Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-M5121

pil Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: I Kvarnkammaren

Upptecknare: Fritz Rask
Meddelare: Fritz Rask 

Socken/stad: Sidensjö  By/kvarter: Nordanås, Örnsköldsvik

Det var höst, vinden pep i knutarna och ute var det beckmörkt och kusligt. Kort sagt ett väder för spöken Troll och sånt otyg men inte för en kristlig varelse. Inne i kvarnkammaren i den gamla kvarnen vid Krockbäcken. En kvarn som var så gammal och förfallen med sina mossbeklädda lutande väggar och sitt vinda trasiga tak såm man kunde nästan tro att den stod bara därför att den ej visste åt vilket håll den skulle ramla.
Därinne sutto några gubbar vid den stora öppna spiseln på vilken en nästan utbrunnen stockvedsbrasa glödde, då och då sändande några flammor mot höjden, vilka dock icke förmådde bortjaga skuggorna ur vråna dit de varje gång flydde som irrande osaliga andar. Ingen sade något man hörde ej annat än kvarnstenarnas entoniga surr och vindens pip avbrutet av kvarnhjulets stånkande.
Det hängde liksom mystig i luften men ändå ville ej historierna komma i gång. Lars Ersa som eljest brukade vara fullproppad med historier satt nu och stirrade tankfullt in i elden. Alldeles som om han väntat att få se något litet andeväsen komma hoppande ur de tynande lågorna.
Per Andersson som i allmänhet kallades Mesen hade suttit och sett hemlighetsfull ut. Men ingen hade kommit sig för, med att fråga. Varför? Nu kunde han inte hålla inne längre.
Han ömsade bussen ett tag sände en brun salivstråle in i elden och började. Har ni hört att dä ska vara ofrett däri Erk Ers nyböggninga. Nu blev det liv i gubbarna alla sutto de och storglodde på honom. Nej det hade ingen hört. Joo men dä lär vara dä ändå.
Han satt och njöt av att se deras undrande miner. Det var hans stora tillfälle detta, han brukade eljest inte ha mycket att säga och var heller ingen berättare som kunde göra anspråk på att bli hörd.
Men tordes ej heller sätta deras tålamod på ett alltför högt prov utan vred sig ett tag på grankubben, han satt på och forsatte. Som ni vet så harn Erkeren böggd opp en nyen böggning men inte sättena på samma ställe som gamela utan flyttena en bit östaföre.
Dä hade nog ingen fått reda på att dä var ofrett där om dä inte ha komme en karl som promt velle leggä där en kväll. Domm hade nog ingen lust å låtn "låne hus" men dä var sent på kvällen å mörkt å rägnät så domm tyckte dä va sönn omen så han fick stanna där för natta.
Då han hade äte så ficken en lampe me sej å gick opp på vinn å la sej.
Han ana ju ingenting utan släkte lampa å trodde han skulle fo såva men han hade inte lege lång stunn förrän dä börje smyge å gå först oppför trappa å sen därpå gålve. Från början jeckä tyst men så börjene leva om värre å värre dä skrek å håjta å båna grät å då var ett leverne presis som gammern ha vare lös till slut så tyckten dä var under sänga å så vart sängkläa drage bortån sen bleve tyst en stunn.
Då varn go till å få tagi tannstikern å tännpå lampa å då låg täcke hopknövle nere vid dörra å allt som var löst låg på gålve. Allting utom en psalmbok som låg på bordä den hade fott ligge i fre dä var gussol å dä rådde inte otyge på förstås.
Nu varn så förskräkt så han tordes inte liggä i mörkern utan var tvungen ha lampa tänt hela natta men han hörde ändå hur de slammer utanför dörra å hur unga deras skrek presis som dom skulle ha vare utan mat. Så int tordes han somnä nå den natta int. Då han komme ner på måron varn alldeles som en döen i syna så eländig sågen ut då en Erkersn frågen va dä var men så talan ju om att han inte hade fått såva ett guss skapanes grann på hela natta bara förä denn otyge som hade husere å levd så otäckt.
Nu ficken redapå attn Erkersn visstenä men han hade trodd att en som inte hade nå göra mene inte skulle behova höre nånting. Jo si dä var på dä vise att då en Erkersn höll på å gräva åt böggninga så fick domm se ett hål som bar rätt neri jola just då dom stod å såg på ä danne, komme Erik Nirs mora å geck förbi då sa hon åtn att han skulle akta sej för å förstörene denn håle för dä var nog nån slags ingång som jordeboggare hade gjort.
Men han bara skrattta åtna då men nu tron nog att hon hade rätt. Under tiden medan Mesen berättat denna historia under många harklingar och spåttningar och åhörarna suttit som på nålar hade mjölnaren kommit in och satt sig på bänken nere vid dörren.
Han såg nästan lika förfallen ut i sin lappade vadmalströjja som hans kvarn. Fasten båda nog hade sett bättre dagar. Sedan Mesen slutat sutto alla tysta. Ingen hade lagt märke till att mjölnaren kommit in och då ingen tycktes vilja säga något började han på sitt sävliga sätt att tala. Ni ska inte tro gubbar att det där småfolket är till för att ofreda människorna utan tvärtom. Bara vi ej ofreda dem så göra de sitt bästa för att vara oss till hjälp ock nytta bli de däremot retade så kunna de vara nog så svåra att råka ut för.
Ni har väl hört att man skall vara försiktig med att slå ut hett vatten så att man ej bränner småfolket eller deres barn. Jag hade en moster som slog ut het lut i ett dike, i detsamma tyckte hon det lät som någon jämrade sig, men hon fäste sig ej vidare vid det då.
Dagen efter hade hon så ont i händerna att hon ej kunde röra ett finger utan att jämra sig av smärta. Så gick det en tid utan att det blev bättre. Då blev hon tillrådd att gå till en s.k. klok gumma denna sade nu att hon ofredat någon av småfolket på något sätt, så att hon hade "råkat för" som det heter.
Nu kom hon att tänka på det där kvidandet hon hört då hon hällde ut den skollheta luten i diket. Hon fick då någonting som di kallar för "stenvatten" att smörja händerna med och om ett par dagar var hon frisk och färdig igen.
Jag mins nu inte riktigt hur det skall tillagas men jag tror det är så här. Man skall taga en sten under jord, en ovan och en i vatten så skall man värma stenarna tills de blir glödheta sedan skall man lägga dem i ett käril med vatten detta är nu vad man kallar stenvatten om allt det där skall göras i ny eller nedan det vet jag ej.
Som jag nyss sade så kan småfolket vara oss till nytta, och hjälpa många gånger fasten vi oftast ej har vetskap därom. Om ni vill höra på så skall jag tala om en händelse som jag själv har varit med om.
Det är nu ett tiotal år sedan det hända. Jag hade arbetet strängt och såvit lite under flera dygn så jag var ganska trött.
Så en kväll sedan jag sett om kvarnen gick jag hit in ock satte mig för en liten stund som jag tänkte. Härinne var det varmt så jag hade nog ej suttit så länge förrän tröttheten tog överhand och jag slummrade till jag vet ej huru länge jag såvit då jag vaknade vid att någon knuffade mig i sidan och jag hörde en röst som sade. Det brinner nere i kvarnen.
Jag blev med ens alldeles klarvaken och såg en liten pyssling med långt skägg och toppluva sitta uppkliven på grankubben brevid mig, med alla tecken till oro och välvilja i sitt rynkiga anlete.
Jag rusade ut och ned i kvarnen och fick då se att det brann friskt i en bjälke som var alldeles genomdrängt med olja. Elden hade uppkommit genom varmgång i ett lager som jag sedan såg.
I en hast fick jag tag i några säckar varmed jag kvävde elden men hade jag dröjt några ögonblick så att elden hunnit sprida sig till dammet som låg tumstjockt överallt så hade både kvarnen och jag brunnit upp. Att så ej hände har jag ingen annan än den lille pysslingen att tacka för.
När jag åter komm hit inn syntes ej ett spår av min lille räddare men jag har sedan ofta känt att de varit i min närhet fasten jag ej kan se dem och jag tror att dessa väsen goda eller onda tager livlig del i våra göranden och låtande.
Sedan mjölnaren slutat gick han ut för att se om kvarnen. Men nu tycktes det som den rätta ändå skulle ha kommit den ena historien avlöste den andra i oavbruten följd. Den ene hade haft sällskap med vitttror som gått bredvid honom på vägen utan att lämna något spår efter sig i snön.
Den andre hade varit med om att se den onda själv resa upp en hässjestång mot ett fönster i övre våningen där det var ett litet hål i ena rutan för att sedan i en orms skepnad slingra sig opp och med ett väsande ljud krypa in genom detsamma. Väl inkommen hade han förvandlats till en katt för att om en stund framträda i sin rätta gestalt med klövar och horn ock allt det där som den onde anses vara utrustad med. I det att han tilltagit i storlek tycktes också hans ilska ha växt ty nu stod det eldgnistor om raggen på honom därpå började han kasta möbler, kläder och andra husgerådssaker huller om buller på golvet för att till sist med ett förskräckligt väsande försvinna genom samma hål som han kommit.
Åter en annan hade en svärmor som varit en vitterkäring behjälplig vid ett vitterbarns födelse. En afton strax före jul hade det kommit en okänd man och bett henne följa med och hjälpa hans hustru som låg i barnsnöd.
Då förstod hon att det var ett vitterbarn som skulle födas (så att) när hon tagit med några klädesplagg att sätta på den lille sade hon till främlingen att hon kunde följa honom. Då gick han före och visade vägen. När de hunnit utom stuguknuten fick hon se en dörr som ledde ner till underjorden vilken han öppnade med en nyckel han haft i fickan.
När hon sett detta hade hon blivit rädd. Men mannen hade sagt att hon hade intet att frukta blott hon följde honom och ej såg sig om. Nu förde han henne genom en lång, mörk, gång som slingrade sig än åt höger än åt vänster. Tills de slutligen stannade framför en dörr genom vars springor ett svagt ljussken trängde.
Främlingen öppnade dörren och släppte in henne varefter han åter stängde den och försvann. Rummet hon befann sig i var tämligen litet ock upplystes svagt av en liten oljelampa av silver som stod på en klippavsats på ena långvägen vid den andra stod en säng med virkade förhängen av vitt siden ock i en vrå porlade en källåder direkt ur klippan ned i ett stort silverfat för att sedan rinna ut över fatets kanter och försvinna genom en öppning i klippan.
Väggarna sågo ut att vara av någonslags vitgrå stenart som gnistrade och blänkte i lampskenet. Längre hann hon ej i sina iakttagelser från sängen hördes ett sackta kvidande hon gick fram och förde undan förhänget, på de vita kuddarna vilade en ung ganska skön kvinna med ett nyfött gossebarn vid sidan.
Modern tycktes ha slumrat till men den lille kved sakta. Hon tog då den lille och badade honom i det silverklara vattnet som kom ur klippan. Sedan hon iklätt honom de medförda kläderna lade hon honom bredvid modern som ännu sov. Då hon had gjort detta kom mannen som fört henne dit öppnade dörren och pekade med en menande åtbörd ut i mörkret sedan förde han henne åter genom mörka labyrinter hon tyckte att det bar sackta uppåt tills han slutligen stannade, gav henne fyra blanka riksdaler och sade. Försök aldrig få reda på vart jag förde dig.
Innan hon hann svara stod hon vid knuten just där hon hade sett dörren. Nu stod hon där med fyra blanka mynt i sin hand det enda bevis hon hade för att hon ej drömt alltsammans. Lars Ersa tycktes också ha blivit störd i sin tankegång av alla historierna eller hade han inte funnit vad han sökte i elden som nu var så gott som utbrunnen den glödde nu endast svagt under askan. Hur som helst så satt han nu och lyssnade med spänt intresse. När de andra slutat tog han till orda.
Det var för omkring för tio år sedan. Jag kom i tjänst hos en bonde "sör i lanne". Som var nygift hans föräldrar voro nyss döda och han hade tagit emot hemmanet efter dem. Nu var det så att han fick ej behålla något tjänstefolk. Det sades nämligen i byggden att en gårdfarihandlande som legat där en natt skulle ha blivit mördad och rånad av föräldrarna till min dåvarande husbonde och nu skulle det vara hans ande som spökade.
Detta berättades man och man emellan. Men ingen visste ju något med säkerhet. Jag var ej alls rädd för spöken och lät mig ej avskräckas jag hade tvärtom lust att en gång få göra bekantskap med ett redigt spöke. Jag satte ej heller så stor tilltro till vad som berättades utan tog som sagt tjänst hos bonden ifråga.
Det gick några veckor utan att jag märkte något ovanligt. Ända tills en natt. De hade bakat på dagen och brett ut brödet på golvet för att det skulle torka. Jag låg nämligen uppe på vinden. Endast en tunn brädvägg skilde rummet där jag låg från det rum där man brett ut brödet. Jag hade nyss somnat då jag vaknade vid ett förskräckligt oväsen i rummet brevid.
Genom ett hål i väggen tittade jag in i rummet men kunde ej upptäcka orsaken till att jag blivit väckt. I tanke att det var råttor bultade jag i väggen och nu upphörde oväsendet. Jag lade mig åter och sov till morgon utan att bli oroad vidare. Kvällen därpå då jag gick upp för att lägga mig tog jag med Katten ock stängde in den i rummet bredvid och trodde nu att jag skulle få sova i fred. Men vid 12 tiden vaknade jag vid att Katten jämrade sig som om den varit sjuk. Jag var nu tvungen stiga upp och släppa ut henne.
När jag öppnade dörren kom katten utdansande som en skottspole emot mig och såg ut att vara alldeles galen av skräck. Den kröp ihop vid mina fötter precis som om den ville bedja mig om skydd mot någon eller något som jag ej kunde se. Jag lade mig åter men kunde ej sova. Jag kända hur den ena kalla kåren efter den andra kom och gick efter min rygg Katten kröp ihop bredvid mig i sängen och jämrade sig rent ynkligt. Det dröjde ej många minuter förren samma oväsen som föregående natt började.
Jag kunde ej ligga längre det var som någon osynlig makt drivit mig att stiga upp och se in i rummet. Vad jag nu fick se kom mitt mod att sjunka åtskilliga grader. Längst bort i rummet där det felade en bräda i golvet fick jag se något som såg ut som en vitgrå oformlig massa komm uppstigande under det att brödkakorna blevo kastade åt sidorna.
Jag vet ej vad som gav mig mod att tala men troligen var det därför att jag hade väggen emellan mig och spöket. Jag stod där nästan stel av fasa och betraktade vad som syntes mig som en inbilning eller mardröm. Men jag huttrade av köld så jag måste vara vaken. Omsider tycktes spöket intaga en annan form, mera liknande en människa. Men blev samtidigt mera ihålig och dimmlik.
Jag mins att det slog mig att jag kunde urskilja varje enskildhet fasten det var alldeles mörkt. Jag vet som sagt ej, vad som kom mig att tala i detta ögonblick då det såg ut som om spöket skulle vilja närma sig den plats där jag stod. Då sade jag med en röst som jag ej själv kände igen. Vad vill du här? Då svarade spöket med en röst som var dåv och ihålig men ändå stark så att jag tyckte att den gick genom hela min varelse. Jag blev mördad i detta rum för 30 år sedan och mina ben vilar under detta golv just där du ser en bräda felar om man för dessa ben i vigd jord så får jag ro i annat fall måste jag visa mig här varje natt. När skepnaden sagt detta upplöstes den allt mer och försvann.
Jag vet ej hur jag kom i sängen och somnade. Jag vaknade vid att det var ljusan dag. Mitt huvud var tungt som bly. Medan jag klädde mig genomgick jag i tankarna nattens händelser. Men var ännu ej riktigt säker på att jag ej drömt alltsammans varför jag såg in i rummet brödet som jag sett kastas åt sidorna låg nu åter liksom jag sett det dagen förut. Men ändå ville tanken på vad spöket sagt om benen som vilade under golvet ej lämna mig.
Nyfikenheten drev mig nog också att jag lade undan brödet och gick fram till öppningen och stack ned händerna. Och mycket riktigt hittade jag en dödskalle och en hög benknotor alltså det enda som var kvar av vad som förr varit en människa.
När jag kom ner var mitt husbondfolk inne. Jag talade om vad som hänt. Då sågo de på varandra och bleknade men ingen sade något. Jag vet nu ej om de skaffade undan benen eller ej. Jag flyttade därifrån samma dag. Jag hade fått nog av spöken och hade ej lust att uppleva ännu en natt som denna.
Klockan började närma sig midnatt gubbarna hade lyssnat så uppmärksamt till den sista berättelsen så att de alldeles glömt vad tiden led. Mjölnaren hade stannat kvarnen och kommit in även han hade hört Lars Ersa berättelse. När han slutat stego de alla upp och gingo till sitt ute hade det klarnat och fullmånen göt sitt klara silversken över nejden. En bred månstrimma lekte på golvet i kvarnkammaren och gav ett dunkelt sken som gjorde att alla föremål därinne fingo ett spöklikt utseende allt var tyst och stilla. Endast ett svagt sorl från vattnet trängde hit in.
Då klockan slog tolv öppnades dörren sackta och varsamt och in kommo små pysslingar i toppluva och knäbyxor andra kommo fram ur vråna. Alla gingo de fram till den stora spiseln somliga satte sig på kanten av denna och de övriga togo plats på grankubbarna. Uppkliven på den största satt en som såg ut att vara äldst. Han var ej större än de övriga men hade ett långt vitt skägg som räckte honom till knäna.
De sutto liksom samlade till rådslag och talade ett språk som ingen dödlig kan förstå.
Ett stort moln skymde månen det var mörkt i kvarnkammaren.


Bidrag insänt till Ö.A:s redaktion i Örnsköldvik. Bidraget var tänkt till en Fornminnespristävlan

Samma uppt. även under rubrik: II. Näringarna. E. Diverse yrken och sysselsättningar. b. ) I sågar och kvarnar. VI. Andeväsendena. c. ) "Lucias släkte" eller de underjordiske. 2. ) Levnadsvanor, förhållande till människorna.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Uppteckningsnr: 5121


Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


LANDSBEBYGGELSE LANDSBEBYGGELSE

FRILUFTSMUSEUM SKOGSLAPPBY

KYRKOUTSTÄLLNING KYRKOINVENTARIE KANNA ASK

Tapetprov

Skolplansch

Mangelbräde