Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-N920

pil Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Björnjägare

Upptecknare: Levi Johansson
Meddelare: Arrendator Axel Olof Edfors  År: 1917

Socken/stad: Frostviken  By/kvarter: Ankarvattnet

I förra hälften av 1800-talet var här i socknen mycket gott om björn. Då fanns här ock flera oförvägna björnjägare. De förnämsta var P. Pålsson och Mårten Olsson från Gäddede, Aron Olsson i Ankarvattnet och "gammal Arn, Bränna". De där gubbarna visste inte om, vad det ville säga att vara rädd. De handskades med björnen på samma sätt som andra kan göra med en riktigt bekant och beskedlig hund.
- En höst var Mårten Olsson ute i skogen och satte ut orrsnaror. Fick han så se en jordhög i en backe. Han gick närmare och såg, att där var ingången till ett björnide. Ingen bössa hade han med sig och inte kunde han gå hem efter en heller, ty han var säker på att björnen skulle ha märkt något och därför kanske ge sig iväg med detsamma. Det gällde ta den strax, om han ville ha den, och det ville han förstås. Han gick ett litet stycke därifrån och högg sig en stadig stör med sin lilla handyxa, det enda vapen, han hade med.
Så smög han fram till öppningen, stötte grovändan av stören kraftigt in i hålets ena vägg, så att stören kom tvärs över hålet. Som ett skott kom björnen sättandes och skulle ut, men han slapp inte förbi stören, som Mårten höll emot med vänstra handen. I högra handen hade han yxan och med den slog han ihjäl björnen. Detta var en stor hona, och hon hade bägge fjolårsungarna med sig inne i idet! Det gick med dessa på samma sätt som med honan. Mårten slog ihjäl dem.
Då han sedan berättade härom, sade han: "Men i vilja bära le, där i sto, för i kom ihaug, att de va så gammert å vekt skaft på öxa, ett i våga int slå, som i vilja å à kunna rådd me". (Översatt ordagrant: "Men jag ville bara skratta, där jag stod, för att jag kom ihåg, att det var så gammalt och svagt skaft på yxan, att jag vågade inte slå (så hårt) som jag ville och och hade kunnat rå med"). Per Pålsson sköt en dag på en björn, men tog inte bra. Björnen blev bara retad och satt full fart mot skytten. Avståndet mellan de var så kort, att karlen inte hann ladda om, förrän han hade björnen över sig.
Med högra handen högg Per honom i vänstra örat och så försökte han slå ihjäl honom med bössan, men det gick naturligen inte bra, då han skulle bruka vänstra handen. Bösstocken gick emellertid i bitar och pipan blev krokig, men björnen tycktes inte känna det minsta därav. Per tordes inte släppa "örstolen" på björnen. Där brottades de bägge med varandra i flera timmar. Så stark var Per, att björnen inte kom åt att ge honom ett enda bett.
Men till slut blev det för mycket för karlen. Det blev ingen annan råd en bara släppa taget, och i detsamma hoppade han på andra sidan en kullfallen gran. Nu blev det väl en ny vals av, tänkte han, men - björnen lommade beskedligt av åt sitt håll, gick helt sakta och sneglade misstänktsamt tillbaka. Han var nöjd, han med!
Mårten Olsson och Arn Olsson var ute på Kvarnbergsvattnet och drog not. Fick de så se en björn simma borta på sjön. De iväg dit, men avståndet var så långt, att björnen fått botten under fötterna, då de kom fram till honom. Med "nothuckun" (en lång stång) gav de honom några slag, som inte bekom honom det minsta. Björnen och båten nådde land samtidigt.
Just då björnen drog sig uppför den branta landbacken, hoppade Mårten i land och - grep björnen med handen om vänstra bakfoten! Men han orkade inte hålla taget länge nog för att kamraten skulle hinna komma till hjälp. Denne blev nämligen hindrad några ögonblick genom att Mårten stötte båten från land, då han hoppade i ur. Men hade de blivit om björnen, så hade de "tynt" honom med bara händerna. De hade helt enkelt dragit ned honom i sjön och tränkt honom. Att björnen inte tog emot! Men det var "björnkarra", han hade att göra med, och det var nog det han såg.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:IV_1916-1917. Uppteckningsnr: 920


Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


KYRKA KYRKOINTERIÖR

HÄRBRE MUSEIVERKSAMHET

HUND VINTERBILD BONDGÅRD BOSTADSHUS MOPED

Stol

Tallrik

Skrin