Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-M1023a

pil Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: En utböling

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Hustru Fredrika Bäckman  År: 1917

Socken/stad: Vilhelmina  By/kvarter: Klimpen

Det är en 15 år sedan en lappkvinna, som hette Stina Maglena, dog. Hon talade om detta för mig:
Hennes mor hade en gång en hel vecka uppehållit sig vid en avsides liggande fjälltjärn för att där bereda skofoder, ty det var gott om lämplig starr vid den tjärnen. Första kvällen, hon var där, kom det en främmande flicka till henne vid elden och bad att få vara hos henne på natten. Det fick hon så gärna.
Länge satt de uppe och språkades vid, och den främmande tycktes inte ha någon lust att lägga sig, så att lappkvinnan till slut måste säga ifrån, att nu ville hon sova.
Då hon vaknade på morgonen, var den andra borta, men på kvällen kom hon tillbaka igen. Så pågick det kväll efter kväll. Lappkvinnan tyckte nog, att det var besynnerligt med den besökande, men hon låtsades ingenting om, ty hon trodde att det var en av de underjordiske. Men sista kvällen talade hon om, huru det var.
Då hon var nyfödd, hade hennes mor mördat henne och kastat ned henne i tjärnen. Där hade hon sedan dess varit, och nu var hon 23 år. Om dagarna måste hon vara nere i vattnet, men på nätterna fick hon komma upp på land. Som där vanligtvis inte fanns några människor, hade hon det förfärligt långsamt. Det hade varit så roligt denna vecka, då hon fått ha sällskap. Så hade hon talat om, vilka som var hennes föräldrar. Lappkvinnan kände henns mor, men denne var död. Då "utbôlingen" - den andra - fick höra detta, hade hon tyckt, att det var förfärligt skada. Om modern levat och kommit "na se när" (något så när) skulle hon ha dödat henne och dragit ner henne till sig i tjärnen, och där skulle hon fått stanna och hålla henne sällskap.
Nu måste hon vara ensam så länge som det var bestämd, att hon skulle ha levat, om hon ej blivit mördat. Först sedan skulle hon få den rätta dödens lugn och ro och vila sig till domedag. - Stina Maglena slutade sin sin berättelse:" Och det här är alldeles säkert sanning för mamma brukade aldrig ljuga, och då hon berättade detta för hos barnen, ville hon bara gråta".

-------------------------------
Anm.
Jag är mest böjd anse föregående vara en ren dikt. Stina Maglenas mor berättade så för sina barn, särskilt flickorna, i rent sedelärande syfte, en form av uppfostran som visst icke varit sällsynt bland den bofasta befolkningen. Som moraliserande dikt är den alldeles ypperlig: den måste ovillkorligen i barnasinnet väcka medlidande för de små barn, som mördas av sina mödrar; den sätter ett hemskt straff i utsikt för barnamörderskor - de två starkast återhållande krafter man kan tänka sig för en som kommer i frestelse att begå ett sådant brott.


Samma uppt. även under rubrik: I. Människan. A. Barnet. Fostran.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:V_1916-1917. Uppteckningsnr: 1023


Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


MAN SKIDOR

MINNESSTEN



Teckning

Tapetprov

Skopa