Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-M5114



Titel: Galgbacken i Arnäs m.fl. berättelser

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Senior Johan Jonsson 

Socken/stad: Arnäs  By/kvarter: Stranne

I Klingre by av Arnäs församling fanns för länge sedan en bonde som gjorde ett stort brott, varför han dömdes att mista livet genom halshuggning, detta verkställdes i sockenrå emellan Arnäs och Själevad efter landsvägen, för att bliva andra till varnagel som det på den tiden hette, därför skulle han först halshuggas och sedan skulle kroppen upphängas till allmänt beskådande, detta hände på den s.k. galgbacken vilket namn den backen fick efter den händelsen.
Men tänk vilket skrömt och oknytt det blev på galgbacken efter den dagen, den ena hade sett gubbar utan huvud, den andra hade sett andra besynnerliga figurer, andra hade hört allra hemskaste tjut och oljud på galgbacken sedan det blev mörkt om kvällarna förstås.
Det var ej många som kände förhållandet som vågade sig fram den vägen, sedan det blivit mörkt på kvällen, dock var det en bonde från Arnäs, som var mera orädd än andra, som gick där förbi en kväll, så fick han se en gubbe utan huvud som stod och fäktade i sina vita skjortarmar, men Arnäsbönderna brukade ej låta skrämma sig så lätt, han tänkte jag måste gå närmare så jag får se klingergubben förvandlad till en manshög björkstubbe. Som börjat lossa sitt ombölig (näver ) som han lekte med, så kan fantasin göra en elefant av en loppa, men från den dagen har ingen ordentlig människa velat heta gubben, ty det har ej funnits flera gubbar än klingergubben.

"HARENBACKEN"
Emellan Stranne och Stenbergs byar, finns en backe som kallas harenbacken, där det påstås varit åtskilligt skrömt och oknytt i gamla tider, så hände sig att en yngling i mörka kvällen skulle gå utför backen, då får han se en man som stod nedanför backen och bugade sig (bockade som det heter på lantmål) ynglingen blev mäkta förskräckt vad skulle han göra, vända kunde han ej, ty han måste ha sitt ärende uträttat på bestämd tid, framåt tordes han ej gå, nu vore goda råd dyra, tillsist sedan han tänkt både hit och dit, beslöt han sig gå framåt, när han kom fram till den bockande mannen befanns det vara en sådan där som vintertiden brukar stå brevid vägen för att visa andra vägen, men genom storm börjat luta sig mot vägen, för att själv försöka den väg som han hade till uppgift att visa andra, jag fruktar att det finns vägvisare i våra dagar som knappast söker att själv komma på vägen, den som kan tage det han tage.

DEN GAMLA KYRKSTALLARNA
I gamla tider var det en ganska stor mängd s.k. stallrum vid kyrkorna och kyrkogården, minst ett för varje by i socknen, ibland kunde en bonde ha ett ensam, en del av dessa stallrum var i två våningar, i övre våningen var det murat öppen spis, så att där kokades kaffe som blandades med något ur en flaska som medfördes, ibland hände att vissa kyrkobesökare voro ganska rusiga när de vände hem från kyrkobesöket, även hölls ibland gravöl efter avlidna anförvanter i sådana s.k. kyrkstugor då den svenska nektarn ej användes så litet, ibland det hemkokta finkelolje bränvinet, men vid ett tillfälle en sommar, blev det ett förfärligt oväsen i en av de stallrum som befann sig i närmaste grannskap med kyrkogården, det troddes att det var några avlidnas andar från kyrkogården som höll konsert där, och då var det ej så gott att gå dit och oroa dem, men till sist var det en behjärtat människa som tog sig dristigheten att öppna dörren och titta in, och får se, en oxe som hade tryckt på den inåt gående dörren, och så skjutit igen dörren efter sig. Tablå.
Men det har i gamla tider varit en skräck för kyrkogården, och värst var det nog för den gumma som gick i mörkret ned i en nyuppgrävd grav där hon fick vara hela natten, och när någon kom händelsevis på morgon, kanske på gummans rop tillstädes, och sade huru har ni kommit hit, hon svarade, fråga inte hur jag har kommit hit utan säj mig hur ska jag komma (häjan) hädan.
För min del har jag aldrig en gång undantaganden sett eller erfarit något versligt övernaturligt eller oförklarligt, en gång var det nära däran, då jag en vinterkväll gick en väg som avbröt i en tvärvinkel och så såg då en man som kom gående emot på den andra delen av vinkelen, och trodde fullt och fast att jag skulle möta honom men blev lite förvånad när jag ej mötte någon, jag började då titta i snön om den hade gått av vägen åt skogen till men utan resultat, medan jag funderade klarnade det för mig, månen hade nyss gått över horisonten i en lång dalgång just bakom mig och skuggan av mig sträckte sig på den andra delen av vinkeln, så förvillande likt som jag skulle möta en man, sålunda förklarades saken för mig.

VAD ANGÅR GAMLA JULSEDER OCH JULSÄGNER VILL JAG BERÄTTA LITET OM VAD JAG SJÄLV HAR ERFARIT.
Mina föräldrar voro fattiga och det var ej mycket kalasande vid julen ännu mindre däremellan, åt en hop ungar, mor kunde icke med bästa vilja få till något högtidligt, men en gång dagen före julafton hade far utsatt en snara ej långt från vår gård, och kom förbi stället där snaran var utsatt, just lagom för att se huru haren fastnade, och gick då för att pinan kort för honom, jag minns så livligt huru mor blev glad när far kom med haren, nu få vi kött till jul, Gud vare tack och lov, på julafton när det börjat bli mörkt, så tändes ett hemgjort talgljus, som skulle brinna hela kvällen, men ve den som genom okynne eller olycka släkt det ljuset, det betydde olycka kanske för hela huset, en bild för huru olyckligt det är, för den som låter det sanna ljuset som en gång föddes i Betlehem, för egen del släckas, när mor hade högtidsmåltiden färdig skulle vi alla till bordet, då skulle var och en av oss barnen läsa bordsbönen, dock ej samma stycke, jag minns att jag vid ett tillfälle tyckte det var ej egätligt ej någon högtidskost framför oss, utan blott en nötarflig kost därför läste jag.

Gud med en nötorftig spis
du oss styrker här i livet
låt oss njuta vad du givit
måttligt och ditt namn till pris

men huru det än var var julen en efterlängtat högtid, och vi barn hade så innerligt roligt och tyckte att helgen gick alldeles för fort.

Och rätt som det var måste jag bort som bondräng, från den tiden minns jag nånting som jag aldrig kan glömma, det var på julafton just i skymningen, befalde husbonden mig bära in i köket den sele som skulle användas på julmorgonen för åkning till kyrkan, jag gick i tanke om att han tänkte ändra något i den, men så var ej förhållandet som jag sedan fick veta, när jag kom in med selen frågade mig husbonden om jag träffat någon, varpå jag omtalade att jag träffat en kvinna på bron, så frågades om jag kände henne, vartill jag sanningsenligt svarade nej, då frågades huru hon såg ut, och jag svarade att hon såg ut som ett halftok, detta på grund av att när jag mötte hälsade jag utan att hon svarade, samt såg så frånvarande ut, samt vände blicken blott åt visst håll, då jag hade sagt detta skrattade husbondfolket hjärtligt, sedermera har jag fått veta, att om någon ovetande om avsikten, blir narrat efter en sele på julkvällen, får då se sin blivande make och jag får sanningsenligt erkänna att jag vid det tillfället såg min blivande, som hon gick och stod, fastän hon var nära en och en half mil ifrån mig, men så blev hon besynnerligt sjuk den julkvällen, det kan höras eller synas som det var en dikt men det är lika sant som att jag sitter och håller i en blyertspenna.
Jag har hört berättas att om man ser på ett fönster i matrummet samtidigt som gårdsfolket kör ifrån gården till julottan, skall man få se, om det skall hända något ovanligt inom gården före nästa jul, samt om man söker under bordet på julmorgonen skall man finna ett korngryn, som skall säga om nästa år blir gott eller dåligt år, är kornet groft blir det ett gott år, är det smalt blir det ett dåligt år.


Samma uppt. även under rubrik: I. Människan. B. Ungdomslivet, frieriet. e. ) Medel att få veta sin tillkommande. II. Näringarna. E. Diverse yrken och sysselsättningar. d. ) Bakning och brygd m.m. III. Högtider. 3. ) Julhelgen. h. ) Julen i allmänhet. IV. Kyrkan och kyrkogården. j. ) Diverse.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Uppteckningsnr: 5114


Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


KVINNA MAN BARN

FASAD BYGGNAD

KRONPRINS LANDSHÖVDING ÖVERSTE MAN HÄSTSKJUTS

Skolplansch

Linfäste

Teckning