Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-N2106



Titel: Behandling av arbetare på Olovsfors och Husum i mitten av 1800-talet

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Torpare Erik Gustaf Svensson  År: 1917

Socken/stad: Grundsunda  By/kvarter: Flärke

Far min hette Sven Svensson, Han var arbetare på Olovsfors i Nordmaling och sedan nere på Husum. Om jag än kommer att leva aldrig så länge, så inte lär jag kunna glömma, huru det gick till, då pappa blev uppsagd från Olovsfors. Det var 1849 på sommaren. Jagg var då på sjunde året. Bland löneförmånerna vid verket var foder till en ko samt en fridag på sommaren, för att man skulle få slå någon liten bit utslått på brukets mark. Far hade den dagen haft fritt och hela dagen varit borta på slåttern. Det var hällande regn, varför kan var alldeles genomvåt, då han vid elvatiden på kvällen kom hem. Då kom det bud från kontoret, att alla arbetare skulle ut och bärga timret från en bom, som gått sönder. Far svarade, att han var så trätt, att han inte orkade gå ut, och förrsten var det hans fridag. Pojken, som kom med budet, anmälde pappa på kontoret. Det dröjde inte länge, förrän inspektor Sehåltz själv kom. Vi barnen hade somnat, men han röt och svor, så vi vaknade och tog till att gallskrika allesamman. Vi såg inte annat än han skulle slå pappa med sin stora, tunga käpp. Sedan han överväst pappa med alla de svordomar och skällsord, han kunde få ur sig, sade han åt honom, att han inte skulle få en enda dags arbete mera, ifall han inte gick ut och bärgade timmer på natten. Pappa blev ond, stampade faten och sade tvärt nej, och så kasta ut inspektoren, om han inte gick sin väg och låt oss njuta vår nattra. Inpektoren skyndade sig ut, ty pappa var känd för att äga en för sin storlek rent ovanlig kroppstyrka, men i ursinne slog inspektoren med käppen sönder fönstret, så att glasskärvorna yrde kring hela det lilla rummet, Jag trodde, att jag skulle ha fått hjärtslag.

Nästa dag gick pappa inte i arbete. Han var ju uppsagd. I stället for han upp till Hörnsjö och arrenderade sig ett torp. Han var borta några dagar. Under tiden anlände paktron Stöök, ägaren till Olovsfors, från Stockholm. Då pappa kom hem blev han uppkallad på kontoret. Han visste, vad som förestod sig, ty stallrängen, som var god vän till pappa, hade talat om för honom, att han strax förut blivit befalld gå och skära ett visst antal rönnkäppar av den grovlek, som användes till att göra upp "ohövliga " arbetare. Innan far gick, såg jag honom stoppa en stor brynsten i fickan, men efteråt stod han och tänkte en liten stund och så skakade han på huvudet och lade ifrån sig brynet. Så begav sig pappa iväg till kontoret, och jag följde med. Då vi gick förbi sågen, kom pappas bägge bröder ut och sade: "Nog för du väl komma att få betydligt med stryk i dag, sven. " Ja, få se, huru det går", svarade pappa. Då jag hörde talas om stryk, tog jag till att gråta. "Gråt inte, gosse! " sade far, " Nog reder pappa sej!. " Så lämnde pappa mig hos stalldrängen och gick själv in på kontoret. Stalldrängen och jag undrade, huru det skulle gå för pappa. Vi stod inne i stallporten och kikade - vågade inte visa oss. Om en liten stund flög kontorsdörren upp med en väldig skräll, och så kom inspektoren och bokhållaren farandes utför trappen med en hisklig fart, och ögonblicket därefter flög patronen rätt över skranket ned på gräsmattan. Det hade gått till så här. Då pappakom ni på kontoret, reglade de alla dörrar, och så tillsade paktronen pappa att be inspektoren om förlåtelse, för att han varit "ohövlig" mot honom. Pappa svarade, att han intet ont gjort. Han hade haft sin fridag den där gången - var alltså inte skyldig att gå ut i arbete, och förresten var han så uträttade av arbete, att han inte orkade. Därför hade han nekat. Då hade inspektoren kommit och betett sig, som den värsta tyrann, så att han hållit på skrämma ihjäl barnen, varför pappa måst visa ut honom, och då hade inspektoren slagit in fönstret med käppen. Men patronen påstod, att pappa varit "ohövlig" och befande honom be om förlåtelse. Han upprepande sin tillsägelse tre gånger, och då inte pappa lydde, högg han honom över nacken och försökte bryta ned honom raklång på en stor spiklåda, som stod inne på kontoret. Alla, som fick stryk, lades på den lådan. Men pappa stod stel som en stolpe. Då kom både inspektoren och bokhållaren, som hette krutmeger, till hjälp - tog i var sin arm på honom. Nu var det slut på pappas tålamod. Först sparkade han till dörren, så att låset gick sönder, och sedan kastade han ut dem alla tre. Papppa kom efter ut på bron, slog näven i räcket och sade, att nu skulle de komma in och göra sluträkning med honom. " Du får ingen räkning nu ", svarade patronen, " Du skall stanna till den 24 okt. " Jag skall ha", svarade pappa, " för jag är orättvist uppsagd". Under det de talade med varandra, passade inspektoren på och gav pappa ett käpprapp över armen, så att det blev en rätt stygg blånad, men inte gjorde honom nånting. Pappa gick före in på kontoret och sa till herrarna att bara bli med. Då sade inspektoren : " Då va väl också fan, om vi inte ska kunna ge en sån liten karl stryk !. " Varn så god försök! " svarade pappa. De hade höttat med käpparna och domderat väldigt en lång stund där inne och t.om. Satt en stör på pappa till hjälp, men röra honom tordes de inte, och det var nog klokast, att de lät bli, för pappa hade riknat ut, att han skulle kasta dem ut genom fönstret, ifall de lade hand på honom, och då hade de väl nöppeligen kommit undan med livet, för det var mycket högt ned på marken på den sidan. Nå, han fick slutligen till tillgodohavande. Han gick inte ut med mindre.

Så flyttade vi upp till Hörnsjön på torpet, som pappa arrenderat, men där kunde vi ej vara längre än ett år, ty det var så dåliga tider. Vi flyttade då till Husum. Där var det ungefär samma behandling av arbetare. Just det året, då vi kom dit, byggdes sågen. Byggmästaren hette Dahlberg. Om någon gjorde det minsta fel i arbetet, så fick han en örfil av byggmästaren, och det en duktigen ändå. Det var inte ens ovanligt, att han behandlat en 4 å 5 stycken på detta sätt baramellan två måltider. Jag såg honom t.o.m. utdela käpprapp. Det är underligt, att de kunde få behandla folket så och att de tålde så mycket, men dels så hade man på den tiden en sådan vördnad för allt, vad överhet hette och dels var det så svårt finna sin utkomet, att man fick hålla tillgoda med allt, bara för att få leva. Arbetstiden var lång och lönerna dåliga.

Det var ända till 13 timmars arbetsdag somliga tider på året och dagspenningen gick aldrig högre än till 1,50 kr. Tidvis var det endast hälvfen så mycket. På Olovsfors hade arbetare det betydligt bättre än på Husum genom det kofoder, som man fick av bruket. Provianter lämnades också mycket billigare där. På ackardsarbeter kunde man förtjära något mera, men dåligt var det i alla fall.

Meddelaren verkar synnerligen vederhäftig i sina uppgifter - är lugn och synnerligen kvarsam. Skildsingen här ovan är med säkerhet fallt korrekt.



Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


ARKEOLOGI GRAVHÖG ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING GRAVANLÄGGNING

JÄRNVÄGSSTATIONSHUS

BOSTADSHUS

Band

Skolplansch

Ostkar