Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-M5112

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Spökhistorier och annat skrock av S - e J.

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Sture Johansson

Socken/stad: Nätra By/kvarter: Bjästa

Vi sitta en kväll samlade kring brasan eller rättare sagt en Skoglund & Olsson järnspis. Det är ett sällskap som består av både gubbar, käringar, gossar och flickor, alla glada och muntra, friska och krya till kropp, själ, ögon, öron, förnuft och alla sinnen.
Vi sitta och prata om både ett och annat. Om Harry Perssons senaste seger, om framtidens krig, om astrologi, ja kort sagt allt möjligt och omöjligt. Men så på sistone när stunden är inne, komma vi oss att tala om spöken och andar.
En av gubbarna säger. Ja mina vänner jag blev en gång ordentligt uppskakad ska jag säja. Det var på den tin då jag gick å läste de. - Dra fram strofen skreko vi alla med en mun.
Gubben Svensson tog upp en bit karvtobak, smulade sönder den och stoppade den i en gammal nött och svartbränd pipa som han tände och började röka under det han drog djupa halsbloss, Ja. började han. Det var som sagt i min gröna ungdom, under slyngelåren. Ha, ha. Jo si det var på den tin då ja bodde däruppe i byn där, farsan hade hemmanet där då.
Så var det en gammal konstig gubbe som bodde i gården närmast invid oss, därnere på gärdet. Han skulle varit skollärare sades det. Ful och anskrämlig var han då riktigt. En lång krokig näsa, kolsvarta muxtarer och alldeles flinskallig va han. Ja fy fasen! Och så brukade han röka i en sån där gammaldags lång sjöskumspipa.
Aldrig såg man honom utan pipan i käften. Nedre mungipan var till följd av det ideliga rökandet nerdragen långt ner på hakan så att de gula tänderna grinade riktigt avskyvärt. Svensson tände pipan på nytt. Ja så en vacker da så dog den där gubbsatan. Så var det ungefär en månad därefter då han var dö och begraven, som jag hade varit på en dans därborta i grannbyn. På den tiden dansades det på logen. Inte som nu i de där förbaskade danslokalerna t.ex. den där nya därborta i S-s. När jag så gick hem på kvällen så tog jag vägen förbi Lönnrothgården. Han hette nämligen så den där gubben.
Och o du milde Jeremias där vid vägen fick jag se Lönnroth själv stå med pipan i munnen, och stirre på mig. Jag kände huru knäna veko sej under mej. Jag gick med stapplande gång under det kallsvetten bröt fram på min panna. Jag tror jag höll på minst en halvtimme för att komma den lilla biten hem. Ja hur jag kom hem de vet jag då inte själv. Ja, förklara det den som kan. Men alldeles sant är det.
Ja nog har jag både sitt å hört skrömta sade fru Moberg sakta och stirrade framför sig. - Berätta tant skriker en ungdom som sett omkring 7 vårar. - Ja tjå dej tjånt. Den som gapa över mycket, mister ofta hela stycke. Ja i alla fall kan jag ju berätta en historia från den tia då ja tjänte lagårdspiga därnere hos Snickar-Lars . Han är nu död.
De ä omkring trettio år sen han dog. Tänk va tin gå fort ändå! - De va kvällen före julafton. Dan före dan som de heter på gammalt gott språk. Snickare-Lars hustru Brita-Stina hadde blitt lite grann skral. De trodde att hon skulle bli bättre. Men ungefär klockan elva på kvällen börja hon på få feber och blev allt mattare och eländigare. Till slut sade Snickar-Lars förtvivlad. - Hörru du Gustav gå till kyrkbyn å hämta läkaren! - Nä de vill ja då int för allt i värn. - Är det bättre att din mor få dö? - Nej men kan inte Ola gå? - Vill du ge dig i väg till byn frågade Snickar-Lars.
- Nej men Sven som är äldst, hela 20 år kan väl gå.
- Ja du går väl Sven? Skäm inte ut dej! Stora karlen och är rädd för spöken. - Nä far själv kan välan gå få si om du är modigare. - Du tycker kanske jag skall gå och stulta iväg med två käppar å håll på till i morron bitti. Inte är jag rädd må du tro. Om de hadd va i min ungdom då ja va frisk å kry så inte hadd ja gruva mej för å gå den där milen må du tro. Den som går ska få en femma och en stöddig julklapp. Då kröp jag fram från min plats i vrån där vid hörnskåpet och sa att jag skulle gå.
- Du Lisa. Du som är bara 15 år kan väl int gå den där långa vägen.
- Jo men jag vill gå envisades ja ändå.
- Är det allvar. - Ja sade jag me gråten i halsen. Jag vill inte att frun ska dö som är så snäll och vänlig.
- Nå vill du verkligen så gå i Guds namn då.
Om en stund var jag ute på vägen. Smällande kallt var de och snön föll ned i stora flagor. Vi brukade säga att de snöade fingerhandskar. Jag kom till slut in i skogen på Västsidan till. Jag stannade för att hämta andan. Men o fase! Vad var det. Just i kröken där framför mig skred två vita skepnader fram. De följdes av ytterligare två till. De vita skepnaderna fortsatte att komma fram bakom kröken tills jag räknat till tjugo. Och då. O jag ryser vid synen som då mötte mig. Där bakerst kommo två svartklädda spöken med en kista mellan sig. Och i kistan låg ingen mer och mindre än Brita-Stina.
På en lapp ovanför kistan stod 62. Så ett to tri försvann alltsammans. Jag satte mig och nöp i finger och näsa för att förvissa mej om att ja inte hade drömt alltsammans men jag var fullt vaken. Jag kravlade mig slutligen iväg den kilometer som var kvar te doktorn. Benen sviktade under mej å jag såg bara svart och strytussar för ögonen på mej. Men te doktorn kom jag i alla fall fast mycket uppskakad. Doktorn for ögenkrökt till Snickar-Lars, men jag va så medtagen att ja stannade hos doktorns över natten.
- Nå hur gick det sen då frågade Nisse Blom andlös av nyfikenhet.
- Jo tjugo år efter den dära händelsen så dog Brita-Stina och två år efter Snickar-Lars själv. Hon dog 6: te och han den 2: ra febr. -62.
En rysning genomfor oss alla.
- Mjaa sä är det suckade mor Persson. Men jag höll också på att föreställa skrömt en gång.
Det var på den tiden då vi for till fjälls, var oppe i fäbodarna för sommaren. Nedanför N-msbodarna lågo Haffa-bodarna. Där var det en kvinna eller gammjänta va de, som skötte om alltihop ensam.
Hos oss var vi flera fäbodstinter så vi hade de ganska trevligt däroppe. Ibland när regnet föll och vinden tjöt kring knutarna var det nog kusligt förstås, men vi voro ju flera så det gick ju an. Men värre var det för gamla Malena därnere då. Vad den jäntan var gjort av begriper jag då inte. I kolsvarta natten i regn å oväder gick hon å sökte efter korna när dom blev borta någon gång. Ja men jag återvänder nu till saken. Det var en den ruskigaste höstkväll man gärna kunde tänka sig.
Jag hade ett ärende dit ner till Malena. Det var en så där en två kilometer lång väg. Jag tog Trogen min pudel med mig. Pappa köpte den åt mig på min 20: de födelsedag.
Ful var hunden, men klok var han som en professor. Ja jag kom slutligen fram till H-tabodarna. Inne i kokhuset var det mörkt, men i en av ladugårdarna var det ljust. Hon höll alltså på med mjölkningen tänkte jag och stegade iväg mot ladugården. Dörren stod på glänt och Trogen stack genast in huvudet genom dörn. Men det skulle han aldrig ha gjort. Han höll nämligen på att skrämma slag på Malena så manlig som hon än var. Hon berättade själv senare, att bäst hon satt och mjölkade trodde sig se Skam i egen hög person. Å mjölkstävan spillde ju ut också. Men så fick jag se Greta komma in genom dörra. Aldrig har jag blivit så glad.
- Har Malena sett skrömt i verkligheten nån gång då frågade jag.
- Om jag har. Jo det kan hon lita på hon.
- Här också?
- Ja då och då. Jag ska tala om hur jag bar mig åt mot vitera en kväll förra veckan.
Jag satt i lung och ro och läste min psalmbok då hårda knackningar hördes på dörren, och så på väggarna. Till slut hördes knackningarna allestans, unner borde å unner bänken å unner sänga. Och där på fönstret på nedre sidan såg jag två, ( eller tre tror jag det var, ) kritvita ansikten med breda och grinande munnar. Men jag tänkte på psalmversen: Förfäras ej du lilla hop
fast fiendernas larm och rop o.s.v.
Jag läste den, rev sönder psalmoken och började stoppa psalmboksblad i väggspringorna, och för varje blad jag stoppade in läste jag Fader Vår. Och alltihop, Vittera, knackningarna och hela konkarongen försvann som genom ett trollslag. Så nu vet Greta hur hon ska bära sig åt mot Vittera.
Så skingrades sällskapet då för den kvällen. Man är uppfylld av underliga vemodiga tankar när man tänker på sin hembygds historia. Något övernaturligt tror man ju i allmänhet inte på. Men det finns ändå så oändligt mycket som vi människor ej kunna förklara och utgrunda. Vi må vara de skarpsinnigaste detektiver eller vad som helst. En afton kring härden är den bästa aftonen.

År. mån. dag, fattas uppg. om

Samma uppt. även under rubrik: I. Människan. E. Döden och de döda. a. ) Dödsförbud. 7. ) Övriga dödsförebud och -märken. 1. Människan. E. Döden och de döda. d. ) "Skrömt" ( "Spökerier", "oknytt" efter en död. 2. ) Spökerier efter avlidna. II. Näringarna. B. Boskapsskötseln. d. ) I fäbodarna. 3. ) Upplevelser i och sägner från bodarna.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Uppteckningsnr: 5112

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Människan

Döden och de döda

Gengångare

Gengångare i allmänhet

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer