsakerna härför äro för länge sedan konstaterade, men det hör inte hit - Verksamhetsfältet för dem var icke strängt hänvisat till enbart dessa platser.
Här ett exempel: Den trötte vandraren, som gått vilse i skogen, kunde i mörkningen helt oväntat få se ljussken på andra sidan om en myr. Glad att påträffa en människoboning, i vilken han skulle få mat och härbärge för natten, påskyndade han sina steg i riktning mot ljuset.
Han kommer ut på ett gungfly. Vattnet är kallt och går honom över fotknölarna, men det bekymrar honom föga. Snart skall han få värme och vila. För varje steg han tar går mossen i vågor liksom en sjö. Plötsligt brister skorpan, och han sjunker ner i dyn ända till armhålorna. Innefrån skogen höres ett gäckande skratt. Ljusskenet är borta. - Ljuset var en lyktgubbe. Det övernaturliga har spelat honom ett spratt. Ett fegljus x) var ett förebud för en människas död. Själva ordet hade den innebörden. Ljuset var så stort som lågan från ett talgljus, var klart och skarpt men spred inget sken omkring sig.
Ett sådant ljus har jag själv sett. Jag vill ej gå ed på, att det var övernaturligt, men i alla händelser övergick det min fattningsförmåga. För fenomenet ifråga kunde jag nämligen inte uppleta några som helst naturliga betingelser. Jag igångsatte en undersökning av saken, ty jag VILLE ha en från allt skrock avlägsen lösning på desamma, men jag måste erkänna, att jag misslyckades. Emedan jag är säker på, att knappast någon sätter tro till en dylik tilldragelse, vill jag inte återgiva händelsens detaljer. Den sortens vidskepelse .....oläsligt.... varit spiritism, då vor det en annan sak.

Mot ett övernaturligt angrepp stod man icke alldeles vapenlös. I vanliga fall kunde man genom att uppläsa ett bibelspråk eller en psalmvers skydda sig mot detsamma. Ett annat förträffligt medel var stål. Detta kunde såsom förut nämnts med för del även användas i förvärvssyfte. En blykula enbart bet inte på skrömt xx) eller oknytt xx) i någon form, men om man var omtänksam nog att lägga ett par brödsmulor i bössans mynning, innan man sköt, så hade skottet avsedd verkan.
Ur all denna vidskepelse har naturligtvis framsprungit en hel del rätt så hårresande spökhistorier, men de falla egentligen utom ramen för mitt opus, och jag förbigår dem därför utan vidare.
-------------------------------
x) "Feg" i detta sammanhang betydde inte motsatsen till mod eller modig utan ungefär "skall dö".
xx) Ord av samma betydelse under vilka allt övernaturligt inrangeras.


Samma uppt. även under rubrik: I. Människan. E. Döden och de döda. a. ) Dödsförebud. 1. ) "Fegljus". Samma uppt. även under rubrik II. Näringarna. C. Jakt, djurfångst och fiske. d. ) Bössan . 1. ) Hemliga konster med bössan för att den skall "träffa" och "dräpa". VI. Andeväsendena. c. ) "Lucias släkte" eller de underjordiske. 1. ) Härkomst. VI. Andeväsendena. c. ) "Lucias släkte" eller de underjordiske. 2. ) Levnadsvanor, förhållande till människorna. VI. Andeväsendena. d. ) "Rå". 1. ) Skogsrå. VI. Andeväsendena. d. ) "Rå". 2. ) Sjörået och näcken.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Uppteckningsnr: 5106


Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


BOSTADSHUS BIL

BOSTADSHUS

BOKHANDEL FRILUFTSMUSEUM ELDSVÅDA BRANDMÄN

Burk med lock

Tapetprov

Fälltäcke