Folkminnen

Uppteckning nummer Lmv-M185a

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Bröllopsseder i Graninge på 1850-talet

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Paulus Norling År: 1915

Socken/stad: Graninge By/kvarter: Våijen

Då de kommit så långt med varandra fäst man och fästmö, att de skull ta ut lysningen gick de till prästen här på Bruket och fick ett betyg på att de skulle gifta sig, att de hade gått och läst, huru de bevistat husförhören och hurudan kristendomskunskap de hade. Sen fick man fara till Sollefteå till prosten där, för han var "huvudet" även här: S. Då jag tog ut lysnignen var det prästen Runsten. Han frågade då, om "kvinnan var havande". Det var hon inte, och det tyckte han var bra. Så fick man av honom lysningsedel att lämna åt prästen här, och den lyste det på vanligt vis. - Tredje gången det lyste, skulle fästfolket gå i kyrkan och "höra lysningen". De två andra lysningsdagar var det aldrig bruk, att de skulle gå till kyrkan. På aftonen tredje lysningsdagen höll "lysningskalas" hos fästmannens föräldrar. Det var bara närmaste skläktningar i ömse sidor, dom nu kom ihop. Nu lade man om råd angående bröllopet.

Bröllopet hölls alltid i brudens hem och bekostades vanligtvis helt och hållet av hennes föräldrar. Det ansågs inte hedersamt, om hans föräldrar skulle må bidraga. - Vigseln förrättades alltid i kyrkan, såvida inte bruden var "syttn (havande) och det hade gått för långt. "Kyska brudar" begagnade alltid guldkronan, och det kostade 3 kr. Nu inträffade det emellnnåt, att somliga narrade åt sig guldkronan. Då de sedan blev uppendagad- och det gjorde det alltid- så fick de böta 3 kr till kyrkan.- Bröllopen pågick för det mesta tre dagar. Första dagen kallades "stordagen". Myckenheta var det en söndag. Tidigt den morgonen begav sig bruden till prästgården i sällskap med brudgummen och två unga pojkar och flickor, som skulle vara "pellhållare". Nu klädde prästfrun bruden i kronan, slöja, pappersblommor och på bröstet ett vitt tygstycke, som nästan liknade en "nattkappa". Bruden hade svart klänning. På vänster sida av bröstet på brudgummen fästes en stor stjärna av förgyld papp och två pappersrosor, som var stora som en knystnäva. Bruden hade två sådana stjärnor, en på var sida, och dessutom hade både brud och brudgumme ett rött kors mitt i bröstet. Det hade alla armarna lika långa, var nära ett kvarter tvärtöver och armarna omkring en tum breda. Det hade också hända, att bruden hade långa förgylda kedjor omkring halsen. Pellhållande fick var sin pappersblomma på bröstet.

Kl 10 bar det iväg till kyrkan. Först gick spelmannen eller spelmännen och spelade en brudmarsch på fiol hela vägen från prästgården till kyrkan, efter den gick prästen, så brudparet - han till höger - efter dem kom "pellhållarne" parvis, brudgummens föräldrar, brudens och sedan hela den övriga brudskaran, som skulle vara med på bröllopet. Då de kom fram till kyrkan, steg spelmännen på var sin sida om dörren utanför och fortfot att spela, tills alla gått in. - De de kom in i kyrkan satte sig bruden på vänster sida i främsta bänken, och han i samma bänk på högra sidan gången. Flickorna, som skulle hålla pellet satt hos henne och pojkarna hos honom. Brudparets föräldrar och syskon satte sig i bänkarna strax bakom brudfolket - kvinnorna på sin sida och vännen på sin. Sedan hela gudstjänsten var slut, vigdes brudparet efter kyrkohandboken. - Det ansågs vara mycket viktigt att pellet hölls riktigt rätt över brudparet. Det var någon"me" (vidskepelse) med detta, men vad det var, minnes jag, inte nu. Då de kom ut ur kyrkan, var spelmännen till red och spelade hela skaran till prästgården. Där fick de kaffe, och sen for de till bröllopsgården och tog prästfolket med sig.

Då brudparet steg ur åkdonet, ställde sig spelmannen vid stugubron och spelade, medan de gick in. Var det sommar, hade man satt en björk på varsida om stugbron och knutit ihop deras toppar, så att det blev som en port. Nu gick hela skaran in i byggningens största rum, "brasrummet", gästerna stände sig runt om väggarna, brudparet mitt på golvet och framför dem prästen. Han höll till de nygifta ett tal eller läste ur en bok, huru de skulle vara Guds behaglige och leva sams med varandra. Detta kallades att "sängle" dem. Sen fick de kaffe och mat, men detta var endast en mindre måltid. Efter detta fick de dansa och roa sig bäst de kunde. På sina ställen bestods det nu vin åt kvinnorna och brännvin åt karlarna. Det kunde dröja ända till kl. 10 eller 11 på kvällen innan det egentligen stormatmålet var färdigt. Det dukades i brudrummet med bord runt väggarna och bräder ellerr bänkar på ömse sidor. Maten bestod av all möjlig smörgåsmat "på bätter vis", som man kunde få till, vidare kött, korv, fläsk, lax och annan fisk och så för det mesta sviskonsoppa. Drickat var hemgjort, mycket stark och gott. De bryggdes flera, flera tunnor, och det gick åt. Brännvinet sattes fram i flaskor, och de fick dricka efter behag. På varje bröllop var det tillsatt en särskild värd, som kallades "bonn". Han skulle se till, att maten kom fram i ordning och att alla fick.."Bonn" måste vara en erfaren och kunnig man, och han brukade myckenheta koka punsch och laga till andra godsaker.

Sedan man ätit, satt brudparet och prästen kvar vid bordet för att "ta upp brudpengarna". Prästen ropade först upp släkten i tur och ordning, började med brudgummens far. De gick då fram och mannen lämnade pengar och hustrun sade, vad de skulle få eljest. Så gick det hela släkten igenom på bägge sidor, och sen kom de övriga fram. Allt som gavs skrevs upp och utropades av prästen. "Bonn" stod till ? vid bordet och slog i ett glas vin åt var och en som gav. Sedan alla givit, räknade prästen ihop beloppet och "förkunnade" det varpå han tackade dem alla över lag, varvid brudparet steg upp och instämde. På samma gång togs också upp gåvor till de fattige. - Föräldrarna gav vanligtvis 40 eller 50 kr, de övriga släktingarna 15, 10 o 5 kr. Menigheten gav myckenheta 5 kr. Föräldrarna gav dessutom en ko, småfä, sängkläder osv.

Nu for prästen hem, det röjdes rent i salen och sen bar det till att dana på ekarpen. Det var också först nu, som det blev att tutta och supa mera i ordning. Men det var sällan man såg någon, som var stupfull. De gick och redade sig för det mesta bra. Först skulle "krona dansas av bruden." Brudgumman dansade först en kort dans med henne och sedan släktingarna utanför undan. Då brudparet dansade första låten, fick ingen fler vara framme på golvet. Det drog om ha länge innan alla karlarna dansat med bruden. Sedan detta var gjort, tog bruden av sig bruddräkten och klädde på sig andra kläder och "sen dansade de huven droven alldeles som orren", så lång natten var. - Då det antligen bar till att ligga, fick gift folk ligga i sängen. De hade alltid ställt så, att det fanns ordentlig sängplats åt dem. Men åt ungdomen bäddades hela väggen utefter i stora rum. Detta bäddar kallades "knobbädder", för de levde om sig och knoade till de där bäddarna alldeles förfärligt. Naturlitvis skulle de ligga ihop, pojkar och jäntor.

På morgonen kom ungfar och ungmor med en stor korg smörgåsar och gav dem som låg. "Bon" och "matmor" gick med en annan korg. Sen de stigit upp och klätt sig, fick de kaffe och de som ville ha en kask. Resten av bröllopet åt de och dansade hela tiden och söp med. Då de skulle till att fara, delades ut matlotter åt alla, som de skulle ha med sig hem. Detta kallades "bröllops-nästa". Då alla satt sig i åkdonen, gick "bonn" omkring och bjöd varenda en på en färdsup, kvinnorna fick vin. Så for de iväg, hurrade och viftade med näsdukarna, och så var det slut med bröllopet.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:I_1915. Uppteckningsnr: 185

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Människan

Giftermål och äktenskap

Äktenskapets ingående

Bröllopet

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer