Folkminnen

Uppteckning nummer Lmv-M1163a

pil Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Vilda ungdomsupptåg

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Gästgivare Anders Bergman  År: 1915

Socken/stad: Nordingrå  By/kvarter: Vennersta

Nils Nilsson i Kåsta här i socknen var en riktigt elak gubbe. Hans hustru låg sjuk under många år, så att de måste lyfta henne. I själva hennes dödsögonblick luggade han henne. Hon satt i en stol vid spisen, och då dödskampen överföll henne, sparkade hon omkull en panna med gröt och sur mjölk, som gubben lagat till åt henne. Däröver blev Nils så till den grad ursinnig, att han fattade gumman i hårhärnan och sade: "Du kan göra dä ille är, din djävel, fast du är se sjuk, se du skä bäras både hiti spisen å härifrån diti sänga". Men i det ögonblicket slog förlossningens stund för den arma hustrun.

Det var inte bara mot hustrun, han var djävulsk, utan mot alla han slapp till mot. Detta gjorde honom så förhatlig för alla, synnerligast för de unga, vilka senare gjorde honom allehanda spratt. En kväll var det "rockstuga" hos Nils Nilsson. Då gick en del pojkar upp på stugutaket och stoppade till skorstenen med en hösäck. Gubben förstod att ungdomarna var ut, gav sig iväg upp på taket och lyckades slutligen med stort besvär få upp säcken ur skorstenen, för de hade vräkt ner den djupt i pipan. Men då han kom ned från taket, möttes han av en hop pojkar, som jagade honom ut i snödrivan och ned i ett stort kar, fyllt med vatten. De hade räknat ut detta på förhand och gillrat karet för honom.

En annan gång var pojkarna där och "ropade på döra" åt pigorna. Då kom husbonden ut i förstugan och skällde. Pojkarna hade krånglat upp dörren, så att han mötte dem där. Det blev inte långa "evingar?"! De tog gubben i bara skjortan som han var, satt honom på en s.k. "skjutsläde" (ett slags mycket lång och smal kyrksläde med stänkskärm eller "skjul"), kastade till honom ett fång ärtris, som han skulle få ha till slädfäll, och så utför backen med honom. Det var klingande skarföre, och backen är en av de brantaste i socknen, vilket inte vill säga litet. Släden stannade först i motsatta sjölandet, och därifrån fick han promenera hem på sina bara fötter i ganska sträng kyla. Det var då omkring ½ km. En ren lycka var, att han inte körde emot någon sten eller dylikt, då han åkte utför, ty då hade det blivit bara trasor av honom. - Detta är bara ett par av de många vedervärdigheter han fick utstå, men han blev inte bättre av all denna tuktan utan snarare djävligare. Det var endast en 6 å 7 år före sin död, som han luggade sin döende hustru. - Men då han var mellan 80 och 90 år for det i honom, att han skulle dränka sig. På gården var en brunn, som sällan hade något vatten och den var helt grund. Där hade han sig ned en sommarkväll, men han ångrade sig och kom upp igen - alldeles full med dy och "grospya" (grodslem). Efter den betan fick han en annan syn på livet och dog ett eller annat år därefter som en vanlig, hygglig människa. Det skedde på 1860-talet.


Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:IV_1915. Uppteckningsnr: 1163


Denna uppteckning tillhör kategorierna:
Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


VINTERBILD SKIDÅKNING UTFLYKT BYGGNAD

LANDSBYGDSBEBYGGELSE

UTSIKTSTORN

Piphuvud

Tavla

Tavla