Folkminnen

Uppteckning nummer NM-AEU35208_103



Titel: Det var så, att det var en man, ………….

Upptecknare: Carl-Herman Tillhagen
Meddelare: Skogsarbetare Lars Backberg  År: 1934

Socken/stad: Liden 

Det var så, att det var en man, som gick i skogen och skulle jaga på hösten. Han gick hela dagen och han var nästen rädd för att bli ute för han visste inte av någon kola, och han hade gått så länge, att det började bli mörkt. Men då fick han se ett i ljussken och såg, att han kommit till nästa fäbodar. Och då blev han glad förstås, för att han fick se det där ljusskenet och tänkte för sig själv: "Jag har nog tur, i alla fall, som kommer mig till folk!" Men han gick i alla fall försiktigt och som han går får han se en glugg på fäboväggen och en stege, som gick in i gluggen. Och så tänkte han: "Jag skall ta och krypa upp för den där stegen och ta mig upp på vinden, så får jag se vad det är!" Och då han kom upp på vinden och kom så långt, att han kunde titta i springorna i taket, så fick han se, att det var folk där, och mycket folk där med. Och han hade hört talas om sådana där vittror, så att han förstod, att det var vitterfolk, som var där. Och han såg att det var brudfolk - det var två stycken som höll på att gifta sig och hade kalas. Och det var mycket folk, stugan var stor, men hon var full av folk. Och dom höll på gav brudgåvor och dom bestod av pengar. Dom hade en tallrik på bordet. Då blev han till sig över hur han skulle få åt sig de där pengarna. Men då drog han sig till minnes, att han hade hört, att det gick att släppa stål över den där tallriken. Då försökte han borra upp med kniven i springan där, och hade upp så stort hål att han fick ner kniven i det och skulle släppa den över penningtallriken, men då han släppte den, föll kniven i armen på bruden. I detsamma försvann det övriga folket så att det blev bara bruden och brudgummen kvar. Och brudgummen sade åt honom, att komma ned från vinden för nu har han fått bruden (var bruden hans) och då var han ju tvungen, att gå ner därifrån, men han blev rädd för att han släppt kniven, så att han sade, att han hade tänkt på pengarna, han och inte på bruden. Men då sade den där brudgummen, att han fick nog lov, att behålla henne, då han hade släppt kniven så att stålet hade träffat henne, och ha henne till sin hustru.

Men han blev elak med den där bruden, för han ville ju inte ha henne, kan veta, men han var ju så illa tvungen, för hon följde honom överallt. Men så var det en gång, han skulle sko hästen, han hade varit elak mot henne väldigt förut - och då var skon för liten, så att han måste ut och slå ut den. Han tog en sten, som var spetsig upptill, men då sade käringen åt honom, att hon skulle räta ut skon, hon, så att den blev lagom stor. Då sa han: "Du tör väl duga till det, du!" Då sa hon: "Tag hit skon, får du se!" Och så tog hon i med en hand på vardera sidan av skon och tog i så hårt, att skon gick av. Då blev han rädd för att han hade ett sådant as hos sig som var så stark. Hon måste lämna honom, för han ville inte ha henne. Och de hade två barn samman. Och hon sade, att då äldste pojken fyllde femton år, skulle hon taga honom med sig och gå ifrån honom. Och det gjorde hon. Men sedan fick han aldrig någon ro, för en gång i veckan var hon där och levde rackare. Och då levde han inte länge till, innan han dog.


Nordiska museet. Frågelista. Jaktens och fiskets folklore. Avskrift av Ulma 8317, 8318, 8319.

Ur Nordiska museets arkiv. Uppteckningsnr: EU35208


Denna uppteckning tillhör kategorierna:
Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


FRIKYRKOINTERIÖR FRIKYRKA

KVINNA BARN

BOSTADHUS KVINNA MAN KO

Vävprov

Kavel

Bord