Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-M916c

pil

Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Te å tållå för

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Arrendator Axel Olof Edfors År: 1917

Socken/stad: Frostviken By/kvarter: Ankarvattnet

(Till att tala för)
Till godton och "folkskick" efter gammal uppfattning här i socknen har först och främst hört att "vårrå usisélen" (tillbakadragen, blygsam) och kunna "tållå för" (ursäkta sig), då man blivit bjuden på något på ett främmande ställe eller av främmande, detta t.o.m bara inom byn och av bysfolket. Denna princip är inte helt och hållet förgäten ännu. Många av de gamla gå härvidlag så långt, att det på främlingen verkar som fullständig överdrift, men vad dessa nu prestera är dock endast en svag antydan om vad som varit haver. Bara för en 30 å 35 år tillbaka, ja ännu senare!

Då man kom in i stugan i en annan gård, hälsade man förstås och tog av sig mössan, vilket senare aldrig brukades hemma hos en själv eller sedan man väl installerat sig på det ställe, man besökte. Man rörde sig icke ur fläcken, förrän någon av gårdfolket - alltid far i huset, om han var inne. Satt fram en stol mitt på golvet och sagt: "Stig fram å sitt"! Man kunde ju ta det löst genast efterkomma uppmaningen, säga tack och sätta sig, men var man riktigt belevad, drog man sig om möjligt ännu närmare dörren och sa: "Ja tack! Men i (jag) tjämm dåck (kommer er te besvär. I skulli da int sitt i" Detta hindrade icke, att man kanske blev stannande kvar till nästa dag.

Man hade kanske färdats hela dagen, så att man var både "klar å sopin" (trött och hungrig), men då man hörde far säga det oblikatoriska "Sätt på tjel`n (kaffepannan) mor!" inföll man med ett bestämt "Nä! Dock ska int vòl jårra dåck besvär för mi sjyll!"( Nej ni skall inte bry er om att göra en besvär för min skull) Far eller mor surnade "Dä ä da int nå besvär- å så vill me (vi) da hå`n (ha en) kåppsjöl (själva) å ". Nå, då fick det ju bero så länge! Då kaffet var framsatt på bordet skulle man icke gå fram och dricka varken vid första eller andra bjudningen utan tacka och spjärna emot av alla krafter, fram hålla och betygga att det inte alls var ens mening att "dåck skulle te å ta bort" (göra sig skada eller omkostnad) och man kom ju så ofta "på de hjenn (här) vise" att man riktigt fick skämmas, "å de ä både gäli å änna (på tok och annat) å skamle å "oförskyllt" osv osv.

Till slut hade man då kommit till bords och efter många nidningar och förlägna miner tagit åt sig kaffekoppen, och sen gick det ju undan med drickningen normalt och bra. Men stod där en tallrik med "gorå å krus" (rån och kakor) så skulle man först och främst inte alls låtsas om, att man såg den utan låta värdfolket säga. "Ta tå di djenni, som ä på tallriken!" (Tag av det där som är på tallriken) Det hörde man icke! Mor fick lov att gå dit, ta en tre, fyra rån, bryta dem mitt utav och lägga dem "ditat en på bolhymi" (bredvid en på bordsvirket) Då blev man förstås alldeles utom sig av överraskning, fast det var detta, som man hela tiden sutit och väntat på. Nu var det ju ingen annan råd än att äta upp det framlagda, men att det var "gåli å änna" betygade man än en gång..

Var det många som skulle dricka kaffe, gick mor i huset ofta omkring med kopparna i slagna på bricka och "gav dem i hann. Då gällde det för henne, om hon var armstark, och den, som fick sist behövde "slättes icke" (rakt inte blåsa på kaffet, ty det hade hunnit bli iskallt. Då man lämnade tillbaka den tömda koppen, borde man samtidigt släppa tillbaka halva sockerbiten. Den hade varit så "olagti" stor, ville man till värdfolkets heder visa, att man rakt inte orkat med den hel utan måst bita sönder den (med tänderna).

Kom de och räckte gästen ett slags brännvin, så blev det egentligen inte "tållå för" så mycket. Man fann inte ord nog för sina känslor. Man stammade bara lite otydligt, tog glaset med stor tvekan och smuttade på det helt försiktigt. Det var då väldigt starkt! Hemkokat si! Man fick lov väta två främsta fingrarna på vänstra handen "urlitet" i glaset och gnida sig på pannan därmed, så att det inte skulle "slå åt huggel" (huvudet) alldeles med detsamma och FÖR häftigt. Så vågade man sig då på att ta ur det till hälvten, varpå man hastigt räckte det tillbaka med ett energiskt "tack." Man skulle då "slättes" inte ha mer. Nää då! Men den, som bjöd, var av annan mening. Det där lilla var ingenting att dela på. Man hade inte slagit i mera, än han SKULLE ha. Nå, då han ville så väl, så…. och så drack man ur så nära som på en liten skvätt. Då var det stopp, påstod man, men till slut tog man ändock ur allt sammans. Det var en antingen högtidlig handling, närapå högtidligare, än då man "gick till altars" (till nattvarden). Men han med flaskan slog i en sup till och bjöd! Det måste så vara paret, för eljest blev han "skask" (sned som en ensidigt lastad båt) Jaa, men ! Krånglade man emot. Det blev då alldeles för drygt! Hur det var så tog man glaset, och var det "rart" nu gick det då ner mer i NÄSTAN "otrunges." Det skulle ha ansetts rysligt opassande, om man mottagit de två första suparna på MINDRE cerimoniöst sätt än detta. Men de följande suparna och kaskarna expiderades lustigt och lustigt, enkelt och naturligt, och på slutet av en kväll var det just inte ovanligt, att det var GÄSTEN, som skötte flaskan, och det kanske på ett sådant sätt, att gårdsfolket med våld tog och avsatte honom från den självtagna värdigheten.

Då man skulle få mat, krusade man och "tållå för" efter ungefär samma tema men ändå vidlyftigare. Inte bara det, sade man, att man SJÄLV kom så ofta och skaffade demomak och gjorde dem skada, utan ens BARN och TJÄNARE for ju så oftaden vägen, och de fick ju aldrig gå in i den gården en endaste gång utan att bli förplägade på alla de vis. Åja, invände värden eller värdinnan, det blev ju var sin gång det.Skulle det bara till att noga räkna efter, så nog visste DE, vem som stod i skuld. Det var de själva förstås. Men si, det lade sig motparten tvärtemot.Tala om någon likhet därvidlag! "Den som framma för ä, fe (får) no(g) framma för vårrå älli gaungen." (Betyder att den, som sitter i färdevägen, får ta emot folk och öva gästfrihet långt mera än den, som bor på sidan mera) Det var kanske ett faktum, som ej gick att resonera bort, men OM det nu också skulle vara så, att de inte kom och "ånödde" "den andre så ofta, så blev de då i stället så mycket rikligare och bättre trakterade de gångerna" Dåck hi e ju SÅLLES ställt med både mat å all grejnom,. ätt me fe då rikti SKÄMMAS, når nån fra dåckes tjem hitat åss. Men de ä inga rå me sen. De ä int lönt, me försök te å härm alt dåck. Men- vörri så go å jöri så väl å ta dåck te livs få de like som är!

(Översättning av citatet ord för ord. Ni har det ju SÅ DUKTIGT ställt med både mat och alla möjligheter, att vi få då (måste då) riktigt skämmas, då någon från edert (hus) kommer hit till oss. Men det är ingen råd med det. Det är inte lönt, (att) vi försöker härma efter (eller efterlikna) er. Men- varen så goda och gören så väl och ta en till livs av det lilla som är!

Många utvecklade vi dylika tillfällen en självständig, vältalighet, som utmärktes av verkligt fyndiga infall och briljanta vändningar, andra åter rörde sig trögt med inlärda, alltid lika fraser. Färdighet i att kunna "tållå för" på rätta sättet var något som alla sökte tillägna sig, ty den var det säkraste kännemärket på att man var av "rätteli fålk" (god,belevad släkt) Närmaste grannar emellan lades ej ned så stor omsorg på att "tållå"för", men NÅGOT fick det dock alltid lov att vara.

Då man träffade någon, hos vilken man för någon tid sedan åtnjutit gästfrihet, skulle man "tacka för sist" och det inte bara kort och gott utan medelst att långt, långt "företal." Motparten åter sökte med all makt bevisa, att det "slättes inte var nåckå te å tållå för nå. Det var ju HAN SJÄLV som njutit gott av omtalade sammanvaron, för han hade ju så "lelle" nöjsamt, trevligt den gången.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Uppteckningsnr: 916

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Människan

Samhälleliga förhållanden såsom t.ex. bystyre

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer