Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-M5051

pil Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Ett axplock ur de gamlas tro på skrock och vidskep

Upptecknare:  Uppg. saknas.
Meddelare: Johanna Danielsson 

Socken/stad: Nätra  By/kvarter: 

I forna tider trodde man att man "råkat för" så snart någon blev sjuk, och särdeles i sådana fall när utslag förekom, då hade man råkat komma i för omedelbar närhet av de "underjordiska makterna". Under sådana omständigheter sökte man ej läkare, utan i stället någon "klok" gubbe eller gumma s.k. "kockelgubbar" och "kockelgummor". Dessa kloka ordinerade då för det mästa att man skulle "blåsa i vattnen" för det onda. Detta tillgick sålunda:
Man fyllde en flaska med vatten och sedan skulle den "kloke" medels smedjeässja blåsa ett visst antal gånger i flaskan, varefter denna väl tillkorkades. Detta vatten skulle den sjuke antingen smörja sig med, (om det gällde yttre sjukdomar) eller om det gällde inre, dricka och så skulle den sjuke bli fullkomligt frisk igen.
Tron på sådant som till sin natur är av vidskeplig art, är ännu ej död bland allmogen, ty än i dag som idag är kan man spåra tro på sådant. Och hur djupt rotad denna tro är belyses bäst av, att än i dag finns det mödrar som äro enfaldiga nog, att om den lille icke visar sig riktigt kurant, ja, då är det något otyg i hans kropp och då skall barnet "dragas". Denna dragning går så till:
Man söker upp någon "klok gumma" (helst av tattarsläkt). Denna drager nu barnet, antingen genom ett hål i jorden, en sele, en gammal svart kjol, som någon haft på sig någon gång när hon tagit nattvarden, eller något liknande föremål, ett visst antal gånger, under det att "undermoran" mumlar någon ofattbar ramsa.
Vidskepligheten och tron på övernaturliga ting framträder hos allmogen tydligast, när det gällde kreaturen, och de olyckor dessa voro utsatta för. Och många voro de åtgärder som vidtogos för att skydda dessa mot trolldom och elaka människor. Man har långt in i sena tider levat i tron att man kunnat förgöra kreatur för varandra.
Ett sätt att förgöra kreatur för varandra var, att om man lyckades komma in i ladugården hos den vilkas kor man ville förgöra, så skulle man stryka kon utefter ryggen under det att man låtsades som om man skulle berömma kon ifråga. Det hår som man då fick i handen skulle man osedt taga med sig hem och giva sina egna kor i någon mat, den ko som håret var tagen av, skulle då bli sjuk.
När man så skulle bota en sådan sjuk ko, fick man först och främst taga reda på vem som förgjort henne. När man så var säker om denna sak, måste man försöka komma över densamma tillhörig "disktrasa", lyckades detta, så skulle man bränna denna trasa och giva den sjuka kon askan, så skulle hon bli frisk.
När en ko hade kalvat, skulle man täcka över "råmjölken" innan man gick ut ur ladugården, och för säkerhets skull kunde de även fara över elden med mjölkkärlet, detta för att icke kon skulle bli sjuk.
För att få så mycket mjölk som möjligt av en nykalvad ko brukade husmodern, när kon mjölkades första gången ösa i ett särskilt kärl, en gång från varje väderstreck, d.v.s. hon vände skopan en gång åt vänster en gång åt söder en gång åt öster och en gång åt norr.
På våren, när korna skulle släppas ut på bete, lät man korna först gå över en stålbit, innan de släpptes ut, och ändå bättre var det om man kunde få dem att gå över eld, därefter brukade husfadern märka halsringen med ett kors, allt detta för att i möjligaste grad skydda sina kreatur mot de övernaturliga onda makterna, på vilkas existens almogen så blint trodde, och än i dag, i mera avsides liggande byar tror på.
Jag skulle sluta denna min skildring med ett par skrockhistorier som äro egendomliga, till så vida, att man kan fullt tro på tillförlitligheten hos de personer som varit huvudpersonerna i dessa tilldragelser.
Jag skulle vilja förutskicka detta, att själv är jag icke alls benägen att tro på skrockhistorier, och att de personer som fått uppleva dessa händelser, själva hade varit sådana, som icke hade velat tro på skrock, till de själva fingo erfara det, och, händelserna äro sanna, således inga fantasifoster.
För en del år sedan var en person ute vid N. fiskebodar med sina nät. Sedan han lagt ut dessa, uppsökte han sin fiskarstuga, och när hans båda barn, som åtföljde honom, hade gått till sängs, sökte han fram en bok och började läsa ur den.
Han hade suttit uppe ganska länge och klockan torde hava varit omkring 1 på natten, då han fick höra att någon kom gående upp mot stugan, strax därefter var det någon som bultade på dörren och sade - "fiskare ohoj". Troende att det var någon vandrare som ville in, öppnade han dörren, men ingen syntes till, när han ingen såg gick han åter in i stugan och stängde dörren efter sig, han hade emellertid knappt hunnit stänga förrän det åter bultade på den, och denna gång mycket hårt, och någon som sade - "fiskare ut nu" - Mannen i fråga gick då för andra gången ut men såg ingenting.
Han kom dock att kasta sina ögon ut åt havet, och fick då se en mörk vägg stiga upp i horisonten. Han förstod då att det skulle bli storm, varför han väckte sina barn och begav sig ut och tog upp sina nät, och knappt var detta gjort, förrän en allra värsta storm bröt ut. Ja, stormen var så häftig, att det var med knapp nöd de togo sig hem.
När mannen hade tagit upp sina nät och passerade ett berg alldeles i närheten av fiskestället fick han se två vitklädda fruntimmer som gingo uppför berget. Han trodde, att det var just dessa som i rättan tid hade varnat honom, ty, utan denna varning, hade han troligen i den kraftiga stormen, som pågick i flera dygn, förlorat alla sina fiskredskap.
Den andra händelsen hände några år längre tillbaka i tiden. Det finns en plats utefter Näske fjärden som alltid haft och har ord om sig att vara spökarnas och vittras hemvist.
En person som icke trodde vare sig på spöken eller vittra byggde här en liten fiskarkoja åt sig.
Han skulle nog hålla spökerna på avstånd om de behagade visa sig, mente han. Stugan var indelad i två rum, ett kök och en liten kammare, ingången till kammaren var ifrån förstugan.
Det gick bra till en tid, men så på höstsidan började han höra en buller och läten i kammaren. Från böjan tog mannen ingen notis om oväsendet, men det blev värre och värre för varje dag. Så en kväll tänkt: "jag skall väl se efter jag, vem som skall vara herre här". Till den ändan laddade han ett medhaft gevär och tog det med sig i sängen.
Det var alldeles lungt och stilla till klockan var omkring två på natten, men då vaknade han med det, att det var någon som flyttade om möblerna i kammaren. Han steg upp, gick ut i förstugan och sedan in i kammaren, men såg och hörde ingenting och möblerna stodo på sina platser.
När han ingenting kunde se gick han åter in och lade sig, men hade knappt hunnit i sängen förrän oväsendet började på nytt ute i kammaren, han steg åter upp och gick ut, men såg eller hörde ingenting. "Nåja", tänkte han, "jag skall väl se efter om det är någon som går in" därför lämnade han köksdörren öppen, lade sig i säng, tog åt sig geväret, vilket han riktade ut mot förstugan.
Han hade inte hunnit mer än komma sig i ordning, förrän han i dörröppningen får se ett ansikte som mera påminner om en apa än en människa, utan att betänka sig tryckte han på avtryckaren och skottet brann av. Men det oväsen som följde på detta var så hemskt att det icke kan beskrivas, det var som om tusende människor skreko och jämrade sig, på hundrande olika tungomål. Det blev ett slamrande och brak som om en hel krigsarmé skulle hava marscherat över stugans tak.
Nu kunde mannen icke uthärda längre, utan måste han ned till båten och mitt i natten begiva sig hem. Hemkommen blev han sjuk och låg så en längre tid. Först långt senare förmådde han att omtala vad han upplevat, och sin fiskarestuga bebodde han aldrig mera. Vad säges om detta, ja, vårt förnuft ställer sig skeptiskt mot sådant. Men mot vårt tvivel, står två mäns utsago, vars ord ingen kan betvivla.
Sylvia.


Samma uppt. även under rubrik: I. Människan. A. Barnet. f. ) Sjukdomar och åkommor. 2. ) Botande av barnets sjukdomar och åkommar. II. Näringarna. B. Boskapsskötseln. b. ) Kalvningen, kalven, råmjölken etc. c. ) Kreaturens utsläppande på sommarbetet. 3. ) Ceremonier vid lösningen. f. ) Kreaturens sjukdomar och deras botande. 2. ) Medelst ceremonier. g. ) "Förgöring" av kreatur. l ) Medel därtill, sägner och berättelser därom. Samma uppt. även under rubrik: II. Näringarna. C. Jakt, djurfångst och fiske. k. ) Diverse om jakten och fisket.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Uppteckningsnr: 5051


Denna uppteckning tillhör kategorierna:
Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


STADSGATA FOLKSAMLING

MAN

GÄSTGIVERI GÄSTGIVERI

Selknä

Ostform

Fälltäcke