Folkminnen

Uppteckning nummer Lmv-T1341

pil Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Spåfinnar i Ormsjö

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Födorådstagare Karl Johan Johansson  År: 1917

Socken/stad: Dorotea  By/kvarter: Ormsjö

På var sin sida av Ormsjön längst i väster bodde i mitten av 1700-talet finnen Johan Nyberg och finska änkan "Spå-Märet", han på södra sidan, hon på den norra. De båda hade endast döttrar, inga söner. Bröderna Karl och Israel Samuelsson-Lundblad från Hammerdal hade givit sig ut på spaning efter hemmansdörrrar hit norrut. Karl var farfar till min farfar. För honom hade han talat om, huru det gick till, då de kom hit till, då de kom hit till Ormsjö: "Då mä kom, gick mä in i våndera gåln, å dit mä kom, vårt mä stanan". De var knecktar eller jägare "bägge två och uppträdde i sina uniformer, "å stårsan tyckt då rugd, når mä kom i storgaljonshattan å sälvspännan ti skon". De fick alltså var sin flicka och hela hemananen med. Hustrurna dog bägge, sedan de fått var sina tre barn. Då for de båda bröderna till Jonsgård i Ström och giftade sig med var sin syster, varpå de vände tillbaka hit. - Dessa första bebyggare låg i ständig fejd med lapparna, som tyckte sig bli trängda av de bofasta. Det berättas icke, att de gick handgripligen till mot varandra, utan de använde sig av sin spådomskonst. En dag kom en av Johan Nybergs största getter springande mot honom ute på backen, som hade hon varit förföljd av något. Så reste hon sig upp på bakfötterna, störtade överända och var död. Johan misstänkte strax, att en gammal lappgubbe, som bodde "västivallen", dödat henne medelst en "spåsändning". Han gick genast fram och skar geten i tio delar, som kan lät ligga kvar på backen. Den samma natten rev vargen tio av lappens största renar. Tidigt på morgonen kom lappen till nybygget. Han bar mössan i handen, grät och var mycket ödmjuk och ville, att de skulle förlikas, ty han märkte, att fingubbens spådomsande var stackare än hans egen.

"Spå-Märet" var enligt sägnerna en riktig trollkäring. Uppe vid sommarfähuset hade hon en hop stenar, lämpligt stora att lyfta. Var och en sten hade ett konamn. Då hon på sommarmorgnarna släppte ut boskapen, vände hon dessa stenar med "huvudändan" mot skogen och på kvällen vände hon dem helt om. Kvällar och morgnar mjölkade hon ett stenarna. Somliga har sagt, att hon stack in en kniv i stenarna och mjölkade ur skaftet, men detta höres ju ALLT för onaturligt. Flera av dessa stenar låg kvar i min barndom, och de visste också namnen på dem, men om de hette så från början är ju osäkert.

En gumma från Bellvik hade en påsk blivit bjuden till "Spå-Märet". Denna dukade fram maten på ett bord i ladugården: fint gjorde hon detta och mycken mat satte hon fram. Då de skulle till att äta, gick Märet omkring och bjöd "de osynlinge" ta plats vid bordet.(x)

Uppe i skogen ovanför gården hade Märet en stor "afferkas", som hon offrade åt för att få lycka och framgång i sina företag. Hon hade hotat ut, att om någon vågade bränna upp den kasen för henne, så skulle hans gård komma att brinna. Då min farfar var lillpojke hade han tänt eld på "offerkasen". Om han gjorde det av okynne eller oförstånd, vet jag inte, men sedan han blev bonde, brann hela hans gård ned i grunden. Då jag blev vuxen och fick av andra höra berätttelsen om "Spå-Märtes" hotelse var farfar redan död, men farmor levde, och med henne talade jag om saken. Hon sade sig ej veta något om denna hotelse och trodde inte, att eldsvåden hade något samband därmed. Förmodligen hur sägnen härom kommit till efter eldsvådan. Alla människor häromkring tror emellertid att den är sann.-

Sedan hennes måg Karl gift om sig, bad Märet hans hustru om läder till ett par skoremmar en gång, men hustrun gav henne det svaret, att hon inte hade något läder att avvara åt henne. Då hade Märet svarat som så: "Jaså hm, hm!. Inte skall det fattas virke till skoremmar åt dej efter mina dagar". Därmed menade hon, att kreaturen skulle komma att stryka medför henne. De lärde också ha en alldeles ovanlig otur med boskap i det huset.

Om "Spå-Märets" slut berättar sägnen följande. Hon var gammal och orkeslös och låg på sommaren i konladan innanför den avbalkning, där de brukade ha halmen. En morgon, då de kom dit för att se om henne, låg hon invid ladans motsatta vägg och var död. Runt om henne på golvet och väggen var det fullt med blodstänk. De trodde, attt djävulen själv eller åtminstone något annat osynligt dräpt henne genom att slunga henne över balken och i väggen. Gammalt folk i min barndom påstod, att det i sin ungdom sett dessa blodfläckar på väggarna. Den ladan är nu bortrflyttad från gården och uppsatt till foderlada. Det är inte förutan, att man än i dag har fasa för det gamla huset.

Enligt en annan uppgift hade gumman frisk och kry befunnit sig inne i stugan, då någon ute ropade hennes namn. Hon gick ut. De innevarande hörde en röst säga, att den här gången slapp hon inte undan. I detsamma skrek gumman till, då att det sjöng i stekpannan, som hängde på väggen inne och bortifrån konladan hördes det en tung duns, då fan slungade "Spå-Märet" i väggen.

X) Men åt sig och den andra gumman dukade hon inne i stugan.


Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:V_1916-1917. Uppteckningsnr: 1341


Denna uppteckning tillhör kategorierna:
Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


UTHUS

MÄSSHAKE KYRKOTEXTIL KYRKA

GRUNDMUR KYRKA

Ljusstake

Tapetprov

Ur