Folkminnen

Uppteckning nummer NM-AEU37460_2

Titel: En tomtenhistoria.

Upptecknare: Carl C:son Liljedahl
Meddelare:

Socken/stad: Stöde By/kvarter: Nolby

Det var en sensommarafton men ännu vid fullt ljus, vi voro jag och en lika gammal kamrat, som voro ute i skugen ett stycke från min bostad. Vi voro något skilda åt för en stund, då den andra pojken kom springande och bad mig komma och se en så ovanligt liten, gammal gubbe, som satt på en sten vid skogsbrynet; han önskade sin kamrat få se denne lille man. Först ville han inte följa med, då han trodde att den andre narrade honom. Men då den tveksamme fick löfte om en liten pistol i händelse det var lögn följde han med sin kamrat till platsen.

Här fingo de båda pojkarna se en liten, gammal gubbe som krupit upp på en större sten. Den gamle satt och spisade av sin medförda matsäck, som han hade i en gammal väska av läder. De sågo båda tydligt hur gubben, som hade vitt och långt helskägg, med en rem drog upp matsäcksväskan och plockade fram en smörgås och med en krokig och underlig kniv skar ostskivor och lade på smörgåsen. Pojkarna stodo endast 5 - 6 meter ifrån, varför de tydligt kunde se gubbens åtbörder under några minuter. Den gamle lille mannen såg så hjärtegod och snäll ut att de aldrig sett en sådan belåten min förr. Han vände sig och såg pojkarna gång efter annan och han var så liten att de uppskattade honom till ungefär 70-80 cm. Det var hans litenhet som gjorde de båda pojkarna fundersamma om vad det kunde vara. Den något äldre och kanske modigare av dem ville gå fram till den gamle mannen men den andre blev då så rädd att han började skrika, så att mannen åter vände sig mot dem och log så milt liksom ville han visa, att han inte alls var farlig. Hade inte den andre pojken blivit så rädd så hade de gått fram och tilltalat den gamle, snälle gubbe, som alldeles säkert var en tomtegubbe.

De båda pojkarna avlägsnade sig varunder den rädda pojken höll hårt fast i armen på den andra. Då de kommo ett gott stycke därifrån vände de sig om för att se om gubben satt kvar, och det gjorde han. Nu blev den rädda pojken
modigare, emedan de kommit nära en gård, och han ville kasta en sten mot mannen vilket den andre motsatte sig. Till slut kastade de dock en sten liksom mot skogsbrynet men så att det inte skulle träffa; de ville bara se, om gubben uppfattade detta. Då försvann den lille tomten plötsligt och de både kumpanern gingo hem och lovade varandra att inte säga ett ord om sitt lilla äventyr, ty de ansågo att ingen skulle tro dem i alla fall.

Undertecknad har fått berättelsen av de åsyna vittnena, som finns kvar här på orten, och de intyga fortfarande att berättelsen är sann. De har aldrig trott att något sådant oknytt fanns till och tomtar och troll trodde de tidigare endast fanns i sagorna. Men det godmodiga ansiktet, som gubben hade, kunna de aldrig glömma, och att gubben var så liten.

Nordiska museet. Frågelista. Nm nr 195. Spökhistorier.

Ur Nordiska museets arkiv. Uppteckningsnr: EU37460

Denna uppteckning tillhör kategorierna:

Andeväsendena

Tomtegubbar

Skriv ut

Dela:

Information

Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen

Upptäck mer