Folkminnen

Uppteckning nummer Lmv-N962

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Dödmull i ladugården

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Födorådstagare Johan Erlander År: 1915

Socken/stad: Nora By/kvarter: Ärsta

Det var 1858, och det är så sanning som att soler är på himmelen. Hemma i Säbrå var det en rik hemmansdoter, som giftade sig. Hon hade haft två friare, men hn kunde förstås inte ta bägge två, och så gav hon nej åt den ene, bara för att sydd? Lade ned gammald ägo trollkonster. Han var i övrigt på ana vis bättre än den hon tog. Nå, den avvisade hade sagt, att nog skulle han ha igen det. Då de nu e att till bords bröllopsmiddagen, skrek bruden till och hoppade högt från stolen, och sen blev det intet lugn med henne, färrän de skickade efter den försmådde friaren. Han kunde håna henne lugn, men nog torde det ha känt på för brudgummen, för han måste se på, att rivalen låg på sängen jämte bruden på själva brudnatten. Hon blev slutligen i det närmaste återställd men inte riktigt utan hade beständigt ett underligt, halvhostande läte. Men inte nog med det. I samma ögonblick bruden fick det där "skrattet", blev en stor gris i gården alldeles tokig och hade om sig så att hon bröt av trynet, och det är alldeles säkert och sanning, för jag var själv med, då de strax efteråt måste slakta honom. Vad var nu detta? Folkmeningen var ense och säker på, att den där trollkunninge, förre friaren "skickat trollskott" på bruden och grisen, men är det någon som kan förklara det bättre så gärna för mig.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:IV_1915. Uppteckningsnr: 962

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Näringarna

Boskapsskötseln

Diverse om tamdjuren

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer