Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-N913b

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: På en storbondesgård i mitten av 1800-talet

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Förmånstagare O Olovsson År: 1907

Socken/stad: Dorotea

Far min, Ol Jönsson, var den andre bonden här på hemmanet.När han var född, minnes jag ej säkert, men mor " a Ol Jensa- Brita" var född 1804. Han dog visst 1861 men mor levde ända till 1899. Far skattelöste det här hemmanet. Då de var i sin välmakts dagar, var nog den här gården den "drygast" (förmögnaste) i hela socknen. Jag minns, att de hade över 20 "blanka" (speeieriks dalrar.) Det var ingen liten summa på den tiden. Jag vågar då, att de kunnat köpa vilket hemman som helst i hela socknen för den summan. Men största rikedomen låg i boskapen. På vårarna fanns det 25-30 nöt,"6 gång tjug saui" (120 får) och 5-7 hästar. På hösten strax efter Mikaeli, slaktades för hela året. Det var vanlig, taxa att slakta en 4 å 5 nöt och en 25 till 30 får. Köttet bastutorkades och hängdes upp i "bura" (plusat av "bur" = häbberg) Det var två sådana. På väggarna hängdes nötsidorna och andra stora köttstycken, det mindre köttet hängdes på stången i taket. Året om var det i bägge häbberen så fullt med kött, att det sällan var att se vare sig tak eller väggar.

För alla dessa djur hade man två fähus, ett för korna och ett för fåren. En vår inträffade det, då vi skulle kasta ut "dongen" (gödseln) ur fårhuset, att vi hittade ett får nere i dongen. Det hade strukit med under vintern, utan att någon saknat det.

Det behövdes naturligtvis en väldig massa foder åt denna boskap."Hajmjolhöje" räckte inte ens åt hästarna utan dessa fick lov äta mycket "blafor" (skorpfoder) De andra kräken utfodrades med stass. Myrmarken, som hörde hemmanet till räckte inte, utan de arrenderade mycket på andra sidan gränsen. Man fick slå så mycket man ville för en "blank". Det var det årliga arrendet. Hela sommaren hade man minst sex personer på slåtten. Dessa rustades vanligen ut med "nästmat" på måndags morgonen, så att de redde sig hela veckan. Det var att ta med häst och klövja. För att inte glömma någon av de viktigaste delarna, som man behövde utom själva arbetsverktygen, hade man en minnes rim som lydde: "slipsten å ellben tri ting å gryta." "Ellben" var flinta, stål och fnöske. De där "tre tingen", som skulle vara med var matskål, skedar och yxa. På myren låg man på nätterna i "busta" (Fotografi av sådan är förut av upptecknaren inlämnat till museet.) På myra var det långa arbetsdagar. Var det lämpligt väder, höll man ifrån kl. 5 och 6, på morgonen till kl. 10 och 11 på kvällen, men man tog sig gärna mitt i dagen en eller 1 1/2 timmes sömn. I regnväder var man ju inte fullt så girig, men de var inte rädda för att "lägga ner" foder. Det är ett gammalt talesätt att den "som vill" råckå (räfsa upp) i förvär, må slå i regni (regn), och det är då sanning. Med slåttern, höll man i till så sent på hösten, att "myra såg ut som en rallräv" (rödräv). Då hade man fått ihop omkring en 50 stackar. På den tiden vräkte de ihop mycket större stackar än nu. Stackar på två vinterlass var små, sådana på upp till fyra lass var inte alls ovanliga. Blev bärgningsvädret långvarigt dåligt, ställde man till "grubbfor". Man grävde djupa gropar i marken och vräkte i dessa storbladigt och grovstjälkigt foder (mest kulgediums alpinum). Man hade hästar och körde ihop fodret. Det behövdes i varje "grubba" omkring en hundra lass råfoder. Detta trampades ihop mycket hårt. Då gropen var full, och fodret slutat sätta sig, täckte man över med löv och ett tjockt jordlager. Det var besvärligt hämta igen detta på vintrarna, ty här faller ju alltid mycket snö. Och sedan gropen var öppnad, frös fodret ihop, så att man måste ha yxa och hugga lös det i stycken. Dessa måste man ha liggande inne i fähuset och låta dem tina upp innan man gav dem åt korna. Men dessa var synnerligen begivna på "grubbfore". Det hade en mycket stark jäst lukt.

Innan man gick ut att slå på morgnarna, fick man ingenting alls till livs, ty kaffe användes då för tiden endast vid de stora högtiderna och då främmande kom. Först framåt kl. 9 åt man frukost, då smakade maten!

Fastän här är synnerligen gott om bete för boskapen om somrarna, for man vida omkring med kräken. På våren, medan det ännu låg stora snödrivor i skogarna på skuggiga ställen, flyttade man med boskapen till Majssätern. Där var det redan "full bet" uppe i liden, ty denna är mycket brant och vänder sig mot söder. Där hade man kräken tills man skulle slå "hejmjola" (lägdorna), då man flyttade hem med dem. Då det bar iväg "västom gräson" med slåtterfolket, flyttade man med boskapen till "Nysätern", som ligger närapå vid gränsen. Därifrån buförde man till Mejslidsätern igen och slutligen på hösten hem. Till Mejslia är det omkr 1/4 mil och Nysätern ligger åt motsatta hållet ungefär 1/2 mil så att boskapen hade att överfara ett område på över en mil. I västra gården här i byn hade de dessutom sina områden, så att kreaturen sällan möttes.

På senvintern blev de somliga gånger smått om foder, så att man måste tillgripa rönskav, lav, björkkvist och hästgödsel till utfodring. Sådana gånger var kräken både magra och bensvaga på vårarna, och korna mjölkade knappast någonting, då man flyttade med dem till Mejslia, men sedan de varit där bara en fjorton dagar, var de i full ordning på alla sätt. Detta ideliga kringflackande med kreaturen gjorde att de blev mycket vidlyftiga och "vifaren" (vitt omkring farande) av sig. De visste ju inte alls var de egentligen var hemma. Synnerligen under "sopptia" (svamptiden) på höstarna, slet "jätarn" ont. Men även eljest på sommaren hade man göra med att hålla boskapen borta från slåtttermyrarna och forstackarna.

Då vi "löste ut" på våren, lade mor alltid en yxa under fähusdörren och satt en kniv utanför. Det skulle vara till skydd mot "de underjordiske", som hon hade mycket stark tro på. Hon påstod sig flera gånger ha både sett och hört dem. Då en ko kalvat, lagade hon alltid i ordning en "drickesbytta" åt kon. Det var diskvatten, salt, sådon och en kaka kornbröd. Den gjorde hon i ordning inne i köket, men innan hon bar ut den, kastade hon ett eldkol i byttan och korsade i den med en kniv. Även detta var mot "de underjordiske", så att de inte skulle slippa till att tillfoga kon något ont genom drickat. På alla kärl, som hörde mjölkhanteringen till, var ett kors inskuret och ett sådant var också skuret genom bottnen på ostkaren, så att det blev kors på ostarna. Kors gjorde hon också på smöret i "dallan" (plural av dall = bytta med lock) samt i mjölet i mjölkistorna i häbbret.

Vintertiden hade man inte mycket mjölk men däremot på sommaren. Sommarsparet brukade gå upp till så där en 16 "vå-åg" smör lika mycket ost och dessutom mesost. ("våg" norsk vikt motsvarande 2 lisspund eller 17 kg.)
Man kände icke till konsten att dika och vända jorden. "hejmjola" var endast avröjd mark, där torven låg som naturen danat den. Men som man hade så väldiga massor av gödsel att vräka på, växte det rätt bra fast inte på långa vägar som nu.

Den öppna åkern räckte till ett utsäde av omkr 12 "vååg" korn och därtill potatis nog. Åkern byttes aldrig om. Det har funnit åkrar här i byn som använts på samma sätt i över 100 år. Nu är de alla utlagda till vallar. Som marken är mycket brant, har jorden under årens lopp genom plöjningen likasom glidit neråt. Långt upp på en sådan åker finnes endast ett tunt gruslager, då däremot åkerrenen vid nedre kanten är ett par alnar hög, ja kanske mera.

Fisket var ganska givande trots den grova, olämpliga redskapen. Näten var bundna av hemspunnen lintråd, grov och ojämn var den, och tälarna var flätade av hästman. De var grova och starka nog till körtummar. Jag vet att de kunde ha ända till tre tunnor saltad fisk till vintern, men fisken var mycket mager mot nu. Det var nog för mycket av den i sjön, så att maten ej räckte till åt dem. Nu har den blivit uttagen, så att den får mer mat, som är kvar.

Även jakten var givande, synerligast fågelgillring. Jag vet att det inträffade sina gånger att vi fick ända till 60 ripor i snarorna på en dag, och en gång sköt far två tolfter ripor, då han körde till fjälls efter starr, men det var ju inte lika gott om fågel alla år. Även orre,hjärpe, tjäder och sjöfågel tog man mycket av. En del ripor tog man med till Norge på vintrarna, men det var liten betalning för dem. Det mesta var väl "H skilling norskt".Riporna användes på det sätet att man skar ut brösten på dem och torkade dessa framför brasan, var efter de kunde förvaras länge. Dessa torrbröst skar man i skivor och bredde smör på och åt. Det övriga av fågeln kokades. I "bua" fanns det nog sina gånger hundratals"Ryöp-soppa" (Ryöp= ripa (av ripa) "soppa" Det tjocka köttet på fågelbrösten. Benämningen kommer därav, att fågelbröstet till formen påminner om den björksticka, varavfnöske beredes, och denna svamp kallas på frostviksmålet "Söppa" singular form " i sö-öp" Karlarnas förnämsta vintergöra var att köra hem foder och rusta till ved, binda tryggor åt hästarna, hålla körredskapen vid makt, lagga och göra tåg och göra trä skålar, de förnämsta kärlen, samt jaga och fånga fågel. Hare togs i snaror, älg fanns icke alls till förrän på 1870 talet, då den invandrade nerifrån landet i rätt stor myckenart. Utom att kvinorna skötte kreaturen så spann,vävde och stickade de. Det var nästan uteslutande ull man arbetade. Man spann endast så mycket lintråd som behövdes att sy med och binda nät. Linet köptes från andra trakter. Man fick naturligtvisen väldig massa ull av alla fåren, men det behövdes också, ty alla kläder var av helylle t.o.m underkläderna. Karlakläderna tillverkades av särskillda skrädare, som kom hem till gården. Funktionerna gjorde sina kläder själva. Kalsonger begagnades icke varken av karlar eller kvinnor. Enda underplaget var "stringen", en grov, vävd ylle skjorta. Sängkläderna utgjordes av renhud att ligga på, "fårlöddifäll" (fårhuden fäll dvs fäll av långulliga fårskinn) och kuddar fyllda med fjäder. Kudden var gjord av finsämskat,ludet kalvskinn med ludensidan ut. Var på kuddarna änvändes icke. Likaledes var lakan alldeles okänta hav fin bara för en 30 år sedan.Halm eller hö lades löst i sängarna. Dessa var väggfasta och stod ända till tre i rad efter samma vägg. Fällarna tillverkades av särskillda fällmakare, som beställdes till gårds. Far och mor hade minst 20 "Fårloddifälla", som aldrig någon legat i. De hängde på "lofte" (vinden) i ena "bure". Skorna sydde karlarna själva av läder, som de också berett. Tråden var sentråd, som kvinnorna "spann"(rättare snodde för han, inga andra verktyg användes härför än tänder och händer, tvinningen skedde med handen mot kinden eller låret). Vintertiden , då det var mycket kallt, använde man lappskormen också "lussa". Sulorna till dessa var av grovt garn, spunnet på "Vingelsnälla" av kosvanstagel. De bildades genom en sorts egendomlig sömnad med en kvarterslång, grov, järnnål, som hade ögat ungefär två tum från ena änden. "Överlädret" till dessa var av vadmal. Inuti "Lussa" hade man tjocka "Fosfola" av grovt ullgarn. I alla skor hade man vintertiden både "såoka" (långstrumpor) och "skoffor" . Sommartiden användes icke strumpor utan endast "skoffor" eller också bark av ung sälj, vars yttre gröna lager man skrapat av, varpå det kvarvarande repats upp i fina strimlor. En annan sort "skobuna" var "snaulav skon" eller "kröttörskon" (kreatursskor). De syddes av "bällingar" (benskinn) från nöt eller "kräffor"

Till jularna skulle barnen ha skor av kalv bällingar "Kräfför skon" användes endast vintertiden, ty de var ludna. Sommarskorna (norrlandspjexorna) kallades "Lauparskon" (av Laup = springa). Underkläder bytte man om varje lördagskväll, men på måndagsmorgonen tog man åter på de avlagda underkläderna. Man hade inte många ombyten och inte blev det tvätta för "kvarvuecka" (Var vecka).Männens dräkt utgjordes i övrigt av byxor med "luka" (Lucka) väst och kort "tröja" eller rock, allt av vadmal. Till vardags var det grå kläder, till helgdags blå eller av naturligtsvart ull. Mössan var en stickad toppmössa, blå till färgen och med rött, flossat bräm. Ytterkläderna var avsedda endast för vintern. De utgjordes antingen av en vadmalskappa eller hundskinnspäls. Fattigare folk hade päls av renskinn. Så hade man hundskinnsrocka och handskar. Omkring halsen hade man ett "plap" (halsduk) av ylle eller siden. Somliga gubbar hade fin helgdags mössor av röd filt samt knäbyxor. Fruntimerna hade kjolar av rutigt eller randigt vadmal. Den räckte mitt på skobandet och var tätt smårynkad kring midjan. Kjolen kallades "stalj" Så hade de livstycke och tröja, Denna senare hölls samman med häktor ända upp till halsen. Ärmarna på "strigen" gick ända ned till handledan, hade handlinningar som knäpptes som en darlaskjorta. Små smala förkläden hade de också. Dessa kallades på skämt "muslapp" eller "Kuttlapp" eftersom de var så små att just inte skylde mera än den delen av kroppen, som kallas så. I vardagslag, hade de en mjuk, vid mössa, som med två bandstumpar knöts under hakan. Hustrurna hade svart prickigt tyg i mössan ("buva"), flickorna röd prickigt. Till högtidsdräkt använde likadana kläder, fast de var förstås nya, och så hade de "Jamt huva me stytje".

Manngårdsbyggningen bestod av två stugor med mellanliggande farstu och kammare. Det var "ällsterstugu" "västerstuggu"Kåvvån" (kammaren) och "uti döra" (farstun) I "västerstugun" var det två kammaset" ( kammare utan eldstad) innertak fanns endast över dessa kammare. Det ena var "matkammaren" i det andra var det sängar för främmande. Far och mor hade sin säng nere i "västerstuggu" Vi de andra låg uppe på kammarsen- taket eller "halv lämmen som det hette. Dom var inte mera än en vanlig sänglängd djup. Mellan "hålv- låmmen" och motsatta väggen gick det två åsar. På dem lade man upp "stavve" (Laggved) och annat slöjdvirke. "Älsterstuggu" var lika, bra med den skillnaden, att det inte var några kammers under halv-lammen. Det var alltså en riktig gammaldags "halv-lam" stuggu.(Anm detta tyckes hava varit den ursprungliga typen för boningshus här i Frostviken. Den sista i sitt slag här i socknen revs för några år sedan. Den var då mycket förfallen. Strax förut uppmätte ajg den i detalj och fotograferade den. Med ledning av i väggarna befintliga märken, egna hågkomster från barnaåren samt äldre personers uppgifter utarbetade jag en rekonstruktionsritning och fullständig beskrivning av densamma, och överlämnades desse handlingar till Nordiska Museet. Detta torde vara den enda fullt tillförlitliga och detaljerade beskrivning som finns över denna intressanta stugutyp. Härnösandsmuseet borde skaffa sig avskrift och kopia därav. I östrastugan där "gaffafolke" (förmånsfolket) bodde var det en pinnställning på väggen för mjölktrågen. Mjölken stod alltså öppen för allt damm som yrde omkring i luften. I västerstugan hade man liknande pinnställning i "matkammre" men även där hade man kärlen med "tjockmjölka" inne i "stuggu" på hyllor över spisen. Tora matvaror, som skulleanvändas i första hand, förvarademan dels i kistor och dels i förändamålet gjorda stora askar av böjda björkskivor sk "läupa" "Klenningslaupan" var av två slag, dels halvcirkelformigaoch dels triangelformiga. De första tjänade att ha hela klinta kakor i de senaste förvarade man färdigskurna "Klennings skojer" (angående denna maträtt se No 897) i hela byggningen fanns inte en enda målad fläck, ej ens möblerna var målade, Väggarna var nakna timmerväggar med delvis runda stockar, men nere på gården var en fin stuga, bestående av "stuggu","kåvvå"och dör" (farstu). Där var det "låft" (innertak) på åsar. Väggarna var soppade invändigt.Där utan på var papper påklistrat och på detta var det målat stjärnor och rosor (med schablon). Innertaket var prytt med o formigafigurer. I den stugan fick främmande hålla till.

På senare tid ändrades det om något i "västerstuggu" " Måssafara" (våten) mellan stockarna fyldes med träribbor och rappning, väggarna vitlimmades och stänktes med blå och röd färg, så att det blev "duppit" (Prickigt) Boningshusen var mycket omsorgsfullt förenta.På takåsarna låg det först "bol-fro" = bräda i motsats till "klåv" eller kluvet virke, som användes på uthus) på detta var ett lager av tunn näver, där ovanpå grästorv, så kom det riktiga vattentaket av näver och så överst ett torvlager. Så var det på boningshusen och det behövdes, ty "stuggu-romme" var ju öppet ända till yttertacket.

Ifähusen var det innertak av kluvna stockar med näver och jord på. Yttertaket var där enkelt nävertak med torv på. Korna stod med huvudana mot väggen. Mellan dem var"bålka" (balkar) av trä.Bindslena var av vidjor och enklövar. ("labänna") och "hässehklåvvåin") Sådana användas delvis ännu. Det ålåg jätaren att under sommaren tillverka tillräckligt förråd av sådana. Varje vinter i kyndelsmässtiden körde far med två eller tre hästar till Overkallen i Norge. Dit förde han förnämligt smör. Så där en 16 "vååg" (32 lies pund), som han bytte till sig salt och sill för. Av vetemjöl köptes aldrig, mera än ett pund och så en spann råg, och detta räckte gott för året.Man kan förstå att det inte togs till de sorternas mjöl var dag. Kaffe förbrukades det högst 2 skålpund av för året. Som de hade ytterst olämpliga seldon, kunde de inte lägga på många lass att tala om. 2 tunnor sill eller salt var riktigt tillräckligt lass. Men så var det ingen som helst stoppning på "boreträa" (lokarna) utan bara hårda träet, som tryckte mot hästen, då hon drog. I hela selen fanns intet annat av läder än "rompjola" "Bukjåla" var hopvriden av vidjor, som man lindat trasor omkring, för att det inte skulle skava.Allt det övriga var trä och järn. Man hade särskilda slädar för dessa resor. Det var täta brädskrindor med två rum i. Främre rummet var ungefär tre alnar långt. Idetta lades smöret. Först täckte man skrindan invändigt med lärftstycken ("smårkläa"), anskaffade uteslutande för detta ändamål. Så vände man "Smårdallan" (smörbyttorna) upp och ned och stötte till med dem, så att smöret lossnade och föll ur, varpå man lade smörklimparna direkt i skrindan. Varje sådan klimp vägde "ej hell to vååg") (en eller två våg = 2 lisepund) Då man lassat (12 våg) bredde man över smöret med "smårkläa" och överst lades skrindans kupiga lock och laset band ihop med läderep. Baktill på skrindan var ett mindre rum ("skrinnlåa") med platt lock. Här förvarades matsäcks maten och varjehanda små saker. Att man inte tog med kärlen till smöret berodde därpå att man ville ha utrymmet för varor hem. "Talskrinnan", som dessa kördon kallades, var mycket omsorgsfullt gjorda och målade. På bakgaveln var ägarens namn,hemvist och skrindans tillverkningsår målat med stora risliga bokstäver. Yrkesmålare i Norge hade gjort detta. I fars tid var "4 skilling maska norsk räkning" ett ganska vanligt smörpris i Overhallen. ( et 12 skilling svenskt mynt och skålpund eller omkring 59 öre kg.) På slutet var priset uppe i 24 kr. Våga eller 12 kr pundet, men det ansågs vara oerhört mycket. Man körde på den tiden ginaste vägen över fjällen till Overhallen. Den är 13 mil. Resan tog vanligen 14 dagar, men var det riktigt fint före, kunde man hinna på halva tiden, men då hade det också gått alldeles "stavvaläuskt" fort. (det citerade ordet är ett mycket bra uttryck för en oerhörd hastighet. Försvenskat är det 2stav-löst" dvs utan stav. Det är en ortens skidlöparterm. Då man åker skidor utför backarna och ej använder stav, säger man åka "stavva- löusekt" och den hastighet, man då uppnår är i fjällbons tanke den största tänkbara. Härav kommer uttrycket i fråga. På dessa färder gjordes ej stort väsen av "vaskning" och andra toalettbestyr. Då far gav sig iväg, brukade mor hjälpa honom att knyta på "selkesplädje" (silkes halsduken) och den tog han icke av sigförrän han var hemma igen. Hade han under tiden "vaska" sig någongång så var det nog bara "milt alde nosso" (milt efter nässan) Då far kom hem, hade vi barnen att vänta tre goda ting och det var "treakel" (lakrits) "bröstsocker" (kandi-) och "sisop" (sirap), men inte vankades det stora mängder av var sort.

I Norge var det stor efterfrågan på snö.Därför brukade norskar på somrarna komma över och uppköpa sådant.Det var så där en 4 å 5 hästar de hade med sig att klövja omöret på. På var häst lades 4 våg. De måste förstås få ta 2dallan" med men dessa fick man igen på vintern.De ordinarie kyrkobesöken om året var två: i påsk på vintern och "helgasnäss" (allhelgonsdag) om hösten. Då skulle man fram till Kyrkan i "ejde" (Gäddede) och gå till skrift eller till "gussborsch" (Gudsbord) som de gamla sa. Någon handelsbod eller annan rörelse fanns då icke på "ejde", men det inträffade, att någon hanlar "från "Flata2 ( nuvarande Strömsund) kom upp med småkram till dessa helger.Sådana gånger kunde man bli borta hela veckan. Och missa, ty man begagnade tillfället att hälsa på släktingar och vänner "fram i galom" ("galom" =gårdarna.) Sällan fick barnen följa med "te tjerseka". Mången hade ej sett socken kyrkan förrän "han rejst te å skull låsså se framför prästa")("han reste iväg och skulle läsa sig framför prästen" ordagrant översatt) alltid hade man dessförinnan varit på Ankarede någon gång. Där hölls då som en lappmässa två gånger om året, en om hösten och en om våren. De gamla gick även där till "gussborsch".

Anmärkning till föregående.

Uppgifterna att man för 20 speciedalrar skulle kunna köpa vilket hemman som helst i socknen förefaller överdriven, även om man tar hänsyn till det stora värde, penningen då hade.Men nu var det något alldeles särskillt med dessa "blanka" De voro ganska sällsynta synnerligast "gustavs blanka", och i Olov Jönssons samling fanns det många sådana. Dessa "Gustavs blanka" voro synnerligen högt värderade. Enligt gammalt bruk skulle man ge sin fästmö "friarblanken" (eller blankarna) och det var inte riktigt som det skulle vara, om det ej var en Gustav III slant. Då man tog ut lysning, skulle prästen ha en blank, men det kunde vara en av annan sort.

Trots att det hos Olov Jönssons var så oerhört stora förråd av födoämnen, var det enligt mångas samsämmiga uppgifter ytterst snålt med maten åt tjänstefolket. Gumman var begiven på brännvin och tog sig ej sällan så mycket till bästa, att hon kräktes. Hon brände själv.

Åren 1892-4 var jagsätarpojk hos Per Olovsson. Hans mor var då ännu vid full vigör. Med som såg hon, huru det gick utför med gården. Då 2stortia" med alla dess frestellser inbröt i dessa trakter på 1870 talet hade Per Olovsson levt över sina tillgångar, så att han blivit mycket skyldig.1892 slaktades och bortauktionerades nästan all hans boskap. Då hörde jag ofta "brita gommo" berätta huru hellt annorlunda det var "mäddå`n ola Sali å sto i".( dvs medan salig ola och jag stod för) Mot mig var gumman särdeles god och givmild. Utan hennes bidrag till matsäcken vet jag inte, hurn det skulle ha gått för mig om dagarna. Jag måsteändock helt enkelt svälta mången gång. En mängd detaljer i det föregående har jag inflickat efter henne. Skildringen är till alla delar korrekt men visst icke fullständig. Bilden av livet i den gamla gården blir fullständig först då man tar med allt som jag i det föregående antecknat om förhållandena i denna socken i forna tider även som vad jag framdeles kommer att därom skriva, ty överallt i dessa glest bebyggda trakter levdes livet fördom alldeles lika och tänktes samma tankar. Så tex firades julen här i Blåsjön precis lika som i Ankarvattnet (se no 897) Ännu så sent som på min vallpojkstid var det i allt huvudsakligt lika under julen som fordom. I den gamla goda tiden fanns det naturligen en hel del fattigt folk även här. Deras barn kommo till dylika storagårdar som vallhjon och tjänare, De behandlades i regel hårt, snålt och brutalt, och detta sitter än idag i hos avkomlingarna till de gamla storbönderna. På min tida hade en jätarpojk ingen annan lön än mat och kläder, båda delarna nödtorftigt i högsta grad.Om en pojk vid 9 å 10 års ålder kom till en gård som jättare, måste utan lön vara kvar till ett å två år efter det han gått och läst för prästen, han skulle tjäna igen skolan. Så var det då och likadant är det än. Då jag läste för prästen, var jag 15 1/2 år. Då hade jag varit hos samma bonde i 2 1/2 år och slitit en hund både vinter och sommar. Sammanlagt hade han hållit mig 22 veckor i skola på Gädede. För detta krävde han, att jag skulle stanna ett år till utan lov, men jag rymde helt enkelt en dag, då han rest bort. För att räda vår familjs ära måste far skicka dit en av mina yngre bröder på ett år! Mig ansåg han sig ej kunna tvinga tillbaka, ty dels var jag endast hans styfson och dels hade jag gått för andra sedan jag var elva år. Jag tog ny plats som jätare ett år till, fick bra med mat,skapligt med kläder och ingenting vidare!

Levi Johansson.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Uppteckningsnr: 913

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Näringarna

Jakt, djurfångst och fiske

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer