Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-A2922

Titel: I kvarnhus och hästjätarstuga.

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare:

Socken/stad: Dorotea

Det var i en mycket behaglig tid, som jag härom sommar anlände till den stora, burgna byn Ormsjö i Dorotea för att uppteckna gamla historier och ta reda på ålderdomliga och egenartade plägseder och föreställningar. Just den dagen har man allmänt in i källrarna de sista potatissäckarna av en ymnig skörd, och de väldiga kornhässjorna stodo fulla av utmatad säd, som dock till min lycka inte var riktigt färdig till tröskning.

Året hade varit rent makalöst gott, och följaktligen befann man sig i ett soligt lynne. Som man fått liggga i duktiga tag de sista veckorna och nu inte hade något arbete, som det brådskade med, tog man sig gärna litet ledigt och gick tillsammans och språkade. För några dagar slog jag mig till ro på den gammaldags trevliga gästgivaregården och mådde som pärla i guld. Där fanns god mat och oblandat kaffe i överflöd och inte fattades det fotogen heller. Ryktet om min därvaro och mitt ärende spred sig snart till alla gårdarna och mottogs med intresse. Man hade nämligen rätt allmänt läst dr Modins bok "Gamla Tåsjö", så att man fått upp ögonen för folkminnenas betydelse. Detta gjorde, att gubbarna voro ivriga meddela, vad de visste. Jag behövde icke springa omkring i gårdarna så mycket utan de, som hade att berätta, kommo i stället till gästgivargården. Ofta var det flera stycken på en gång, och då kom det alltid fram massor av intressanta saker. De påminde varandra, rättade och kompletterade. Det var vid ett sådant tillfälle jag fick berättelserna om de mystiska företeelserna i deras gamla kvarn i Ormbäcken.

Det var någon, som förde på tal det gamla kvarnhuset. Där skulle det ju i forna tider ha förekommit underliga ting, efter vad han hört genom sagor. Det var visst inte bara några sagor, upplyste en c:a 50 år gammal man. Han hade själv haft en upplevelse där, som inte gick förklara på naturligt sätt, och så berättade han:

Det var en mörk höstnatt, som jag låg och vaktade kvarnen. Sista rågsäcken var uppslagen i "stut`n, och då den gått slut, skulle kornet malas. Medan jag väntade på detta, lade jag mig att vila på en upp- och nedvänd gammal mjölskäppa, som stod efter väggen mellan spisen och "lurn" (britsen, som stenarna ligga på). Först bredde jag tomma säckar på skäppan, lade mig så på dessa och tog över mig ett hästtäcke. Utrymmet var så kort, att mina fötter stack under kanten av "lurn", och där nedanför brusade vattnet i vild fors ur kvarnrännan och från "kalln". Det var inte meningen, att jag skulle somna, men jag gjorde det ändå, och så innerligt gott som jag sen sov! Men så var där en röst, som ropade: "Olle, det är på tid att stiga upp!" Med ens blev jag klarvaken och reste på mig. Samtidigt grep jag efter täcket för att det inte skulle glida av mig och ned under kvarnhuset. Täcket var borta! Jag kände efter nere på golvet, men där fanns det inte. Så steg jag upp och tände eld på spisen. I detsamma lågan slog upp, så att blev ljust inne, gick kvarnen tom. Det var i allra sista ögonblicket, jag vaknade. Sedan jag stämt ifrån vattnet, så att kvarnen stannade, tog jag en eldbrand och lyste under "lurn" efter täcket. Jag tänkte, att det möjligen fallit ned på lättstocken eller också stannat i bakvattnet under kvarnen. Nej, där syntes intet täcke till! Nå, då hade väl vattnet tagit det med sig ner genom bäcken, och då var det ingenting att göra åt saken, förrän det blev dag, tänkte jag och sopade så ned mjölet i skäppan och öste det i säckarna, varpå jag tog en rågsäck och slog upp i "stut`n". Medan jag höll på med detta, blev jag varse täcket. Det låg upp på "lurn", längst inne i ena vrån, och det var hopvikt i åtta, så att det var både kant- och hörnrätt! Täcket hade där aldrig haft sin plats, och jag är fullkomligt söker, att jag tog det över mig, då jag lade mig.

Man kan ju tänka sig, att någon spjuver varit in och gjort mig detta spratt, medan jag sov, men det är knappast möjligt, att han kunnat fara fram så försiktigt, att jag inte vaknat och eljest hade han väl näppeligen behållit det för sig själv, och om han bara yppat det för någon, så hade jag nog förr eller senare fått veta det. Inte heller är det antagligt, att jag själv i sömnen vikit ihop täcket och lagt det på "lurn", ty ingen har någonsin märkt, att jag gått i sömnen. - Det tyckes verkligen finnas något fog för den gamla tron, att det skall vara något "övernaturligt" i den där kvarnen.

- Jo, det är just vad det tyckes vara det, inföll en annan av sällskapet och fortfor:

Det var visst på hösten 1882. Jag var då 22 år gammal och satt alldeles som du och vaktade på kvarnen borta i Ormbäcken. Det var sent på kvällen och kolbeckande mörkt ute. På spisen brann en tjärvedsbrasa, som lyste upp hela kvarnen. Jag hade ätit min kvällsmat och tänkte sedan lägga mig och sova ett tag, men först måste jag gå ut och dricka. Jag hade ingen skopa eller kopp att hämta upp vattnet med, varför jag lade mig framstupa och drack direkt ur bäcken. Då jag kom tillbaka in, kände jag, att jag fått likasom en kula av slem på tungan, och den satt så hårt fast, att jag måste skrapa lös den med tanderna. Sedan spottade jag den i spisen, där den blev liggande just i kanten av eldmörjan. Jag blev tvungen sitta och titta på den, för den bar sig så underligt åt. Den svällde upp till en stor, väldig blåsa, som en såpbubbla på lag. Med ens förvandlades den inför mina ögon till en katt, som hoppade in i ett hål, som gick tvärs genom ena murlaet. Jag kom inte alls att tänka på att det där skulle vara bara en synvilla eller något övernaturligt. Tvärtom låg det för mig, att katten var min avkomma, och en sådan ful en ville, jag ej skulle få leva. Därför tog jag en rännformig träspjäla och öste in het askmörja i hålet för att bränna ihjäl katten. Men så kom jag att tänka på att detta kanske inte var så bra. Jag kunde ju råka till att bränna upp hela kvarnen. Men ute hade jag en yxa. Den skulle jag springa efter och slå katten i skallen med, då han väl snart kom ur hålet. - Då jag kom tillbaka i dörren med yxan, fick jag se en stor svart karl sitta på ändan av "jättstocken" (lättstocken med vilken överstenen höjes och sänkes). Då gick det upp för mig, att här inte var, som det skulle vara. "Är det en människa, så säg namnet, och är det fan själv, så giv sig iväg till helvetet!" skrek jag, och då intet svar kom, slungade jag yxan av all kraft mot den där personen, men han var försvunnen innan yxan nådde fram. Katten såg jag heller aldrig mera till. - Jag kan inte säga, att jag erfor någon synnerlig fasa efter det där äventyret, men dagen efter var jag ganska illamående.

- Så långt berättaren n:o 2.
En tredje i sällskapet sade sig visserligen inte ha haft några märkvärdiga upplevelser i kvarnen, men ändock betvivlade han visst icke, att de båda andras berättelser voro sanningsenliga. Dels hade han hört så mycket sådant av annat trovärdigt folk, och så hade han ju också själv erfarit något likanande, fast det var, som sagt, inte i kvarnen, utan det hände honom i hästjätarstugan "väst på näset" och det bara för en sju år sedan. Det var ju egentligen ingenting att berätta, men ville vi höra på, så kunde han väl tala om händelsen i all enkelhet, mente han. Visst ville vi höra på! Tacka för det!

-Jo, det var på det viset att vi skulle använda hästarna nästa dag, varför jag på aftonen gav mig i väg "väst på Näset", där jag visste, att hästjätarn höll till med dem. Det blev bra sent, innan jag fann igen honom, och så var det den tiden på sommaren, att det började bli mörka kvällar, varför jag beslöt stanna kvar hos hästjätaren över natten. Vi har byggt upp en liten stuga åt honom, där han får vara på nätterna. I den stugan skulle vi ligga. Jag somnade med detsamma men väcktes fram på natten av musik och dans. Det spelade så väldigt vackert, och många hördes det vara, som dansade. Det tycktes vara nere i jorden under stugans ena vägg. Så slutade spelet och dansen stannade, och det blev alldeles tyst en liten stund, men så på en enda gång klämde det i med den allra hurtigaste marsch, som jag någonsin hört, och hela skaran tågade bort. Det lät som då ett kompani beväringar marscherar. Om de for fram ovanpå marken eller nere i jorden, kunde jag ej avgöra. Jag väckte jätaren för att även han skulle få höra det där märkvärdiga. Inte hörde han någonting, men jag låg och lyssnade på den vackra musiken, ända tills den dog bort i fjärran. Jag har svårt tro, att det där var bara något sorts genljud inne i skallen på mig, för det lät så naturligt som helst. - Det tör nog hända, att det finnes varjehanda väsen, som vi inte har så stor kännskap på.

Östersunds-Postens Tryckeri-A-B. 1918

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Uppteckningsnr: 2922

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Andeväsendena

"Rå"

Övriga rå

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer